Vilken film såg du senast?

Knight of cups med Christian Bale i huvudrollen.
Filmen handlar om en författare som bor i LA. I filmen får man följa honom träffa 6 olika kvinnor, under olika tidpunkter. Han söker efter något men tycks aldrig hitta de eller bli nöjd över sin tillvaro.
Detta var verkligen inte min typ av film. Hade hoppats på mer då Christian är en av min favorit skådespelare. Denna filmen är bara flummig. Jag ger den 5/10 pga bra skådespelare och fina bilder och snyggt filmat. Dock alldeles för flummig för mig tråkigt nog.

Yankee Doodle Dandy (1942)

http://www.imdb.com/title/tt0035575/?ref_=nv_sr_1


“I'm the kid that's all the candy,
I'm a Yankee Doodle Dandy!”


George M. Cohan (James Cagney) är äldsta sonen i vaudevillesällskapet ”The Four Cohans” där både hans föräldrar och lillasyster är med och uppträder. Det är dock ingen tvekan om att George är den klarast lysande stjärnan i gruppen och när hans busiga humör ställer till problem för familjen har han vett nog att söka sig en solokarriär. Vad som sen sker är amerikansk showbizhistoria där vi får se Georges otaliga försök att göra sig ett namn och bli en av de största artisterna i landet.

Yankee Doodle Dandy träffade mig alldeles rätt. Jag hade inga större förväntningar då jag inte är ett stort fan av musikaler, trodde möjligen att det skulle bli lite skojigt tidsfördriv var allt jag hoppades på. Det jag får se är en medryckande, fängslande porträttering av en showman utan dess like. James Cagney i huvudrollen här måste ha varit tidernas kap! Filmen andas och lever Cagney. Vilken skådis, vilken showman! Tillsammans med sångerna, dansandet, fotot och klippningen sitter jag fängslad till slutet. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så pass tagen av filmen innan jag satte igång den men Yankee Doodle Dandy växer sig till att bli en av mina favoriter.

Handlingen är en klassisk berättelse om en artists strävan efter att nå yrkesmässig framgång. Cagney och karaktären han spelar personifierar den outtröttlige, alltid självsäkra strebern som tror på sig själv och sin dröm. Vi har sett det förut flera gånger med andra liknande musiker/artist skildringar, men de specifika låtarna och dansnumren här faller mig helt rätt i smaken. Jag dras med i George Cohans musikalitet och artisteri och vill se mer av honom. Visst, det är ultrapatriotiskt och alla sångerna kan vara lite väl corny och i det starkaste laget, men vad fan, de träffar mig rätt i hjärtat. Jag får gåshud och sitter ibland alldeles hänryckt i soffan. Ett leende sprider sig i ansiktet. Det är roligt, underhållande, fängslande och rörande. Jag kan inte få nog av det utan spolar tillbaka under filmens gång till vissa låtar bara för att få höra dem igen.

Jag är alltid nojig när det gäller att sätta nya femmor då jag inte vill behöva sänka dem efteråt om jag skulle ångra mig men… jag njöt så ofantligt mycket under den här filmen. Jag skrattade och blev som förtrollad i vissa scener. Den är väl inte perfekt ur alla aspekter och kanske skriver jag under hybris nu men Yankee Doodle Dandy (1942) får en femma av mig. Årets hittills bästa film som jag har sett än så länge. Den här kommer jag att se om flera gånger, var så säker!


Betyg: 5/5!

Psycho (1960)

En mkalös och fängslande film från först när man sätter igång filmen tills filmen var slut. Den var så intressant och man levde sig verkligen in i den djupa hemska handlingen. Den var otäck och riktigt riktigt lysande. Det här är en film bara förtjänar bästa betyg.

10/10

Metropolis (1927)

Nu har jag verkligen gått långt tillbaka inom filmens värld och jag ser denna stumfilm på Youtube efter att ha sett den fått bra kritik, så jag beslöt mig för att se filmen. Den är väldigt fin och inspirerande för sin tid verkligen, men jag är fortfarande ovan vid stumfilmer och detta är kanske en början på en ny filmvärld att upptäcka, men man vill ju inte fastna här dock utan jag gillar alla årtal med film. Detta är en bra film, kanske inte den klassiker som jag ser om och om på igen, den är lagom bra helt enkelt, kanske något förlång om jag ska komma till att klaga på någonting. Det är en film värd att se! Så se den om du blir sugen på stumfilm från 1920-talet.

7/10

Kan bara hålla med, fotot är det hög klass på men handlingen var inte givande för fem öre och man ville mest att filmen skulle ta slut.

-

Madadayo.

Kurosawas sista film och tyvärr var det ett bottennapp, man följer den omåttligt populäre proffesorn Uchida genom stora delar av hans liv och diverse problem han stöter på. Man får aldrig nåt riktigt djup kring huvudkaraktären och varför han i det närmaste ses som en far för sina gamla elever som skulle gå till världens ände för honom. Överlag tyckte jag mest den var ganska tråkig och Kurosawa har gjort betydligt mycket bättre så betyget landar på:

Svag 2/5.

The Hatefult Eight (2015, inga spoliers... Bara spontana tankar).

Tankarna hos många går nog till Django Unchained och den här filmen är INTE lik den. Django Unchained var en klassisk western med drag av slaveri-frågan. Det här är ett Tarantino-drama i Western-miljö. Positivt eller negativt.. Likheterna bland filmerna är få. Filmen är lång och långsam med snabba vändningar. Berättande gillar jag överlag. Ennio M. är väl värd sitt pris efter alla år och låten sätter sig på huvudet. Filmen är rå och det slängs in lite "Tarantino"-moment som jag aldrig tyckt om. Den är dock inte förutsägbar och dom flesta skådisarna får skina. Efter att sett en drös mediokra och värdelösa filmer var det välkommet att se en bra igen!

4 / 5

Lifeboat (1944)

När ett skepp blir torpederad och sjunker så samlas några överlevande i en livbåt. Med ibland dem är en tysk ubåtskapten som var direkt ansvarig för sänkandet av skeppet. Den tyske mannen besitter de kunskaper och färdigheter som krävs för att de snabbare ska kunna bli räddade, men kan man lita på att tysken vill dem väl?

Nja, okej, det är väl i slutändan en okej film ändå. Jag gillar det moraliska dilemmat om man ska välja medmänsklighet eller hårdhet mot skeppsbrutna fiender. Men konflikterna som utbryter på livbåten känns så mallformade att det förtar upplevelsen. Kanske att man tror lite väl högt om sig själv och tycker att om man var i samma situation skulle man hålla huvudet kallare och inte hetlevrat försöka bestämma över de andra på båten. Men man vet ju inte hur man själv skulle regera förrän man hamnar i den sitsen.

Hitchcock lyckas hålla det intressant trots det begränsade utrymmet med att hela filmen utspelar sig på en livbåt. Förutom tysken så är det journalistskriverskan som är lite fin i kanten av sig som utmärker sig mest och håller intresset uppe. Men det är svårt att inte skaka av sig vetskapen om att det är en propagandafilm gjord under kriget. Det är inte av Hitchcocks sämre filmer men samtidigt så finns det flera bättre av honom. En mellanfilm, kort sagt.

Betyg: 3/5

Laura (1944)

Laura Hunt (Gene Tierney) hittas mördad och polisdetektiven Mark McPherson (Dana Andrews) finner flera möjliga misstänkta när han kollar upp hennes bekantskapskrets. Under fallets gång blir han alltmer och mer förälskad i den bortgångne Laura.

Det här var en riktigt bra film-noir. Huvudkaraktären får en tuff uppgift att lösa ett mordfall då de två huvudmisstänkta personerna, Vincent Price och Clifton Webb, sätter käppar i hjulet för hans undersökning. Dana Andrews kände jag igen dels från Ball of Fire (1941) men också från oscarsvinnaren The Best Years of Our Lives (1946). Var lite osäker i början ifall han var rätt val att spela huvudrollen här men han axlar ansvaret väl. Han har en bra röst dessutom, om ändock inte lika fängslande som Vincent Prices som är en mästare på att stjäla alla scenerna han är med i. Kul att se honom i en annan roll än som skräckfarbror. Han måste ha varit hyfsat ung här 1944. Clifton Webb som den äldre snobben är perfekt i rollen. Hans förakt för dem i hans tycke "simpla människor" känns genuint och passar bra till handlingen. En sann karaktär som ger extra underhållning till filmen.

Utan att avslöja för mycket så tycker jag att de andra skådespelarna gör ett bra jobb ifrån sig de med. Kul att se Judith Anderson, det hemska hembiträdet i Hitchcocks Rebecca, spela en någorlunda normal karaktär här.

Fotot är snyggt och bra, jag kan inte klaga på någonting utan jag sitter fängslad till slutet som är rafflande och spännande. Det blir en solid fyra. Inget tal om saken.


Betyg: 4/5

---

Fantasia (1940)

Ackompanjerad av klassisk musik får vi se olika animerade segment som inspirerad av de olika kompositörernas verk försöker fånga eller gestalta andemeningen eller en idé utifrån de musikaliska styckena. Resultatet är ett kollage av visuellt vackra och konstnärliga berättelser.

Wow, det här var en riktig extraordinär upplevelse. Det var nog endast två segment som jag kände igen sen tidigare – slutet på nötknäpparsviten och trollkarlens lärjunge – resten av filmen var en helt ny betraktelse. Nästan så att jag ångrar att jag inte har sett den här filmen tidigare.

Jag måste säga att förutom balletdansen med flodhästarna så gillade jag alla de olika segmenten i filmen. Jag uppskattade starkt kombinationen mellan musik och animation. Man kan inte helt enkelt inte gå fel med den här (no pun intended) fantastiska musiken. Orkar inte gå igenom alla de olika segmenten men Tjajkovskijs nötknäpparsvit i början och den grekiska mytologisegmentet med Beethoves Pastoralsymfoni samt slutet med Blåkulla och Ave Maria är nog favoriterna om jag ska lyfta fram några. Om jag ska framföra någon kritik alls så tycker jag väl inte riktigt att det var nödvändigt med att ha en presentatör mellan de olika segmenten. Hade varit bättre om det bara flutit på oavbrutet, imo.

Jag har varit skeptisk till den här filmen ett bra tag, mycket på grund utav att jag aldrig gillat Fantasia 2000 som Disneyklassiker när jag var mindre. Har därför inte känt något större sug att se den här gamla Fantasiafilmen efteråt. Som tur är så har man breddat sin filmsmak sen man var en liten grabb och kan uppskatta den nu som vuxen. Jag undrar dock om jag inte hade gillat den även om jag sett den när jag var yngre. Omöjligt att svara på, hursom så får Fantasia (1940) också en fyra tillsammans med Laura. En riktigt bra dag idag filmmässigt sett.


Betyg: 4/5

Så ock på jorden (2015).

Var ingen vidare film. Men uppföljare till riktigt bra filmer brukar ju sällan bli lyckade.

2/5.

Harry Potter And The Deathly Hallows Part 1 (2010)

Detta var första gången jag såg filmen. Spännande miljö i hela rullen och väldigt mörk också vill jag säga, den kändes hela tiden som någonting snart skulle hända. Det var blandade inre känslor hela tiden, att jag väntade i 6 år på att se den, jag önskar att jag såg den tidigare. Jag tyckte verkligen om denna filmen.

8/10

London Has Fallen (2016)

Jag insåg efter en stund att det här är en sorts uppföljare till Olympus Has Fallen, en medioker actionfilm som jag tvivlar på att något nämnvärt antal personer var intresserade av en uppföljare till. Gerard Butler är tillbaka som presidentens säkerhetsansvarige, Aaron Eckhart är tillbaka som presidenten och Morgan Freeman är tillbaka men nu som vicepresident. Handlingen har som väntat inte minsta spår av trovärdighet, men som actionfilm betraktad är den ändå rätt OK.

Jag uppfattar det här som ett av de sällsynta undantagsfallen där en uppföljare är bättre än ursprungsfilmen (vilket i det här fallet är tur eftersom Olympus Has Fallen inte var särskilt bra).

Betyget blir 5,5/10 eller 3/5 på Filmtipset.

Min stora kärlek (2001)

En ung man har väldigt höga krav på kvinnors utseende, dock blir han hypnotiserad att se människors inre istället.
Detta leder till oväntade vänskaper.

Jag gillar verkligen den här filmen, kanske för att jag inser att även jag måste hypnotiserad, eller kanske bara kär. Jag tycker att min hustru ser ut precis som när vi sågs för snart trettio år sedan, antagligen gör hon inte det, och om kärleken skulle avta så kommer hon förmodligen att förvandlas till den äldre dam hon rimligen bör vara, men det har inte hänt ännu, hon sover sött i soffhörnet.
Egentligen räcker inte skalan till, den får nöja sig med 5/5