Vilken film såg du senast?

Det indikeras ju starkt att de har samlag när sonen är tvungen att ligga i garderoben.

Racing Extinction (2015)

En dokumentär om olika mänskligt skapade utrotningshot mot diverse djurarter. Filmen följer bland annat med havslivsentusiaster som försöker stoppa handeln med hajfenor och rockors gälar, men uppmärksammar även saker som koldioxidutsläpp. Samma regissör som tidigare gjort The Cove.

En intressant blandning av olika mänskligt skapade naturproblem kombinerat med konkreta åtgärder som kan mildra eller i bästa fall reversera dessa problem.

Betyget blir 6,5/10 eller 3/5 på Filmtipset.

Jamaica inn (1939)

Strandrövare härjar vid Englands sydkust vid 1800-talets början, någon är dom på spåren.
Alfred Hitchcock har regiserat denna härliga film.

Ska man ha någon invändning så är det att filmen gott kunde ha fått vara inspelad lite senare då bild och ljud hade gjort den ännu bättre rättvisa.
Charles Laughton är verkligen i sitt ässe, kanske är detta hans bästa roll.
5/5

Smultronstället (1957)

Filmen var väldigt fin och vacker, härligt berättat och mysig. Jag gillar den mycket. Jag gillar denna tid och dess budskap. Man önskar nästan att allt var så enkelt som i denna rulle där inga större bekymmer händer utan allmänt intressant och håller mig kvar. Jag tänker på skådespelarna, de är väldigt bra och det är ett härligt språk hela tiden och följsam. Det finns ingenting att klaga och det är ett äventyr som jag med glädje följde. Se denna kanonrulle, ni kommer inte ångra er (speciellt ni som gillar filmkonst).

En stark: 8/10

Burnt By The Sun (1994)

Helt okej, varken illa eller jättebra, lite intetsägande. Trevliga miljöer dock småmysig.

En svag 6/10

Eyes wide shut
Ett gift par kämpar mot/med sina inre frestelser, i en produktion av Stanley Kubrick. Det enda jag hade hört var att musiken var fantastisk.

Att försöka summera och analysera var svårt med ord till just denna film. Kan vara för att det inte är mycket till drama i den, det är mer en surrealistisk ton igenom alla akter och spelar mer på känslor. Efter några minuter in blev jag insugen i den märkliga stämningen och de lekfulla karaktärerna.

Allt eftersom filmen rullade på märkte jag att Kubrick lämnade mycket åt tolkning. Det fanns en skillnad på verklighet och fantasi men distinktionen avgjorde tittaren. Likaså är det inte många filmer som lyckas skapa ett sådant upplägg att tittaren själv drömmer sig bort eller fantiserar ihop en historia. De få filmer som faktiskt lyckas göra detta bra är bl.a. Paris Texas & Mulholland Drive.

Det som gjorde den mer surrealistisk än var den faktiskt är, är det faktum att när jag såg den hemliga charaden framföras, som handlar om en ritual med en form av orgie av maskerade män och kvinnor, så triggades ett minne som sedan länge befunnit sig i mitt ägo. Den skrämmande tanke att jag känner igen den här scenen. Den här har jag sett förut. Då inser jag att vid 10 års ålder stannade jag uppe extra sent en kväll. Inte mycket mer till minne än ett rum, ensam sent på kvällen och då inte minst den otäcka och overkliga känslan som jag återigen kände ikväll, vad var det jag såg.

Tom Cruise och Nicole Kidman gör sina karaktärer till makalöst mänskliga och lyfte fram en tillvaro av mörker och tvivel som byggdes upp av inget mindre än av några drömmar, ord och rörelser. Musiken höjde pulsen och fyllde upp alla impulser och känslor som karaktären kände. Ett otroligt vackert samt skräckinjagande stycke förföljde många scener till perfektion.
10 av 10 (I kväll åtminstone)

The Wind (1928)

Letty flyttar till väst för att bo hos sin kusin men blir utkörd av hans hustru och tvingas gifta sig med Lige för att klara sig. Den ständiga vinden utanför som piskar upp sand mot rutorna driver Letty sakta mot galenskap.

Alla sidor verkar skriva i synopsis att Letty, spelad av den magnetiska Lillian Gish, drivs till galenskap men jag tror att filmen hade fungerat lite bättre om man inte hade vetat om den detaljen. Filmen varnar för att det kommer bli hennes öde på flera sätt men det är inte helt uppenbart förrän långt senare. Att sidor tycker att det borde vara med i synopsis är uppenbarligen ingen kritik mot filmen men det hade varit trevligt om det var möjligt att slippa den "detaljen".

Det hade utan tvekan varit en ganska annorlunda film utan Lillian Gish då så mycket av filmen, i stumfilmsmått mätt, berättas genom subtilt skådespel och rätt ansiktsuttryck. Jag gillar generellt stumfilmer som använder så få textremsor som möjligt och det gör Sjöström i denna på ett sätt som känns naturligt. Ansiktsuttrycken och stämningen får säga det mesta och det är väldigt specifik dialog som blir textad för nödvändighetens skull. På många sätt kan den beskrivas som väldigt klaustrofobisk där vinden alltid blåser på för fullt och ramar in världen till den lilla ranch filmen utspelar sig på. Det ger också liv i bilden eftersom det alltid är massa rörelse i, både i utomhus-scener och inomhus-scener. Klippmässigt är den innovativ och en hel del snygga tagningar gör att den håller väldigt bra än idag. Soundtracket som var på versionen jag såg var däremot inte jättebra men det dög i krig.

Slutet blev tyvärr påklistrat av studion eftersom originalet var för sorgligt och passar inte alls vad som byggs upp till. Ända fram till de allra sista minuterna vågar filmen verkligen gå hela vägen vilket är en fröjd att se men sedan blir det ett tonskifte som inte slipper undan kritik. Som det jag skrivit indikerar tycker jag om den mycket men den saknar det där extra lagret för att ta den hela vägen till topp-betygen. Kan definitivt rekommendera den.

3.5/5

Danny Collins (2015)

Al Pacino gör Al Pacino-rollen man sett alldeles för ofta post 1990. Denna gång i en sliten och trött gammal rocksångares skepnad, komplett med kokainmissbruk och 40 år yngre golddigger-flickvän.

I födelsedagspresent får Pacino, eller Danny Collins som han heter i filmen, ett uppmuntrande brev som skickats till honom från självaste John Lennon 40 år tidigare men aldrig nått honom. Efter detta bestämmer han sig för att byta riktning i livet, vilket i första hand innebär att få bättre kontakt med den försummade sonen Tom (spelad av Bobby Cannavale och filmens klart bästa skådespelarinsats) och dennes familj som tyvärr innehåller en dampdotter man vill droga med rohypnol för att få tyst på.

Jag hade hoppats att filmens fokus skulle ligga på musiken, men det gör det inte kan jag meddela. Pacino är inte trovärdig som rockstjärna och att soundtracket består av Lennonlåtar räcker inte på långa vägar. Nej, istället är det en klyschig och förutsägbar familjemelodram som inte engagerar. Nämnde jag att Pacino är trött?

2/5

The Death of Charlie Countryman (2013)

Först och främst: Hur kan Shia LaBeouf komma med i så pass många storproduktioner som han gjort? Har han någonsin varit "över medioker" i någon film? Jag vet inte ens hur jag ska beskriva denna. Skådespeleriet är ofta på steget efter parodi-nivå. Handlingen är krystad, "random" (på ett negativt sätt) och orealistisk. Manus känns som att någon kommit på en hyfsad idé. Sedan har ett gäng blivit fulla och bara slängt med varenda idé dom kan komma på. Hur denna har 6,4 på IMDB (ett ganska bra betyg ändå..) är ett mysterium för mig. Den är inte ens så dålig att den blir bra.. Den är bara dålig.

1 / 5 (undvik denna om du inte ska skriva om en typiskt dålig film för ett skolprojekt)

The Gunman (2015)

Sean Penn och Javier Bardem i en action? Tyvärr är Javier Bardem med väldigt lite och hans karaktär känns extremt blek gentemot hans andra actionäventyr. Hans roll skulle kunna krydda filmen rejält. I övrigt är det en helt okej actionfilm. Jag störde mig på en del små saker, men är osäker på om andra ens skulle bry sig. Själva actionscenerna är oftast godkända och tempot i filmen är ändå ganska bra. Inget jag spontant rekommenderar, men inom sin genre finns det väsentligt värre ägg att välja.

Svag 3 / 5

Fin recension. Gillar också filmen, fast inte lika mycket som du. Håller med om det är en märklig och komplex film där verklighet och drömmar inte skiljs åt så tydligt.

Undrar vad Kubrick hade tyckt om att just det enda stället där den här filmen jämförs med hans tidigare klassiska filmer är Flashback Forum . Detta är inte riktat till enbart till dig , så fort den här filmen kommer på tal härinne så hyllas den av alla. Känns lite speciellt.

Tack ska du ha. Den träffade en öm punkt och jag kunde känna en blandning mellan ångest och spänning igenom större delen av filmen.

Har också märkt att många hyllar denna film, och inser nu varför. Den hamnar i topp tillsammans med Paths Of Glory av Kubrick.

Carol (2015)

Fint foto som förstärkte 50-talskänslan men däremot blev jag inte så betagen av miljöerna. Men det var kanske inte meningen; dem var överlag rätt sunkiga och regndisiga. Både Blanchett och Mara gör bra från sig vilket de brukar göra, men de går också lite på autopilot och jag är glad för att ingen av dem vann en Oscar för det var prestationerna inte riktigt värda.

Filmens fokus på Carol och hennes vårdnadstvist, och att den äldre parten som initierade mötet dem emellan hade mer att förlora än den yngre, gav en tyngd åt dramat som behövdes. Det kunde annars så lätt bli ännu en fladdrig "förbjuden" kärleksstory. Liksom Haynes Far from Heaven (2002) känns Carol starkt Douglas Sirk-inspirerad, en filmskapare jag gillat skarpt.

Betyg: 4/5