Vilken film såg du senast?

The People Under the Stairs (1991)

Spännande var filmen det vill jag säga och fängslande. Dock så är inte skådespelet det bästa, men jag rekommenderar er att se den.

7/10

Rashômon (1950)

http://www.imdb.com/title/tt0042876/?ref_=rvi_tt


Såg just om Kurosawas mästerverk nästan prick ett år efter att jag såg den för första gången. Då skrev jag såhär om den i mitt Kurosawaprojekt och gav den en 5/5. Tyvärr tror jag att den förlorar epitet mästerverk efter denna omtitt. Jag tycker fortfarande att det är en bra film som har sina fina stunder men wow-känslan från första gången infann sig desto mindre nu samt att jag störde mig något fruktansvärt på den gräsligt hemska musiken. Det är högt, skrikigt, skränigt och övertydligt, exakt det jag hatar att höra på film.

Det visuella gillar jag skarpt dock och jag gillar upplägget med de olika versionerna av "sanningen" som vi får väga för och emot, men film som konstform har utvecklats från stumfilmens dagar då det nästan enbart var fokus på det visuella till att sedermera också vara en auditiv upplevelse. Och ljudmässigt sett så är Rashômon ingen trevlig upplevelse. Det blir bättre under andra halvan av filmen men man ska fan inte störa sig så att det påverkar en negativt, inte om den ska göra sig förtjänt av mästerverksepitetet.

Skådespeleriet är också en öm punkt här men jag kan acceptera överspelandet då det ändå känns trovärdigt med tanke på karaktärerna. Toshiro Mifune SKA vara en hänsynslös bandit som inte bryr sig om andra människor något nämnvärt. Att han skriker och skrattar ser jag bara som passande till hans karaktär. Däremot är det ju som sagt ljudmässigt störande när det låter för högt. Det samma gäller för kvinnliga skådespelerskan Machiko Kyô. Hon gör det bra så länge hon inte decibelmässigt sett överskrider det som kan anses vara behagligt för öronen.

In summarum: Rashômon är fortsatt en bra och sevärd film, förutsatt att man sänker volymen markant och förlitar sig främst på det visuella och den textade översättningen under första halvan av filmen. Musiken och skådespelarnas skrik sänker filmen från den absoluta topplaceringen, vilket är synd då det i övrigt är en toppfilm som hör till Kurosawas bättre.

Betyg: 4/5

Repmånad (1979)

Antihjälten Lasse Åberg blir inkallad på repmånad till försvaret, med sig har en brokig samling repgubbar.

Med risk att, ännu en gång, anklagas för att vara dum i hela huvet, så tycker jag riktigt illa om den här filmen.
Det gjorde jag även när den var ny, Lasse Åbergs Tatikomplex visar sig väldigt tydligt, nej, den här filmen kommer jag, förhoppningsvis, inte att se någon mer gång. 2/5

Network (1976, BRD, 121min)

Kortrecension

Otroligt träffande. Nästintill obehagligt. Och samtidigt lite sorgligt. En riktigt bra film men som kanske inte kommer upp till några högre nivåer vid en första visning då det är statiska miljöer och mycket information att ta in. Men jag tror samtidigt att Network bara kan bli bättre och bättre för varje gång man kommer att se den.

Att det är Paul Thomas Anderson's favoritfilm märks verkligen, och säger även en hel del om upplevelsen i sig.

Betyg: 3,5 (för att den väckte mitt intresse och öppnar för att se om den igen.)

LÄS MER OM FILMEN PÅ MIN BLOGG: the Shinbone Post

Hamnstad (1948)

http://www.imdb.com/title/tt0040418/


”Hur många grabbar har du haft egentligen?”


Gösta (Bengt Eklund) har kommit tillbaka från ett liv ute till havs och försöker finna sig till rätta på fast mark igen. Men det är lättare sagt än gjort. Visst, ett vanligt knegarjobb är lätt att få tag på, men det fortfarande något som saknas för att Gösta ska känna sig tillfredsställd. Samtidigt får vi följa Berit (Nine-Christine Jönsson), en självmordsbenägen ung flicka/kvinna som försöker leva ett självständigt liv efter flera år av att ha bott på ett skyddshem. De två träffar varandra och tycke uppstår. Men kan Gösta ha överseende för Berits bagage, som t.ex. hennes många tidigare pojkvänner?

Bortsett från (eller tillsammans med) problemet med en flickväns tidigare ex så är ju detta ett ständigt tidlöst tema. Generationskonflikten mellan föräldrar och barn, när vuxna ungdomar vill leva ett fritt liv på egna villkor, långt borta ifrån föräldrarnas kväljande regler och bestämmelser. Samtidigt så har vi den rastlösa unga mannen som är i behov av något djupare och mer meningsfullt än att bara arbeta och sen spendera bort lönen med att roa sig på kvällarna och helgerna. Ensamheten gnager på en, och i mötet mellan dessa två individer kan de kanske lösa varandras problem. Problem uppstår dock när Gösta får reda på Berits stökiga bakgrund och när en av hennes väninnor blir gravid och begår abort, vilket påverkar båda huvudkaraktärerna när komplikationer efter aborten uppstår.

Nja, det är litegrann samma problem här som med Musik i mörker tycker jag. Jag bryr mig helt enkelt inte om karaktärerna. Filmen misslyckas med att engagera mig. När väl drama uppstår så sitter jag likgiltig i soffan och önskar bara att filmen tog slut snabbare. Det finns nästan inget som imponerar på mig, förutom att man får en inblick i 40-talslivet i Sverige, vilket verkar vara filmens största styrka när jag läser på om den i efterhand. Hamnstad ska tydligen vara väldigt neorealistiskt inspirerad, att Bergman fångade den italienska strömningen av filmskapare som Rossellini och De Sica och mer eller mindre skapade en film i samma anda som dem och tydligen då gjort ett lyckat resultat. Det må så vara, men tyvärr är jag personligen inget fan av den typen av filmer så förutom samtidsskildringen så ger mig Hamnstad ingen större behållning. Skådespelet, regin, fotot och handlingen känns tyvärr inte det minsta märkvärdigt eller engagerande för min del.

Nu har jag inte sett några flera av Bergmans tidigare filmer än denna och Musik i mörker så jag kan inte säga hur pass mycket bättre den här är än hans första produktioner, men det känns ändå som att Bergman fortfarande håller på att bli varm i kläderna, att det här bara är ytterligare ett steg i sin tidiga utveckling som filmskapare. Kanske att den ansågs lite kontroversiell och nyskapande på sin tid 1948 men idag 68 år senare håller den helt enkelt inte måttet. Jag låter bitter men det är trots allt ingen skitdålig film utan mest bara en besvikelse från en mästare som jag vet har gjort mästerverk. Detta är ju ändå i hans tidiga år och även Akira Kurosawa kämpade också med att hitta sin stil på 40-talet, även om jag tycker att japanen fick till det bättre när han började arbeta med Mifune mot slutet av årtiondet än vad Bergman gör här. Bergman kämpade ända in på 50-talet innan han fick till någon fullträff, imo.

Jag är kluven om vilket betyg jag ska ge men det får bli en snäll tvåa tills vidare.

Betyg: 2/5

En av Cravens bättre filmer, sorgligt underskattad.

gummo.
återkommande klassiker som jag ser ungefär vart tredje år.

The X Files: I Want to Believe (2008)

Jag har sett hela den gamla serien inför de nya avsnitten som sändes i början av året och nu har turen kommit till den här filmen som släpptes några år efter att den gamla serien slutade. Filmen handlar om att Mulder och Scully blir tillfrågade att hjälpa till med en utredning om en före detta präst som hävdar att han är synsk och kan se var en försvunnen FBI-agent befinner sig.

Den här var inte så särskilt bra. Hoppas att de nya avsnitten (som jag ännu inte sett) är bättre.

Betyget blir 4,5/10 eller 2/5 på Filmtipset.

The Revenant [2015] dir. A. Inarritu

Sen på bollen med denna men ville hinna se den på bio innan den slutar visas. Är fortfarande någorlunda ambivalent ställd mot filmen. Det känns som om Inarritu har problem med att skapa någonting äkta vilket inte riktigt gör honom till en auteur i mina ögon, trots att han gång på gång försöker, här med anspelningar till Tarkovsky och vad helst nu den religiösa symbolismen ska stå för.

I slutändan tycker jag nog mer om filmens delar än summan av dem. Tom Hardy och Dicaprio ger starka insatser i två betydande roller, varav kanske Hardy skiner starkast i en roll som passar honom som handsken. Kostymerna är välgjorda och alla de olika "lägren" skiljer sig markant från varandra trots att de alla kliver runt i skitiga bruna kläder. Lubezskis foto är precis vad man förväntar sig och det uppskattas som vanligt även om det är något inkräktande i många scener, åtminstone för min del. Till och med klippningen sticker ut på ett positivt sätt även om den inte är lika påträngande som kameraarbetet (tänker främst på hur imman från Dicaprios andetag sömlöst flyter över i röken från Hardys pipa).

Däremot är det någonting som fattas. Kanske var det jag som inte riktigt fattade vad filmen hade att säga men i slutändan känns det mest som om jag sett en häftig hämnd-historia som utspelar sig i en spännande miljö. Något fattas helt enkelt vilket hindrar det här från att bli det mästerverk Inarritu så hårt kämpar för att göra. Jag hyser dock inget agg mot Inarritu och tror faktiskt att han har en del högspelande filmer i sig men kanske måste han först sluta försöka innan han verkligen kan lyckas?

The Revenant får sex av tio.

vart kan jag se nya avsnitten av x-files?
de första 3 säsongerna var min favoritserie genom tiderna
såg dom senast för ca 6mån sedan

Jag vet inte om det finns hos Netflix eller liknande ännu, men det finns ju alltid den beprövade lösningen.

Jag gillar nog den lite mer än dig men det är mycket för att det är så oväntat att se Bergman försöka sig på neo-realism. Det är inte ett helt lyckat experiment och det är egentligen med hans nästa film, Fängelse, som han börjar få till det och det är utan tvekan den bästa av hans 40-talsfilmer. Så den kan jag rekommendera om du vill fortsätta med tidiga Bergman.

Bergman var själv ganska kritisk till nästan allt han gjorde på 40-talet. Väldigt roligt att läsa om hur han nästan gör narr av sin egen inkompetens i självbiografin Bilder och det är egentligen just Fängelse som är den första han verkar vara nöjd med.