Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Tråd utbruten från "Trust Nobody" på latin = Confio en que nadie?
/Mod.

Nu känner jag mig helt obildad jämfört med föregående medlemmar och jag vet inte riktigt om det här berör diskussionen men något som slagit mig flera gånger är hur människor som flyttar hit från engelskspråkiga länder ytterst sällan lär sig, eller ens förväntas lära sig, svenska. Oavsett om dom ska bo här resten av livet eller i två månader. Jag förstår att detta delvis beror på att merparten svenskar kan, och vill, prata engelska. Till skillnad från exempelvis albanska.

Men jag tycker ändå att det är oerhört arrogant att inte ens försöka lära sig språket i landet där man bor. En i släkten har jobbat inom handel och hade regelbundet en engelsman som kund och han deklarerade till och med "varför skulle jag lära mig svenska när alla kan engelska" på frågan varför han inte lärt sig svenska.
Som sagt, vet inte vad jag tillförde nu men jag antar att det antyder att engelska har en annan position än både svenska och andra utomsvenska språk.

Sist men inte minst, angående det där med slagkraftiga fraser. Jag tror dom är slagkraftiga bara för att så otroligt många influeras av Hollywood och musik att det blir något nästan mytiskt över att säga "tuffa" saker på engelska. Är nästan helt övertygad om att en amerikan skulle tycka svenska lät hårdare om situationen nu varit den omvända. Som det är nu ser dom nog inte sina egna fraser som speciellt hårda. Åtminstone inte på samma sätt som oss.

Tidigare hade ju franskan samma status och uppfattades "som bärande på någon sorts högre sanning än andra språk". Egentligen är det väl inte engelskan i sig som är lockande utan snarare det främmande i allmänhet. Under den franska epoken var ju allt franskt normgivande, t.ex. stavning och uttal. Samma fenomen finns alltså kvar, som inte på något sätt är nytt; vi har bara bytt språk.

En annan sak som jag har uppmärksammat är att om någon inte känner till hur ett främmande ord ska uttalas så ligger det nära till hans att ta till ett engelskt uttal. Om man nu inte får några ledtrådar av stavningen och inte känner till några uttalsregler alls på språket, varför uttala det på just engelska? Det är för mig ofattbart. För en tid sedan fanns det någon politiker i Polen som hette Donald Tusk, och jag hörde en bekant, som inte kan polska, uttala det som engelskans tusk. Det uttalas tydligen [dɔnalt tusk].

Engelskans uttal har på något sätt kommit att stå för ett slags internationellt standarduttal; när man inte kan ett främmande språks uttal ligger det inte närmast till hands att uttala ett ord enligt sina egna svenska uttalsregler utan i stället engelska.

Det där skriver jag under på! Jag hade absolut gissat att Tusk uttalas [tusk], eftersom bokstaven u uttalas [u] på de flesta språk, åtminstone de språk jag själv kan något om. Varför dra till med engelskt uttal när man vet att personen i fråga inte är född engelsktalande?

Ett relativt aktuellt exempel är nederländska - notera nederländska - bilföretaget Spyker. Det fick naturligtvis engelskt uttal "Spajker" av svenska medier, när det i själva verket heter "Spejker" (med någon form av harklande ljud på r:et). Just uttalet "Spejker" observerades förresten i en finsk nyhetssändning; kanske kontrollerar de bättre källspråket där, eller så är de inte lika engelskfixerade som vi...

Det värsta jag hört apropå detta fenomen var nog när en programledare på P3 skulle försöka uttala namnet 'France Gall'. Det blev någon slags låtsasamerikanska, ungefär [fræ:ns gæ:l], med ”släpande” ä-ljud på sydstatsvis och velariserat l. Utifrån stavningen hade man förväntat sig [gɔ:l], så nu blev det alltså inte ens korrekt engelskt uttal. Sen har man ju bl.a. hört charterresenärer på Teneriffa uttala 'Santa Cruz', etc. som om det låg i Kalifornien.

Ett närliggande fenomen är väl när engelska beteckningar används i platsnamn, t.ex. Ho Chi Minh City istf. Ho Chi Minh-staden, Himeji Castle istf. Himeji-slottet, osv.

Någon av er som brukar kolla på fight club eller kampsport överlag på Eurosport?

Där får iaf i stort sett alla kombatanter sina namn uttalade på engelskt vis av de svenska komentatorerna. Jag skrattar nästan varje gång, mest åt att det låter så dumt.


Varför säger vi Mexico City och inte Mexikostaden eller Ciudad de México? Hur ologiskt som helst med engelskt ordval.

T.ex. färöiskan säger ju Meksikobýur och isländska säger Mexíkóborg.

Min normala inställning är att engelskan är en viktig del av min identitet (dock inte lika viktig som svenskan) och att jag inte skulle vilja säga allting jag behöver säga på svenska även om jag kunde (och vice versa, givetvis). Men just det här fenomenet blir jag tokig på. Jag minns fortfarande den dag då jag tänkte hyra en video, men la demonstrativt tillbaka kassetten efter att på baksidan ha läst att den handlade om det blodiga slaget i "Huertgen Forest" (och inte Hürtgenwald) 1944. Sen måste man erkänna att det finns vissa såna här namn som är så pass inarbetade att de måste räknas som svenskt standarduttal idag, och dit hör Mexico City och Mount Fuji.

Möjligen kan man se fenomenet som ett sätt att markera att namnet ifråga är ett namn på just den företeelse som det rör sig om, utan att underminera namnets status som egennamn och utan att skapa för stor närhet mellan namnet och beteckningen. I ordet "Himeji-slottet" kan det för det första vara oklart var "Himeji" slutar och "slottet" börjar när man uttalar det som ett ord, och dessutom oklart om Himeji är ett platsnamn/egennamn eller om det är någon annan form av beteckning, såsom t.ex. ett hypotetiskt "Sushipalatset", uppkallat efter rätten med samma namn, men inte såsom "Makalösslottet", som ju bör heta "slottet Makalös". Då kan man ju istället säga "slottet Himeji", men detta kan vi jämföra med "slottet Uppsala": slottet Makalös heter "Makalös", men Uppsala slott har fått sitt namn av att det ligger i Uppsala, som ju också är en stad, en kommun och ett län. Och att säga "slottet Himejislottet" är helt otänkbart. Bättre därmed att säga "(slottet) Himeji Castle".

Jag försvarar inte detta, men det skulle kunna vara en djupare anledning till att folk använder sig av det här bruket förutom att man bara vill efterapa engelskan.

Och hur ofta hörs vi inte ljudligt sucka för att någon just uttalat den arme Walter Benjamins namn på engelska?

Gäller även tyskor vid namn Sylvia...

Syftar du på Sveriges drottning så snackar hon flytande svenska. Med brytning, vilket är fullt normalt när man lär sig ett främmande språk i vuxen ålder.

Vad gäller britter/jänkare så är det ju också så att de blir mer eller mindre uppmuntrade att fortsätta snacka engelska. Särskilt om du är under, säg 30. Många skandinaver tycker helt enkelt det är fruktansvärt kul att öva på sin engelska.

Denna person var obekant för mig fram till nu, men hur som helst...

Jag kom att tänka på Waterloo. ABBA sjöng naturligtvis "Waterloo" med engelskt uttal, men staden ligger ju i Belgien. Lite beroende på om vi väljer franska eller flamländska, bör staden heta något i stil med ['va:terlo:]. Det lustiga är att ABBA i sin franskspråkiga version av låter sjunger just "Vaterlå", medan de fortfarande sjunger "Oåterloo" i den tyska...

Jag skulle säga att inget land i världen är lika engelskfixerande som vi.