Vilken film såg du senast?

Cold in July (2014) av Jim Mickel med Michael C. Hall, Sam Shepherd och Don Johnson .

Hemma hos familjen Dane sker mitt i natten ett inbrott. Familjefadern Richard Dane (Michal C. Hall) tar fram revolvern och skjuter inbrottstjuven i nödvärn. Detta sker dock högst motvilligt: det är inte en cool macho John Wayne-typ som hanterar vapen bra vi får se i action. I alla fall, inbrottstjuven, en ung man, dör. Den närmaste anhörig till offret är farsgubben, en hårdhudad kriminell vid namn Jim Bob (Sam Shepherd) som precis fått villkorlig frigivning från fängelset. Det dröjer inte länge förrän Richard Dane börjar oroa sig över sin familjs säkerhet när Jim Bob påbörjar sin hämnd för sonens död. Mer i filmen händer men det vore att spoila att nämna det mer exakt. Låt oss säga att den klassiska hämndintrigen bara är första halvan av filmen, sedan tar den ett nytt spår då ny fakta uppdagas.

Hämndtemat går igen från de tre senaste filmerna jag har sett. De första 30 minuterna av filmen älskade jag. Gillar verkligen såna här ”Cape Fear”-filmer där en person är fast besluten att göra en annan människas och dennes familjs liv till ett rent helvete. Oerhört enkelt och effektivt och spännande! Att de flesta också verkar utspela sig i amerikanska södern gör inte saken sämre. Just Cape Fear-vibbarna var starka i filmens första tredjedel men detta avverkas i ett raskt tempo och vi finner oss med en film som inte följer den klassiska hämnddramaturgin utan tar en annan vändning. Först tyckte jag att det var intressant, och den tappar väl egentligen inte så mycket ända till slutet. men jag fick inte samma känsla som efter Blue Ruin när eftertexterna börjar rulla. Jag hade väl kanske hellre sett en klassisk standard hämnd-thriller, typ. Men filmen är bra, helt klart. Kanske inte att jag personligen uppskattar den lika mycket somjust Blue Ruin dock. Det fanns en lågmäldhet hos Jeremy Saulniers film som jag saknade litegrann i Cold in July. Mänskligt drama finns det visserligen men filmen är samtidigt väldigt fartfylld i början för att sen trappa ner på tempot och verkar röra sig mer och mer i ”Stora, tuffa gamla gubbar som ska visa sig vara hårda”-genren. Typ Expendables, fast inte så långt dragen. Jag tror ni förstår vad jag menar. Där kändes Blue Ruin mer naturlig och personligt gripande.

Michael C. Hall är ingen Dexter i den här filmen utan är ganska mesig och inte speciellt bekväm med mord och blod. Taskig frisyr har han också och en patetisk mustasch. Allt säkert i enlighet med hur hans karaktär ska vara, och kanske tidsenligt under sent 80-tal.
Sam Shepherd! Va fan!? Senast jag såg honom var i Days of Heaven där han såg så ung och strålande ut med långt tjockt hårsvall. Titta på han! Helvete vad åren kan tära på en. Skådespelarmässigt gör han dock det bra som den hårdhänta krutgubben vars primära motiv är hämnd, iaf i filmens början.
Don Johnson spelar en skön karaktär och han gör det bra. Inget att orda om.

Tummen upp till Rakii, det var ett härligt Carpenter-inspirerat soundtrack. Höjde filmen varje gång de spelade den.

Jag tackar Carnage. Rakii och Lotso som tipsade om filmen. Vette tusan om jag hade upptäckt den här pärlan utan att först ha spanat in Blue Ruin efter att ni har skrivit om den och sedan blivit tipsad om den.

Betyg: 4/5

Fan så glad jag blir nu att den gick hem så pass stort hos dig, roligt i alla fall att du får se så mycket bra film nu som du gör! Och nu får du spana in de andra som jag nämnde i ett förbigående tips till dig igår!

Bad Boys

Inte Michael Bays Bad Boys. Den med Sean Penn i huvudrollen. 1983.

Filmen skildrar kriminella ungdomar i Detroit, och sedermera livet på ett ungdomsfängelse back in the 80's.

Stark film. Men jag har alltid haft svårt för Sean Penn, han går från att vara ful till snygg, från usel till briljant för mig. Här är han till övervägande del åt det bra hållet. Bad Boys är en gripande historia om ungdomar som trampar snett i livet och hamnar i en våldsspiral som måste stoppas innan det går för långt. Skådespelet är starkt från mer eller mindre samtliga håll. Något klyschigt med den bleka, blonda jätten som beter sig som en neandertalare och den lille veke juden som är ett geni i miniatyrformat månne, men det duger.

Stilen och utseendet på filmen påminner mer om en 70-talsfilm snarare än något från 80-talet. Jag får vissa vibbar av Scorsese:s Mean Streets. Ett rått utseende som inte riktigt stämmer med 80-talet i mitt huvud.

4/5

Brotherhood of the Wolf/Vargarnas pakt (2001) av Christophe Gans med Samuel Le Bihan och Vincent Cassel.

Imdb

Året är 1765 (enligt Imdb): En best härjar omkring ett område på den franska landsbygden. Grégoire de Fronsac och hans indiankompis från amerika kommer dit och försöker jaga rätt på besten. Men den verkar svårare att få tag på än vad de hade förväntat sig.

Mer action än skräck i den här filmen. Jag vet inte riktigt om jag gillar eller tycker att det är löjligt att fightscenerna liknar som det är i Matrix-filmerna. Underhållande är det i alla fall och visst lyckas Christophe Gans skapa stämning och atmosfär i filmen. Är man mest utefter att få se monster och varulvar så kan det finnas risk att man blir besviken. Vargarnas pakt är inget sömnpiller men den liknar inte heller den vanliga varulvsfilmen om man nu hade tänkt sig något sådant. Istället är det mer äventyrs/action genre vi pratar om här.

Det är väl två saker jag kan störa mig lite på. Det ena är väl förståeligt och det är CGI-effekterna som ser daterade ut. Det finns väl en egen tråd om det varför gamla datoreffekter ser så pass föråldrade ut och tyvärr måste nog Vargarnas pakt sälla sig till den skaran.

Det andra problemet är dock mindre förlåtligt. Det gäller huvudkaraktären som verkar vara en allkonstnär och mirekalfixare och overall en helt utomordentlig snubbe. Han förstår sig på djur och hur man stoppar upp dem, han kan biologi och han kan teckna, han kan prata filosofi samt sparka och slåss som värsta Bruce Lee och självklart har han inga problem kvinnorna. Det är väl inget som stör en jättemycket men det blir lite orealistiskt att han ska vara bra på allt möjligt.

Jag gillade filmen ändå. Den var som sagt underhållande nog att hålla mig vaken och uppmärksam under i stort sett hela tiden. Det blir ett godkänt betyg. Tyckte att den också hade några likheter med Hajen av Spielberg. Dels öppningsscenen med kvinnan som blir anfallen och att det dröjer typ en timma innan vi får se besten. Var något jag tänkte på när jag såg filmen.

Betyg: 3/5

Birdman.

Bra film och riktigt bra rollprestationer. Edward Norton är alltid bra och Michael Keaton likaså. Det snyggaste med filmen är ändå sättet den är filmad på, rusktigt snyggt!

Betyg 7.5/10.

In Bruges (2008)!
Rekommenderas till alla oavsett kategori. Riktigt skön svart rulle. Farell är skitlustig och Fiennes kommer in på ett hörn. farell ackompanjeras av gleeson som gör en bra insats när de flyr undan sin boss efter en kriminell handling som gått käpprätt åt helvete. Flyr till bruges (brügge?) men snart får bossen reda på vart de är.

Humor/drama/lite action typ.
8/10, måste in på min top 20 lista när jag uppdaterar den!

Halo Nightfall - http://www.imdb.com/title/tt3804114/?ref_=nv_sr_2

Inte så jäkla tokig faktiskt...

2,5/5

SSF: The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014). Då var det dags för Peter Jackson att knyta ihop säcken i trilogin han inte ville göra.

Det märks - och har märkts även i dom två tidigare filmerna - att dom har haft alldeles för lite material att jobba med för att fylla tre långfilmer. Sent in i inspelningen kom studion dessutom med kravet att dom ska ha tre filmer istället för planerade två. Inte konstigt att hela trilogin har känts utdragen med nonsens och storyn aldrig har gripit tag i en. Den närvarokänslan man hade i LOTR-trilogin infinner sig aldrig i The Hobbit utan här är det ytligt och odetaljerat. Det är alldeles för lite mörker och allvar för min smak, för mycket trams.

Det finns nästan inget element som inte är medelmåttigt eller direkt dåligt med den avslutande filmen. Anonyma karaktärer där jag fortfarande inte kan identifiera ens hälften av dvärgarna, en kärlekshistoria som inte känns trovärdig för fem öre, den förbannade CGI-festen som tar bort all spänning när man känner att karaktärerna inte har några begränsningar utan kan ta hur mycket stryk som helst - dessutom är den på flera områden inte ens speciellt bra, humor helt utan fingertoppskänsla där den komiska karaktären endast irriterar och tafatt regi av Mr. Jackson

Men, den underhåller till en viss grad ändå om man kikar på den ytligt. Pompösa och halv-episka slag för den actiontörstige och Martin Freeman är faktiskt en charmig Hobbit. Musiken är bra, och referenserna till LOTR är även det skoj.

Peter Jackson är säkerligen lättad att det nu är över, så även jag. 2/5

The Signal (2014)

Nic (Brenton Thwaites), Haley (Olivia Cooke) och Jonah (Beau Knapp) försöker spåra en hacker när denne istället lockar ut dem till ett öde hus och tillfångatar dem.

För mig var det en sån där film som man egentligen insett twisten hela tiden men regissören väljer ändå att kasta den i ansiktet på en i slutet. En twist på en story som redan har blivit helt urflippad redan innan. Egentligen är det dock bara storyn det är fel på, den är däremot katastrofal. Skådespelarna är helt okej, speciellt Thwaites. Dessutom är fotot och effekter otroligt snygga, och hade nästan kunnat betala för en biobiljett bara för att se dem på bio.

Om jag bara hade fått ge storyn ett betyg hade det blivit snudd på 1/10, nu orkar den ända upp till femma även om det ändå känns lite väl snällt. 2/5 & 5/10

Chariots of Fire (1981), vinnare av Oscar för bästa film vid den femtiofjärde Oscarsutdelningen.

Filmen handlar om två brittiska löpare, den djupt religiöse Eric som springer för att göra Gud glad och den prestigefokuserade Harold som springer för att få berömmelse och rikedom. Båda skall ställa upp i 1924 års OS, och i ett träningslopp på 100 meter vinner Eric. Harold anlitar därför en tränare för att förbättra sina möjligheter att vinna i OS.

Det är en ganska intressant skildring av en konflikt mellan två hängivna idrottsmän. Betyget blir 7/10 eller en svag 4/5 på Filmtipset.

Näst på tur står Terms of Endearment (1983), eftersom jag redan sett Gandhi.

Såg Run Lola Run precis. Grymt cool film, och en redigt het Franka Potente. Nice ass, så att säga.

Har aldrig förstått grejen med den filmen, tycker den är riktigt dålig faktiskt.