Soshite chichi ni naru-Like Father like Son
Regi: Hirokazu Koreeda
http://www.imdb.com/title/tt2331143/?ref_=nv_sr_1
Masaharu Fukuyama spelar Ryota Nonomiya som är en hårt arbetande och framgångsrik man. Han är en elitist! Hans måtto är självständighet och därför ska hans enda barn från början drillas hårt genom pianospelande, vet och etikett och en tydlig strukturerad vardag bestående av regler och uppmaningar. Något uppmuntrande vill han inte ge sin son utan det räcker med den kärlek han får från sin moder. Mer än så leder till att barnet blir bortskämd och inte kan stå på egna ben.
Rirî Furankîspelar Yudai Saiki vars liv ser helt annorlunda ut. Han driver en egen elbutik, tjänar inga större summor men tar ett stort ansvar för familjen och är ofta närvarande med barnen både genom lekar men framför allt genom att låta barnen vara där när han andas, lagar radiostyrda bilar och inte minst badar!! Hans mått i livet lyder "varför göra någonting idag när jag kan göra det i morgon". Han är något av en bohem men framför allt värdesätter han papparollen och vikten att vara närvarande när barnen växer upp...
Dagen kommer...när de båda familjerna får reda på beskedet om att deras barn har förväxlats...på sjukhuset..den där dagen för 6 år sen....
Koreeda har åter igen skapat ett relationsdrama av rang. Men denna gång har han gått ett steg längre ut i periferin genom att utforska ett kontroversiellt ämne om föräldraskap och blodsband. Hur långt är vi beredda att gå? Går det att byta ut någon man älskar som inte visar sig vara det biologiska avkomman?
Like Father like som behandlar dessa frågor samt frågan av identitet. Det är en sak att bli präglad av sina föräldrar men samtidigt finns det också nedärvda egenskaper som blir extra synliga när föräldrarna konfronteras med ödet.
Koreeda är mästerlig på att skapa stämning genom små medel. Istället för att överdramatisera saker så väljer han en lågmäld ton med vackert ackompanjerad pianostämma som får en att sitta klistrad från början till slut. Det är inte bara männen och faderskap det handlar om utan också kvinnornas roll i det hela. Skulden av att som mamma inte sett att ens eget barn från början aldrig var lik en själv. Like Father like son är ett socialt experiment som med Koreedas fingrar framkallar oerhörda känslor. Vi har barnens egna känslor, blandat med föräldrarnas sorg och hopp. Det är lätt att som regissör falla i fällan och överdramatisera en sån här historia men Koreeda är mästerlig på att berätta utifrån både barnen och föräldrarnas perspektiv. Det är det olika karaktärerna som får stå i centrum och ge filmen dess själ. Framförallt Ryota Nonomiya kalla och osympatiska person kontra Yudai Saiki som framstår som clownen med det varma hjärtat. Denna kontrast är vad som definierar Like Father like Son och bakgrunden till det ligger i det förflutna...
Betyg: Like Father Like son är en emotionell resa från början till slut. Men det är varken såsigt eller överdramatiserat. Det är helt enkelt Koreeda och det finns ingen annan regissör idag som är så bra på att skildra historier mellan barn och vuxna från deras egna ögon. Med I Wish tog Koreeda oss iväg på ett härligt nostalgiskt sommarlov. Med Like Father Like Son får han oss att förstå föräldraskapets betydelse och inte minst faderskapet....Klar 4:a av 5. En av Koreedas bästa filmer och top 2 bästa filmer från 2013....
Regi: Hirokazu Koreeda
http://www.imdb.com/title/tt2331143/?ref_=nv_sr_1
Masaharu Fukuyama spelar Ryota Nonomiya som är en hårt arbetande och framgångsrik man. Han är en elitist! Hans måtto är självständighet och därför ska hans enda barn från början drillas hårt genom pianospelande, vet och etikett och en tydlig strukturerad vardag bestående av regler och uppmaningar. Något uppmuntrande vill han inte ge sin son utan det räcker med den kärlek han får från sin moder. Mer än så leder till att barnet blir bortskämd och inte kan stå på egna ben.
Rirî Furankîspelar Yudai Saiki vars liv ser helt annorlunda ut. Han driver en egen elbutik, tjänar inga större summor men tar ett stort ansvar för familjen och är ofta närvarande med barnen både genom lekar men framför allt genom att låta barnen vara där när han andas, lagar radiostyrda bilar och inte minst badar!! Hans mått i livet lyder "varför göra någonting idag när jag kan göra det i morgon". Han är något av en bohem men framför allt värdesätter han papparollen och vikten att vara närvarande när barnen växer upp...
Dagen kommer...när de båda familjerna får reda på beskedet om att deras barn har förväxlats...på sjukhuset..den där dagen för 6 år sen....
Koreeda har åter igen skapat ett relationsdrama av rang. Men denna gång har han gått ett steg längre ut i periferin genom att utforska ett kontroversiellt ämne om föräldraskap och blodsband. Hur långt är vi beredda att gå? Går det att byta ut någon man älskar som inte visar sig vara det biologiska avkomman?
Like Father like som behandlar dessa frågor samt frågan av identitet. Det är en sak att bli präglad av sina föräldrar men samtidigt finns det också nedärvda egenskaper som blir extra synliga när föräldrarna konfronteras med ödet.
Koreeda är mästerlig på att skapa stämning genom små medel. Istället för att överdramatisera saker så väljer han en lågmäld ton med vackert ackompanjerad pianostämma som får en att sitta klistrad från början till slut. Det är inte bara männen och faderskap det handlar om utan också kvinnornas roll i det hela. Skulden av att som mamma inte sett att ens eget barn från början aldrig var lik en själv. Like Father like son är ett socialt experiment som med Koreedas fingrar framkallar oerhörda känslor. Vi har barnens egna känslor, blandat med föräldrarnas sorg och hopp. Det är lätt att som regissör falla i fällan och överdramatisera en sån här historia men Koreeda är mästerlig på att berätta utifrån både barnen och föräldrarnas perspektiv. Det är det olika karaktärerna som får stå i centrum och ge filmen dess själ. Framförallt Ryota Nonomiya kalla och osympatiska person kontra Yudai Saiki som framstår som clownen med det varma hjärtat. Denna kontrast är vad som definierar Like Father like Son och bakgrunden till det ligger i det förflutna...
Betyg: Like Father Like son är en emotionell resa från början till slut. Men det är varken såsigt eller överdramatiserat. Det är helt enkelt Koreeda och det finns ingen annan regissör idag som är så bra på att skildra historier mellan barn och vuxna från deras egna ögon. Med I Wish tog Koreeda oss iväg på ett härligt nostalgiskt sommarlov. Med Like Father Like Son får han oss att förstå föräldraskapets betydelse och inte minst faderskapet....Klar 4:a av 5. En av Koreedas bästa filmer och top 2 bästa filmer från 2013....
__________________
Senast redigerad av PieterBruegel 2014-02-23 kl. 21:50.
Senast redigerad av PieterBruegel 2014-02-23 kl. 21:50.
en klar tia, men det är ju smaksak... Gillade slutet på Fear X väldigt mycket. Hur vi än rankar dem är vi nog överens om att Refn är genial.
