Ursprungligen postat av
saggesaliv
Nymphomaniac (2013)
Regnet öser ner på gatorna. I en gränd ligger en kvinna, slagen blodig och medvetslös. Förbi henne går en man, som uppmärksammar henne. Han erbjuder henne att ringa en ambulans, vilket hon starkt motstår, istället får hon komma upp på en kopp te i hans lägenhet. Kvinnan är Joe - en självdiagnosticerad sexmissbrukande nymfoman i fyrtioårsåldern. Mannen är Seligman - en asexuel man i sextioårsåldern, som levt sitt liv som oskuld med böcker som sin ändå passion. Vi får följa med på en 40-årig resa, där Joe ska berätta för Seligman hur hon hamnade precis i den gränden slagen blodig.
Nymphonaniac är en rå äkta jävla film som inte döljer ett skit. Ändå så är bioversionen jag får bevittna nedkortad en timme och "censurerad" från de allra råaste scenerna, från Von Triers originalversion. Det står i början på båda de två delarna som filmen är uppdelad i att: filmen är nedkortad och censurerad utan någon inblandning från Von Triers, men med hans samtycke. Synd i min menig, att Von Triers inte får visa precis den version han vill på bio. Det jag nyss bevittnat innehåller samlag med full penetration, erigerade penisar, långsamt plågsam bondagepornografi med mycket kraftigt våld, samt såklart det man kan förvänta sig i en sådan här film: otrohet, lögner, svek, kärlek, missbruk och allt det där. Detta får en såklart att undra - vad fan innehåller den extra timmen som är censurerad? När kommer den bli tillgänglig för allmänheten, om någonsin? Hur jävla mycket sex kan Von Triers egentligen proppa in i en film, när en timme blir censurerat, och filmen efter censureranded innehåller det största måttet av provocerande sexuella scener jag någonsin sätt i en film. Den långa versionen är någonting jag ser fram något fruktansvärt emot, om den inte släpps så tror jag att det är ett PR-trick vi har att göra med, för vad fan - vem vill inte se vad filmen har att dölja som Von Triers vill visa?
Filmen utspelar sig i totalt åtta kapitel, alla berättade av Joe i rummet som hon sitter med Seligman. Hon vill förklara för honom att hon är en fruktansvärd människa rik på sina synder. Men efter varje kapitel blir han bara mer och mer intresserad att hitta bibliska, mytologiska, matematiska, historiska och fysiologiska referenser till Joes liv. Joe försöker så hårt hon kan att ta fram hennes äckligaste syndigaste värsta sidor och erfarenheter i livet, men Seligman bara drar paralleller till flugfiske, den stora schismen och det gyllene snittet.
Nymphomaniac jobbar med så många olika tekniker i filmandet mellan de olika kapitlen att det hela blir som en slags, av Von Triers reviderad lektion i filmhistoria. Vi har med svartvitt foto, dokumentärklipp, diverse bilder i fotomontage, kortfilm i filmen, ja för att nämna några av metoderna som används. Detta intressanta sätt att bygga upp en film på, engagerar inte bara tittaren, utan hjälper även till att skapa en dynamik för att inte tråka ut tittaren under de ca 260 minuterna i salongen. För en helt platt film rakt upp och ned, men ett sätt att filma individerna, skulle knappast hålla i över fyra timmar, det skulle alldeles för lätt tråka ut tittaren. Historien är byggd för ett filmande som använder olika tekniker och inte håller sig till plattityder i kamerahållningen, det skulle aldrig lyckas engagera besökaren i historien så djupt som det nu gör.
Om man förväntar sig en klassisk Von Triers rulle kan man vända på klacken. Det är inte vad vi får, detta är så långt ifrån det mesta han gjort (Antichrist är väl det ända som spelar i ens samma sport). Om man därför, som jag vet en del gör, tycker att Von Triers är en överskattad föraktfull dansk nazist som inte kan någonting om film - kan man därför svänga in och ge denna film en chans. För inte kan man tro att det var samma regissör som här om året gjorde Melancholia. Jag föraktar inte Von Triers, nej han är en av mina levande favoritregissörer; med ett genialt sinne som vet exakt hur man skapar film, samt gör reklam för den (tänker osökt på nazikommentaren på Cannes). Nymphomaniac liknar inte Von Triers tidigare, men ändå finns det ingen annan regissör som faktiskt skulle kunna ta sig an en film av denna provocerande kaliber och få ut det briljanta resultatet han lyckas med. Lars Von Triers växer därför, om han nu kan växa ännu större, i mina ögon - han visar bara på vilken jävla genial och variationsrik regissör han är.
Alla karaktärer i Joes berättelser benämns inte med sina namn. Nej de heter bokstäver. Vi har minnesvärda karaktärer som - H, B, L, K och Mrs H, med flera. Dessa bokstäver visar på ett distanserad berättande och fyller ut sin funktion perfekt. Bokstäverna är liv som Joe förstör, eller som Seligman vill det att se ut som - räddar. Att benämna dessa med sina fullständiga namn skulle bara komplicera och förvirra historien onödigt. Den ända, förutom Seligman och Joe, som benämns vid sitt riktiga namn är Joes ända kärlek, Jerôme - som återkommer under de mest osannolika sammanträffandena under filmens gång. Detta är bara ännu ett genialt berättardrag av Von Triers
I de två huvudkaraktärerna - Seligman och Joe, använder Von Triers sig av skådespelare han tidigare samarbetat med och som han vet hur de fungerar. Charlotte Gainsbourg och Stellan Skarsgård är det som fått huvudrollerna. Ja, något bättre och mer passande val hade nog inte varit möjligt från Von Triers sida. Gainsbourg briljerar fullständigt, jävlar en av de bästa kvinnliga prestationer jag sätt på bra länge. Oscars? Jag vet inte, mycket möjligt, eftersom att den har premiär i USA efter att Oscarsgalan detta året ägt rum finns det en bra jävla chans. Jag hoppas verkligen på detta, för jävlar Gainsbourg är ju fullständigt klockren. En något kontroversiell prestation, ja verkligen, men ändå, den är fantastisk. Stellan levererar han också som vanligt.
En helt oväntad skådespelare att se i en Von Triers film är Uma Thurman, som har en liten roll som en viss svartsjuk hustru, också kallad Mrs H - hon är underbar, som vanligt. Shia LaBeouf, Jamie Bell, Willem Dafoe och ja hela jävla rolluppsättning gör helt lysande prestationer, alla med minnesvärda roller. Von Triers är väl lite kontroversiell hos akademin, men det mesta i Nymphomaniac är helt utmärkt, jag hoppas att judarna i Hollywood kan tänka om lite och ge den i alla fall någon nominering.
I all svart misär och sexmissbruk har Von Triers lyckas proppa in en del, ganska mycket för att vara en sådan här film, svart klockren humor. Ett medvetet och ypperligt bra val av honom. Bästa exemplet, som jag skrattar mest åt - är när Joe sitter mellan två stycken sydafrikanska erigerade penisar och tänker på livet, medan penisarnas ägare argumenterar vem som ska knulla henne i vilken position och vilket hål på ett okänt språk. Underbar humor i Von Triers anda som går hem fullständigt hos mig.
Slutet är det bästa, eller det sämsta, med hela filmen. Fullständigt oväntad, som jag gillar, och så in i helvetes jävla roligt. Haha, jag skrattar fortfarande av hur jävla sjukt det var. Underbart, patetiskt och sarkastiskt mot hela berättelsen. Jag är såld.
Jag hade enorma förväntningar på Nymphomaniac, den levde upp till alla. Fyra timmar? Haha, så kändes det verkligen inte som. Jag har sett filmer på 80 minuter som känns längre. Det är inte den bästa filmen från 2013, men inte fan är det långt ifrån. Betyget är väldigt svårsatt, det är en åtta eller nia, det är jag säker på. Just nu får den faktiskt en fin 9/10, den fjärde jag delat ut till en film från 2013. Den ligger och hoppar mellan fjärde, femte och sjätte platsen på 2013-listan. Jag återkommer när jag är säker.
