The Fault in Our Stars (2014)
Hazel Grace, okej - hon är sjutton år, en finurlig, smart och vacker tjej, hon läser samma bok om och om igen, bor hemma med sina föräldrar och tar för det mesta sig igenom vardagen med ett leende på läpparna. Augustus Waters, okej - han är en sjutton årig kille, smart humor och ett finurligt förhållningssätt till livet, bor också han hemma hos sina föräldrar, och är bara allmänt cool med sina snygga metaforer och smarta repliker. Slumpen leder dessa två ihop, men det är något som inte är som i den konventionella kärlekshistorien - båda har cancer. Augustus har för tillfället besegrat sin, men förlorat ett ben. Hazels cancer härjar för fult ut i hennes kropp hon har stora svårigheter att andas och hennes lungor fylls lätt med vatten.
Detta är tonårsdrömmens snyfthistoria, i biosalongen hörs den sista halvtimmen så väldans mycket snyft och snoriga näsor att det nästan övertar ljudet från filmen. Tjejen bredvid mig, förbrukar inte bara ett, utan två hela paket med servetter till att torka sina blöta kinder och henne snoriga näsa. Att man faktiskt förberett sig mig flera paket små servetter in för en film till att gråta i, förstör lite hela poängen för mig. Om jag ska gråta till en film, så ska det vara det mest oväntade och det mest hjärtskärande som kan ske i en film. Att en film som handlar om två cancerungdommar inte kommer sluta i - "och de levde lyckliga i alla sina dagar", är det inte direkt någon tvekan om - därför så blir den där hjärtskärande chocken jag försöker beskriva väldigt svår för mig att uppnå.
Om vi nu ska bortse från det och kolla tillbaka på filmen. De klockar in på kraftiga 126 minuter, vilket för en sådan här film är aningen för mycket, det finns delar som hade kunnat kortas ned och helt tas bort. Det är inte så att den tappar kvalitet någonstans i filmen, utan att det är lite för lång tid med över två timmar på en ändå såhär generell film.
För denna filmen är ju otroligt generell, den är gjord av en mainstream ungdomsbok (som jag förövrigt ej läst) och är uppbyggt på det enklaste sättet som finns för en kärlekshistoria på vita duken - med andra ord så är den ju, vilket jag är ganska anti - gjord för att passa den STORA massan. Jag skriver stora i versaler eftersom att den aldrig har den där personliga touchen eller det där lilla extra, men ändå har det där som de flesta gillar. För mig så är det lite antiklimax igenom hela filmen.
Nu har jag hittills varit otroligt negativ och det är faktiskt endast för att belysa det dåliga i filmen, utöver detta så är det verkligen ingen dålig film, utan delvis ganska bra. Uppenbar, utan tvekan, men den har sina stunder och när de väl är som bäst då lyser filmen igenom som starkast.
Shailene Woodley gör ett rent utav grymt porträtt utav Hazel och det luktar galasuccé lång väg. Jag gillar också att Woodley inte heller är det mest uppenbara valet för en sådan här roll och därmed är lite av ett wildcard för produktionen. Emma Watson eller Olivia Wilde skulle vara helt säkra kort för produktionen, trevligt att de inte gått den vägen.
Musiken kan nog ses som det allra bästa i filmen, den är precis i min stil, lagom indie med schysst nedstämt sound. Det fullständigt hjärtskärande och otroligt vackra Wait av M83 används ganska flitigt - jag har själv lyssnat på denna låten en del i mina mest hjärtskärande stunder och har helt klart personliga relationer till den. Jag tycker den är ett ypperligt val av låt och den bidrar till att det faktiskt reser sig lite på armen framåt slutet, det sprutar inte tårar eller snor från mig, men en lite smärtsam känsla ryser sig in i kroppen och armhåren rör sig lite. Det var fint.
Jag tycker att det skulle vara fint att sluta filmen mitt i en mening, jag förväntade mig faktiskt det och blev besviken när det inte blev så. När man lagt så stor vikt i att beskriva meningen med att boken som Hazel och Gus läser slutar mitt i en mening, skulle det inte bara vara mer än rätt att sluta filmen så. Men det skulle kanske inte varit så konventionellt.
För på tal om konventionellt nu igen, detta är ju egentligen som vilken konventionell tonårskärleksfilm som helst, bara att man slängt in något så tabu som cancer. Detta är nog också även en av anledningarna att den fungerar så bra för så många - igenkänningsfaktorn.
Detta var en bra film, men jag tror att jag hade lite för höga förväntningar tyvärr. Jag sätter en väldigt stark 6/10 just nu, sugen på att flytta upp den till sjuan och kanske gör det när jag smällt den, nu får sexan sitta kvar dock.
Hursomhelst så var det en väldigt fin film, absolut. Skådespelarna var bra. Jag läste boken för några månader sen och tycker filmen gav boken rättvisa. Dock kändes det ändå lite för förhastat på nåt vis. Självklart är det svårt att få plats med allt i en film, men jag tycker de kunde ha dragit ner på tempot lite mer.
Som sagt, jag kommer antagligen gilla filmen mer när jag sett den i bättre kvalité. Men än så länge blir det 7/10
3/5!
Var som sagt uselt ljud på videon jag såg så det hörde inte jag
