Filmprojekt 2: Akira Kurosawa
#26 Kagemusha (1980)
Imdb
Snabb som vinden. Tyst som skogen. Våldsam som elden. Orubblig som berget.
Shingen Takeda (Tatsuya Nakadai) har fått en dubbelgångare, på japanska kallad en kagemusha, en tjuv som till utseendet liknar honom perfekt (också spelad av Nakadai). Men personligheten är inte det minsta lik originalet. När Takeda blir dödligt sårad använder klanledarna dubbelgångaren för att dölja det faktum att Shingen har dött. Trots den slående fysiska likheten är det inte lätt att lura alla sina fiender och sina följeslagare att man är någon annan. Hur länge kan dubbelgångaren spela sin roll som den framlidne Shingen innan han blir avslöjad?
Dersu Uzala (1975) ger jag inte så mycket för: det var med den här filmen som Kurosawa gjorde en storstilad comeback och visade att han var tillbaka som den japanska mästerregissören! Ett storslaget epos om en dubbelgångarens umbäranden i denna färgsprakande krigs- och samurajfilm tillhör en av hans främsta bedrifter, men filmen lider av en vanlig åkomma bland dessa mastodontfilmer: Bryr vi oss så särskilt mycket om karaktärerna, eller tappar vi bort oss bland allt det grandiosa och storslagna med hundratals statister och visuellt slående vyer och bilder? Ja och nej. Jag kommer att gå in mer på det längre ner i recensionen.
Kurosawa har varken Mifune eller Shimura att förlita sig på här utan i huvudrollen ser vi kanske en av japans främsta manliga skådespelare jämte de två giganterna, nämligen Tatsuya Nakadai. Nakadai är ingen nykomling i Kurosawatruppen utan han spelade dels de två skurkrollerna i
Yojimbo och
Sanjuro och gjorde även en proffsig insats som polisdetektiven som hade hand om kidnappningsfallet i
High and Low. Här gör han en ännu mer imponerande prestation i rollen som både Shingen och dubbelgångaren där vi hos den senare får se prov på hur han gestaltar den lumpna tjuvens inre strider och moraliska tvivel över att leda en armé i krig och se livvakter dö för någon som han bara utger sig för att vara. Nästan perfekt spelat och nu såhär mot slutet av projektet har jag definitivt fått mersmak av denna duktiga skådis. Måste ta reda på vad fler för filmer han har gjort.
Det negativa då? Risken finns som sagt med såna här storslagna episka filmer att man kan förlora den personliga touchen med karaktärerna. Det blir för mycket av alla statister och grandiosa miljöer att man glömmer bort att just det ja, vi ska ju följa den här huvudkaraktären. Jag ska vara ärlig: vissa tillfällen känns det just så. Att det bli för stelt eller sterilt med alla hästar och soldater som springer fram över fälten. Men då och då blossar det upp några känslosamma scener med dubbelgångaren när han får känna på hur tufft och svårt det är att leda en stor klan och förställa sig som någon annan. Men de scenerna är för få för att jag ska kunna ta till mig filmen till fullo.
Musiken dock förtjänar en eloge i sig själv. Det var ett tag sen jag blev så pass hänförd och berörd av musiken i en Kurosawafilm som här. Då får vi gå tillbaka till de senaste samurajfilmerna han gjorde på 60-talet. Slutlåten speciellt är riktigt bra skapar ett värdigt avslut på hela berättelsen.
Det är väl inte någon hemlighet att jag har lovordat fotot och klippning i Kurosawas filmer ända sen vi kom in i 50- och 60-talet. Här utnyttjar han färgerna till fullo, ännu mer än i
Dodes'ka-den. Rustningar, kläder, solnedgångar och en mardrömsscen som för tankarna till Kubricks
2001 – A Space Odyssey vilket gör filmen till ett visuellt nöje att beskåda. En vacker film.
Det negativa är som sagt att filmen blir för stor med allting runtomkring så att jag kanske inte direkt glömmer bort dubbelgångaren men jag tappar engagemang i filmen. Jag gillar ändå hela den här "göra om personer till ledarmaterial"-berättelser, typ som i valkampanjsfilmer där presidentkandidaten måste se ut och agera på ett visst sätt för att vinna så mycket förtroende som möjligt. Här är det ju väldigt stora likheter med den genren och dubbelgångaren som måste tänka på vad han säger och hur han beter sig inför vasallerna. Men Kurosawa vill samtidigt visa upp så mycket annat att jag inte riktigt kan känna med huvudkaraktären förrän mot slutet. Den är inte heller så medryckande och spännande som han kunde få till i
De sju samurajerna eller
The Hidden Fortress.
En svag fyra får det ändå bli. Det är en visuellt slående film och är man svag för det (som jag är) så kan det överväga mot en händelsefattig handling och ett långsamt tempo. Skådespelarna levererar bra, förutom en sångscen som en av rivalerna brister ut i mot slutet som kändes väldigt konstigt och opåkallat. Säkert något japanskt kulturellt som jag inte förstår. Jag har längtat efter att få se en till samurajfilm av Kurosawa och här kör han hårt med färgerna som för att kompensera alla de svart-vita filmerna som han gjort tidigare. Ett långsamt tempo som kanske inte passar alla kännetecknar
Kagemusha av Kurosawa men som man ändå bör ha sett om man vill se det mesta av den långe japanen.
Betyg: 4/5
