SSF:
The Legend of 1900 (1998)
På en oceanångare som fraktar emigranter från Europa till Amerika år 1900 hittas en dag en övergiven bebis när alla klivit i land i det nya landet. Pojken adopteras av kolskyfflarna i maskinrummet och växer upp inuti det enorma skeppets katakomber. Det visar sig att han har en oöverträffad talang för piano - så ryktet om mannen som världen glömde, som aldrig satt sin fot på torra land och som allt fler påstår är världens bästa pianist växer. Det här är legenden om 1900.
En fullkomligt magisk film som jag ständigt återkommer till. Tidsandan med sina klasskillnader är perfekt skildrad och det känns verkligen som man är på plats där i New Yorks hamn år 1900 bland alla fattiga européer som bryter ihop i tårar när frihetsgudinnan uppenbarar sig och överklassen som njuter av livet i dom finare salongerna av skeppet. Den känns dessutom påkostad och skapad utan genvägar. Historien är oförglömlig och innehåller glädje, sorg, komiska stunder och ledsamma stunder - det blir Disney-sött då och då men det gör inget för i slutändan är det här en film man blir lite omskakad av, som lämnar avtryck.
Musiken spelar uppenbarligen en stor roll och man vet att Ennio Morricone har lyckats när jag sitter som förtrollad under en 15 minuter lång pianoduell - bland många andra magiska stunder där pianoplinkandet står i fokus. En mästerlig kompositör visar återigen varför han är en legend i sig. All musik utöver pianot är också ljuvlig.
Pruitt Taylor Vince har jag alltid haft ett gott öga till (no pun intended) och det är han som ledsagar oss genom den här sagan både som narratör och den trumpetglade Max Tooney. En underbar skådis som är alltför okänd mot vad han förtjänar. Och sen har vi Tim Roth i huvudrollen som är helt briljant - lågmäld, fascinerande och charmigt naiv med sin barnsliga syn på världen men med ett poetiskt djup som bl.a visas mot slutet. Den avslutande dialogen mellan dom två vännerna är fullständigt knäckande.
Nån föråldrad specialeffekt kanske finns och många finner den säkert seg och måhända löjlig. Men för mig är 1900 ett mästerverk. And fuck jazz, too. 5/5
