Dikter om döden

Karl Gustav Hildebrand:

VALBORGSNATT

Tredje gången
som hanen gol,
sjöng vi alla
om vår och sol.

Dräpta och dråpare
rad efter rad,
sjöng vi i ungdomens
ljusa stad.

Där finns varken kärlek
eller hat.
Man föraktar en stund
och blir jorden till mat.

Genomskådar
samvetsgrant
allt som förtjänar
att vara sant.

Lär sig att gå
genom floder av hån
för att se allting
utifrån.

Låtom oss fröjdas
i ungdomens vår.
Någon sköt sig
här i går.

Djupt i jorden
skall han bo,
där de härliga lagrarna bo.

+

Magnus Holmqvist

HJÄLP OSS

ideologierna sägs vara döda
utopierna likaså

Åh Gud….avskaffad och begravd,
hjälp oss

vi fryser ihjäl av kalla fakta

+

Leif Holmstrand

HERR BRAUNECKS LYCKTA DÖRRAR

Verklighet och en inre avgrund,
verkligt våld, förtryck, några dödsdetaljer.

Där kan somligt finna sin meningsbyggnad.

…

Man kanske blir omformulerad, ande,
blomstoft i hans händer och ögonfrukter,
stjälkens rothus främmande för de döda.

+

Lars Häger

TREBLINKA

En hund skäller i en löplina
när solen försvinner
bekom hösten.
Hur ser jordens sammansättning ut
på den fläck jag står:
hur mycket humus, lera, sans?
Hur mycket måne?
Hur mycket kvinnligt mörker lyser
under mig?

I en trädgårdsbok
med liten stil och stora bilder
på rosenbuskar, rododendron
förekommer krig
som metafor för goda jordar.
Planlagda ytor med segerrika äggplantor,
finns det i verkligheten?

En grupp rådjur skäller en bit bort.
Det sista ljuset
har fastnat i halsen.
Huvudet sorterar för att svälja.

Det finns en mur,
det som har inträffat
på min sida stenarna;
öppet vakttorn.

+

Susanne Johansson

KRASCH

flygplanskroppens skal gömmer min sanning
och en skönhet skev.
På kollisionskurs hanstigt nedåt faller passagerarna
mot ditt heliga skrev.

Det regnar matbrickoch taxfree-sprit,
och tanten där borta som skulle till milano,
hon kom faktiskt ända hit.

De störtargenom blekfeta moln på
frusen decembermarksgrund.
Mot martyrdöden frihet med kuksugarmunnar
för att blidka min bödel; min man och hund.

+

Bengt-Emil Johnson

Döden sjöng
inte för
mig.
Den som stod
på stenen hade aldrig
varit där. Men
ropande.

Jakten.

+

Ola Julén

Igår kvll höll jag på att dö i en bilolycka.
Jag föll hårt rakt ner i gatan.
Det var mycket nära.

"Här finns varken namn eller natt."


Jag tittar på mig själv i spegeln.
Jag ser lugnare ut än jag borde.
Jag darrar nej jag darrar inte.

"Här finns varken namn eller natt."

+

Åsa Maria Kraft

ATT KONSONANTENS DOP

Att konsonantens dop skett i dödens land
nu besvärjer jag det mörka vattnet:

Lägger ner min krans. Där: blommorna. Pilar
spetsar. Slutar ljus – strålar åt fem sidor:

S t j ä r n h a n d s fingrar. Nu sluter jag din hand.
Det finns en puls i mitten. - se - hur den har

stillnat. Du är död - här har du din krans
ur hand. Du finns inte längre här. Längre. In. Jag


Kliver längre in - foten omslutes av
vatten. Där kan jag låta allt flyta ut.

Krans som bundits löst så att blad kan ge sig
av. Finger efter finger är min krans. Nu

sluter jag min hand. Rundeln fanns i mitten,
känn - den har stillnat. Dött - mitt i min hand. Här

har jag min krans och min hand med delarna
sträcks fram - här - kan du nå - det

+

Erik Källgren

PARIS 1901

En främling anländer till
en järnvägsstation. Ånga,
svett, röster i en
okänd algebra. Se upp mnsieur,
ni står i vägen. Attention! Attention!
Svart hår, svart kappa, svarta
ögon. Någon har dött,
en gammal vän, sköt sig
på ett av stadens caféer
när mörkret slog ut i honom
och nu väer det smultron
ur hans mun i sället för ord.

&

På den spanska kyrkogården är alla
avstånd för långa. Han dröjer
sig kvar en eftermiddag
vid vännens grav, lungorna fulla av jord
och hjärtat som usen hovar
mot marken. Och när mörkret skruvas upp
kan han höra de döda tala
genom ljudet av sprickande kistor.
Sedan plockar jorden tyngden ur hans ögonlock.

+

Olof Lagercrantz

DIMMA

Snabba steg i gräset. Som en vålnad
kimmer hon vid torvkanalens rand.
Rapphönshunden gnyr och rycker omilt
kopplet som hon håller i sin hand.

Korna dyker upp i dimmans dunkel,
urtidsmonster under vipors skri,
vänder tunga huvuden och följer
brunögt paret när det går förbi.

Långt därute smäller redan skotten,
blåa röken sticker, och en and
virvlat runt på vattenspegeln,
vingen spelar som en utspänd hand.

Håret hänger slarvigt under hatten
och den gråa blicken irrar tom
genom dimmans råa flor flor som sveper
över ljung som just har gått i blom.

Vilsekommen vandrar hon kring mossen
med den sjukas torka på sin läpp,
rycker till när korna ödsligt råmar
som i tjocka mistlurn på ett skepp.

Robert Southey

Among His Books

My days among the Dead are past;
Around me I behold,
Where'er these casual eyes are cast,
The mighty minds of old:
My never-failing friends are they,
With whom I converse day by day.

With them I take delight in weal
And seek relief in woe;
And while I understand and feel
How much to them I owe,
My cheeks have often been bedewed
With tears of thoughtful gratitude.

My thoughts are with the Dead; with them
I live in long-past years,
Their virtues love, their faults condemn,
Partake their hopes and fears;
And from their lessons seek and find
Instruction with an humble mind.

My hopes are with the Dead; anon
My place with them will be,
And I with them shall travel on
Through all Futurity;
Yet leaving here a name, I trust,
That will not perish in the dust.


Charles Wolfe

The Burial of Sir John Moore at Corunna

Not a drum was heard, nor a funeral note,
As his corse to the rampart we hurried;
Not a soldier discharged his farewell shot
O'er the grave where our hero we buried.

We buried him darkly at dead of night,
The sods with our bayonets turning;
By the struggling moonbeam's misty light
And the lantern dimly burning.

No useless coffin enclosed his breast,
Nor in sheet nor in shroud we wound him;
But he lay like a warrior taking his rest
With his martial cloak around him.

Few and short were the prayers we said,
And we spoke not a word of sorrow;
But we steadfastly gazed on the face that was dead,
And we bitterly thought of the morrow.

We thought, as we hollowed his narrow bed
And smoothed down his lonely pillow,
That the foe and the stranger would tread o'er his head,
And we far away on the billow!

Lightly they'll talk of the spirit that's gone
And o'er his cold ashes upbraid him,--
But little he'll reck, if they let him sleep on
In the grave where a Briton has laid him.

But half of our heavy task was done
When the clock struck the hour for retiring:
And we heard the distant and random gun
That the foe was sullenly firing.

Slowly and sadly we laid him down,
From the field of his fame fresh and gory;
We carved not a line, and we raised not a stone,
But left him alone with his glory.


Emily Brontë

A Death Scene

O day! he cannot die
When thou so fair art shining!
O Sun, in such a glorious sky,
So tranquilly declining;

He cannot leave thee now,
While fresh west winds are blowing,
And all around his youthful brow
Thy cheerful light is glowing!

Edward, awake, awake -
The golden evening gleams
Warm and bright on Arden's lake -
Arouse thee from thy dreams!

Beside thee, on my knee,
My dearest friend! I pray
That thou, to cross the eternal sea,
Wouldst yet one hour delay:

I hear its billows roar -
I see them foaming high;
But no glimpse of a further shore
Has blest my straining eye.

Believe not what they urge
Of Eden isles beyond;
Turn back, from that tempestuous surge,
To thy own native land.

It is not death, but pain
That struggles in thy breast -
Nay, rally, Edward, rouse again;
I cannot let thee rest!"

One long look, that sore reproved me
For the woe I could not bear -
One mute look of suffering moved me
To repent my useless prayer:

And, with sudden check, the heaving
Of distraction passed away;
Not a sign of further grieving
Stirred my soul that awful day.

Paled, at length, the sweet sun setting;
Sunk to peace the twilight breeze:
Summer dews fell softly, wetting
Glen, and glade, and silent trees.

Then his eyes began to weary,
Weighed beneath a mortal sleep;
And their orbs grew strangely dreary,
Clouded, even as they would weep.

But they wept not, but they changed not,
Never moved, and never closed;
Troubled still, and still they ranged not -
Wandered not, nor yet reposed!

So I knew that he was dying -
Stooped, and raised his languid head;
Felt no breath, and heard no sighing,
So I knew that he was dead.


Robert Bridges

On a Dead Child

Perfect little body, without fault or stain on thee,
With promise of strength and manhood full and fair!
Though cold and stark and bare,
The bloom and the charm of life doth awhile remain on thee.

Thy mother's treasure wert thou;—alas! no longer
To visit her heart with wondrous joy; to be
Thy father's pride:—ah, he
Must gather his faith together, and his strength make stronger.

To me, as I move thee now in the last duty,
Dost thou with a turn or gesture anon respond;
Startling my fancy fond
With a chance attitude of the head, a freak of beauty.

Thy hand clasps, as 'twas wont, my finger, and holds it:
But the grasp is the clasp of Death, heartbreaking and stiff;
Yet feels to my hand as if
'Twas still thy will, thy pleasure and trust that enfolds it.

So I lay thee there, thy sunken eyelids closing,—
Go lie thou there in thy coffin, thy last little bed!—
Propping thy wise, sad head,
Thy firm, pale hands across thy chest disposing.

So quiet! doth the change content thee?—Death, whither hath he taken thee?
To a world, do I think, that rights the disaster of this?
The vision of which I miss,
Who weep for the body, and wish but to warm thee and awaken thee?

Ah! little at best can all our hopes avail us
To lift this sorrow, or cheer us, when in the dark,
Unwilling, alone we embark,
And the things we have seen and have known and have heard of, fail us.

Sir John Betjeman

Death in Leamington

She died in the upstairs bedroom
By the light of the ev'ning star
That shone through the plate glass window
From over Leamington Spa

Beside her the lonely crochet
Lay patiently and unstirred,
But the fingers that would have work'd it
Were dead as the spoken word.

And Nurse came in with the tea-things
Breast high 'mid the stands and chairs-
But Nurse was alone with her own little soul,
And the things were alone with theirs.

She bolted the big round window,
She let the blinds unroll,
She set a match to the mantle,
She covered the fire with coal.

And "Tea!" she said in a tiny voice
"Wake up! It's nearly five"
Oh! Chintzy, chintzy cheeriness,
Half dead and half alive.

Do you know that the stucco is peeling?
Do you know that the heart will stop?
From those yellow Italianate arches
Do you hear the plaster drop?

Nurse looked at the silent bedstead,
At the gray, decaying face,
As the calm of a Leamington ev'ning
Drifted into the place.

She moved the table of bottles
Away from the bed to the wall;
And tiptoeing gently over the stairs
Turned down the gas in the hall.


W. H. Auden

In Memory of W. B. Yeats

I

He disappeared in the dead of winter:
The brooks were frozen, the airports almost deserted,
The snow disfigured the public statues;
The mercury sank in the mouth of the dying day.
What instruments we have agree
The day of his death was a dark cold day.

Far from his illness
The wolves ran on through the evergreen forests,
The peasant river was untempted by the fashionable quays;
By mourning tongues
The death of the poet was kept from his poems.

But for him it was his last afternoon as himself,
An afternoon of nurses and rumours;
The provinces of his body revolted,
The squares of his mind were empty,
Silence invaded the suburbs,
The current of his feeling failed; he became his admirers.

Now he is scattered among a hundred cities
And wholly given over to unfamiliar affections,
To find his happiness in another kind of wood
And be punished under a foreign code of conscience.
The words of a dead man
Are modified in the guts of the living.

But in the importance and noise of to-morrow
When the brokers are roaring like beasts on the floor of the Bourse,
And the poor have the sufferings to which they are fairly accustomed,
And each in the cell of himself is almost convinced of his freedom,
A few thousand will think of this day
As one thinks of a day when one did something slightly unusual.
What instruments we have agree
The day of his death was a dark cold day.


II

You were silly like us; your gift survived it all:
The parish of rich women, physical decay,
Yourself. Mad Ireland hurt you into poetry.
Now Ireland has her madness and her weather still,
For poetry makes nothing happen: it survives
In the valley of its making where executives
Would never want to tamper, flows on south
From ranches of isolation and the busy griefs,
Raw towns that we believe and die in; it survives,
A way of happening, a mouth.


III

Earth, receive an honoured guest:
William Yeats is laid to rest.
Let the Irish vessel lie
Emptied of its poetry.

[Auden later deleted the next three stanzas.]

Time that is intolerant
Of the brave and the innocent,
And indifferent in a week
To a beautiful physique,

Worships language and forgives
Everyone by whom it lives;
Pardons cowardice, conceit,
Lays its honours at their feet.

Time that with this strange excuse
Pardoned Kipling and his views,
And will pardon Paul Claudel,
Pardons him for writing well.

In the nightmare of the dark
All the dogs of Europe bark,
And the living nations wait,
Each sequestered in its hate;

Intellectual disgrace
Stares from every human face,
And the seas of pity lie
Locked and frozen in each eye.

Follow, poet, follow right
To the bottom of the night,
With your unconstraining voice
Still persuade us to rejoice.

With the farming of a verse
Make a vineyard of the curse,
Sing of human unsuccess
In a rapture of distress.

In the deserts of the heart
Let the healing fountains start,
In the prison of his days
Teach the free man how to praise.


Thomas Parnell

A Night Peace on Death

By the blue taper's trembling light,
No more I waste the wakeful night,
Intent with endless view to pore
The schoolmen and the sages o'er:
Their books from wisdom widely stray,
Or point at best the longest way.
I'll seek a readier path, and go
Where wisdom's surely taught below.

How deep yon azure dyes the sky!
Where orbs of gold unnumber'd lie,
While through their ranks in silver pride
The nether crescent seems to glide!
The slumb'ring breeze forgets to breathe,
The lake is smooth and clear beneath,
Where once again the spangled show
Descends to meet our eyes below.
The grounds which on the right aspire,
In dimness from the view retire:
The left presents a place of graves,
Whose wall the silent water laves.
That steeple guides thy doubtful sight
Among the livid gleams of night.
There pass with melancholy state,
By all the solemn heaps of fate,
And think, as softly-sad you tread
Above the venerable dead,
"Time was, like thee they life possest,
And time shall be, that thou shalt rest."

Those graves, with bending osier bound,
That nameless heave the crumpled ground,
Quick to the glancing thought disclose,
Where toil and poverty repose.

The flat smooth stones that bear a name,
The chisel's slender help to fame,
(Which ere our set of friends decay
Their frequent steps may wear away,)
A middle race of mortals own,
Men, half ambitious, all unknown.

The marble tombs that rise on high,
Whose dead in vaulted arches lie,
Whose pillars swell with sculptur'd stones,
Arms, angels, epitaphs, and bones,
These (all the poor remains of state)
Adorn the rich, or praise the great;
Who, while on earth in fame they live,
Are senseless of the fame they give.

Ha! while I gaze, pale Cynthia fades,
The bursting earth unveils the shades!
All slow, and wan, and wrapp'd with shrouds
They rise in visionary crowds,
And all with sober accent cry,
"Think, mortal, what it is to die."

Now from yon black and fun'ral yew,
That bathes the charnel-house with dew,
Methinks I hear a voice begin;
(Ye ravens, cease your croaking din;
Ye tolling clocks, no time resound
O'er the long lake and midnight ground)
It sends a peal of hollow groans,
Thus speaking from among the bones.

"When men my scythe and darts supply,
How great a king of fears am I!
They view me like the last of things:
They make, and then they dread, my stings.
Fools! if you less provok'd your fears,
No more my spectre form appears.
Death's but a path that must be trod,
If man would ever pass to God;
A port of calms, a state of ease
From the rough rage of swelling seas.

"Why then thy flowing sable stoles,
Deep pendant cypress, mourning poles,
Loose scarfs to fall athwart thy weeds,
Long palls, drawn hearses, cover'd steeds,
And plumes of black, that, as they tread,
Nod o'er the scutcheons of the dead?

"Nor can the parted body know,
Nor wants the soul, these forms of woe.
As men who long in prison dwell,
With lamps that glimmer round the cell,
Whene'er their suff'ring years are run,
Spring forth to greet the glitt'ring sun:
Such joy though far transcending sense,
Have pious souls at parting hence.
On earth, and in the body plac'd,
A few, and evil years they waste;
But when their chains are cast aside,
See the glad scene unfolding wide,
Clap the glad wing, and tow'r away,
And mingle with the blaze of day.


Richard Crashaw

An Epitaph upon Husband and Wife who Died and were Buried Together

To these, whom death again did wed,
This grave's the second marriage-bed.
For though the hand of Fate could force,
'Twixt soul and body a divorce,
It could not sever man and wife,
Because they both lived but one life.
Peace, good reader, do not weep;
Peace, the lovers are asleep.
They, sweet turtles, folded lie
In the last knot that love could tie.
Let them sleep, let them sleep on,
Till this stormy night be gone,
And the eternal morrow dawn;
Then the curtains will be drawn,
And they waken with that light,
Whose day shall never sleep in night.


Francis Beaumont

On the Tombs in Westminster Abbey

MORTALITY, behold and fear!
What a change of flesh is here!
Think how many royal bones
Sleep within this heap of stones:
Here they lie had realms and lands,
Who now want strength to stir their hands:
Where from their pulpits seal'd with dust
They preach, 'In greatness is no trust.'
Here's an acre sown indeed
With the richest, royal'st seed
That the earth did e'er suck in
Since the first man died for sin:
Here the bones of birth have cried--
'Though gods they were, as men they died.'
Here are sands, ignoble things,
Dropt from the ruin'd sides of kings;
Here's a world of pomp and state,
Buried in dust, once dead by fate.


Samuel Johnson

Epitaph on Hogarth

THE Hand of Art here torpid lies
That wav'd th' essential form of Grace,
Here Death has clos'd the curious eyes
That saw the manners in the Face.

If Genius warm thee, Reader, stay,
If Merit touch thee, shed a tear,
Be Vice and Dulness far away
Great Hogarth's honour'd Dust is here.

Carl Michael Bellmans epistel 81 Märk hur vår skugga gavs ju i #12; drämmas till kan väl ock med övrigt OnT ur samma samling, d.v.s.: Fredmans Epistlar N·i 27, 30, 38, 46, 52, 54, 58, 65, 79, 82.
Sångerna lämnas därhän åtminstone för tillfället.

Fredmans Epistel N·o 27
Som är dess sista tankar.

Gubben är gammal, urverket dras,
Visaren visar, timman ilar.
Döden sitt timglas har stält vid mit glas,
Kring buteljen strött sina pilar.
Törstig jag skådar min Stjerna och Sol.
Vandringsman hör nu min Basfiol
Movitz, din tjenare hvilar.

Klaraste sköte, ljufliga barm!
Sorgligt de blommors lif föröddes,
Som gaf min far, til min sveda och harm,
Vällust i den säng där jag föddes.
Men båda sofva. Gutår i förtret!
Sjung Movitz, sjung om hur ögat gret
Vid de Cypresser som ströddes.

Raglande skugga, brusiger min,
Skapad at Bacchus gå til handa;
Bläddriger tunga af bränvin och vin.
Känn där far min, känn där hans anda.
Fröja och Bacchus gaf kring den et sken.
Movitz lät bland mina fäders ben
Detta mit stoft få sig blanda.

¤

Fredmans Epistel N·o 30
Til Fader Movitz, under dess sjukdom, Lungsoten. Elegie.

Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar,
Slipar sitt svärd, och vid din tröskel står.
Blif ej förskräckt, han blott på grafdörn gläntar,
Slår den igen, kanske än på et år.
Movitz, din Lungsot den drar dig i grafven.
- - - Knäpp nu Octaven;
Stäm dina strängar, sjung om lifvets Vår.

Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
Nedkramadt bröst och platta skulderblad.
Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder
Ligger så sväld och fuktig som i bad;
Handen är svettig och ådrorna stela.
- - - Knäpp nu och spela;
Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad.

Himmel! du dör, din hosta mig förskräcker;
Tomhet och klang, inälfvorna ge ljud;
Tungan är hvit, det rädda hjertat kläcker;
Mjuk som en svamp är sena märg och hud.
Andas. - Fy tusand! hvad dunst ur din aska.
- - - Län mig din flaska.
Movitz, Gutår! Skål! Sjung om vinets Gud.

Utur hans kärl din död i droppar flutit
Helt oförmärkt med löje, sång och ro.
Ja detta glas bedröfligt inneslutit
Glödande maskar, vil du Movitz tro.
Alt är förtärdt, dina ögon de rinna,
- - - Tarmarna brinna.
Orkar du ropa än gutår? - Jo jo.

Nå så gutår! dig Bacchus afsked bjuder,
Från Fröjas tron du sista vinken får.
Ömt til dess lof det lilla blodet sjuder,
Som nu med våld ur dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda
- - - Skull' du åstunda
Ännu en fälsup? Vill du dö? - Nej, Gutår!

¤

Fredmans Epistel N·o 38
Rörande Mollbergs Paradering vid Corporal Bomans Graf.

Undan ur vägen, se hur' Profossen med plumager
Svänger guldyxan tils alt blir undanröjdt.
- - Se piparn stolt med små Mustascher
Trind och rödblommig tar fram sin mässings-flöjt.
Trumslagarn trumlar,
Mollberg framför går på tå,
Ryter och mumlar,
Och ropar, stå!

Se den där token så desperat han armen svänger,
Hvälfver en pinne och dunkar på et skinn;
- - Två tallrikar en annan slänger;
En i et Valdthorn han pruttar tjock och stinn;
En går och pinglar
Med en grytring mot et spjäll,
Samlar i ringlar
Et dödligt skräll.

Tjenare, Mollberg! Se hur han tätt och hjulbent klifver,
Gråtögd och blixtfull, och som en anka from;
- - Och efter trippa i full ifver
Lejon, och Lustig och Lax och Dunderbom.
Skörtet han viker
Och uppå gehänget ser;
Hör hur han skriker:
Stå, rätta Er!

Nicka åt Mollberg; ser Mutter intet hur han nickar
Lyfter på hatten, och grinar uppå skämt;
- - I takten han på klacken vickar.
Ett, tu, och ett, tu; håll takten, trampa jämt.
Se hur han sprätter
Med ny piskperuk och skor,
Hvita stöfletter
Och sorgeflor.

Se Dalbergs Cajsa, hvar hon i gluggen står och gråter,
Blödig och vindögd och med en svarter kjol.
- - Hör in i gränden harpan låter;
Krögarn han skrattar och spelar på fiol.
Liksom en nunna,
Bomans Enka prydd med dok,
Full mot en tunna
Står med sin bok.

Där går Processen; kamrater hvem är död i gränden?
Jo Corpral Boman, som låg så vattusjuk.
- - Se Christian Wingmark, närmsta fränden,
Med hviter näsduk och svart rosett-peruk;
Han midt i lede
Går vid Bergström, så därnäst
Kyparen Ede,
Och så en Präst.

Där går Orgtramparn, och så Tornväktarn i Cathrina,
Krögarn på Sodom och Krögarn på Kryp-in.
- - Rör spelet, lät trianglar hvina;
Trumslagarn hvirflar och dunkar på et skinn.
Tätt framför vakten
Lunkar Klockarn röd och full,
Bär efter takten
En skofvel mull.

Ja Corpral Boman han har nu kastat plit och balja,
Nu är han döder - Ach! är han död? Bevars!
- - Han sista gång Mustaschen talja
På Bruna Dörren i fjol den sista Mars.
Vi tyckas raska,
Men hvad är vårt lif? et bloss!
Boman din aska
Hedras af oss.

Rider Er djefvuln? Stå rätt i ledet, rätta felet;
Höger omvänder Er, skyldra med Musköt!
- - Musköt på axel! Rör på spelet!
Lägg an i vädret! Ge fyr! För fot, dit nöt!
Bomans mandater
Prisas uti Bacchi trakt.
Hurra kamrater!
Tack för god vakt.

¤

Fredmans Epistel N·o 46
Huru Mollberg skal bjuda til begrafning efter Mutter
på Krogen Wismar, och om hans affärd ifrån Sterbhuset.

Undan ur vägen, ge rum för Courirn, gå ur vägen för
Mollberg utan stryk och tvång!
Pitsch! hör han smäller med piskan; Allons!
Sitter rak i sadeln som en stång.
Råcken upfästad, på hatten Cordon,
Med Pistoler i bältet och en stor Basson.
Pitsch! hör han smäller i flygande språng,
Och med hatten viftar än en gång.
Tyst! nu i ring
Rundt ikring
Han galopperar i harmen;
Än guppar han
Af och an,
Helt lik en rusig man.
Mollberg, märk, har flor om armen
Och uti pistolerna flor
Bröst-bouquetten märk, i barmen
Gjord af buxbom, Bror!
Se hur han tar up sin lista,
Hör hur han nu läser käckt:
Primo Vin, secundo Kista,
Tertio tags Confect.

Undan ur vägen! Adieu och allons! Vänta Mollberg,
håll tygeln, stadna litet där.
Pitsch! hör han smäller och hojtar och svär;
Kan du vänta Mollberg, jag begär.
Riddar Sanct Jöran, hvad är din affaire?
Vil du spänna på draken? säg mig hvad det är.
Pitsch! til begrafning jag bjuder, Mon frere,
Klockan Sex i afton ungefär.
Vet du ej Bror,
Krögar-mor
På Wismar dog klockan fyra.
Jag är befalt,
Öfveralt
At rida; hej gevalt!
Mollberg skal allting bestyra,
Köpa Strufvor, skaffa Musik,
Tigga Svepning, Lampor hyra,
Och gå framför Lik,
Skölja glas och stå vid disken.
Lät se listan; ingen nöd:
Qvarto Pontac, quinto Fisken,
Sexto Saffrans bröd.

Undan för tusen! det pinglar och slår i klockstapeln
vid Olof; karln är borta ren.
Pitsch! hör han smäller med piskan i sten,
Och ger spårren med sitt högra ben.
Men mina tårar, mitt hjerta til men,
Börja tillra; här står jag arma, nu allen.
Mutter på Wismar är stelnad och klen,
Nu med Änglar delar hon sitt sken.
Sådan Madam
Ta mig fram,
Som nånsin borgar så mycke;
Nu är hon kall
Som Cristall;
Mitt bröst dess fotapall.
Hännes fägring vann mitt tycke,
När hon satt vid krogdörn ibland,
Med Bindmössa, krusadt stycke,
Och et glas i hand.
Hännes ögon jag berömmer,
Men dess hvita barm, Hi, hi!
Gör at jag alt skönt fördömmer,
Och vil ensam bli.

¤

Fredmans Epistel N·o 52
Til Movitz när hans Fästmö dog.
Elegie.

Movitz, mitt hjerta blöder!
Movitz! Movitz!
Jag sett din Fästmö kall och döder;
Grymt jag hör hur' Bacchi bröder
Med gråt bestorma skyn.
En vrider sina händer,
En sitt hufvud bort han vänder,
Ömt en annan suckar sänder,
När i de sälla länder
Hon gömmes för vår syn.

Skål Bacchi män och qvinnor!
Charlotte! Charlotte!
Bland Fröjas trogna tjenarinnor,
Til en afund för Gudinnor,
Gjort Movitz frihet snärd;
Des ögons glans och låga,
Hännes fägring och förmåga,
Då hon sig på fältet våga
Under Cupidos båga,
Var Gudars åsyn värd.

Som i den klara bölja
Du ser, du ser
Den ystra fisken sig fördölja,
Och Zephirens hvirflar följa
Med tryckning up och ner,
Så din Charlotte, min Frände,
När hon til din bädd anlände,
Som en fisk hon qvickt sig vände,
Nymphen en tryckning kände,
Jag sjunger intet mer.

Ach! för hvar gång jag skåda
Charlotte! Charlotte!
Hos Fabrikörn, vid råck och låda,
Då hvar lördag hon bebåda
Hvar balen skulle stå!
Mig tycks jag ser Charlotta
Med två nystan i en potta
Vid sin härfvel stå och måtta;
Vips öpnas Plutos grotta!
Och Nymphen sjunker då.

Lät från din syn försvinna,
Movitz! Movitz!
Hvar skymt utaf din älskarinna;
Lät nu dina tårar rinna,
Och ställ Fioln i vrån;
Fly Bror, fly Fröjas skara,
Och din frihet ömt försvara;
Förr du snärdes i en snara,
Nu får du på krogen vara,
Nu är du fri min Son.

Fredmans Epistel N·o 54
Vid Corporal Bomans Graf på St. Cathrina Kyrkogård.

Aldrig en Iris på dessa bleka fält,
Minsta blomma plockat
Til vällukt i sin herdes Tält,
Och dessa Löfträn vid dagens ljusa rand
Aldrig foglen lockat
Til Floras fest från Mälarns strand;
Aldrig hördes Lärkan nånsin spela
För at Turturdufvans qval fördela,
Som i ro
Midt bland dödens pilar bygt sitt bo.

Kring denna rymden hvad qval och sorglig syn!
Svarta Kors och Grafvar
Fördunkla Templets Tupp i skyn;
Än på en Planka än på en Marmorsten
Kringlor, Hjul och Glafvar
Bepryda våra fäders ben;
Trädens glesa stammar sorgligt hasta
At de gula löfven kring sig kasta;
Minsta blad
Döljer i sitt skygd en hvilostad.

Templet det hvilar uppå en sandig mo;
Innom gyldne galler
Förnäma skuggor sammanbo.
Hjertat til rysning och örat til en harm
Ned från Jofur faller
Et tordöns brak, vid klockors larm.
I det djup Cyclopen viggen svaflar
Har han en gång störtat Templets gaflar;
Nu des pragt
Morgonrodnans afbild sammanbragt.

Blunda och sucka, vrid dina händer hop;
Här står Bomans Kista
Bland Gråterskor med glas och stop;
Hon med mjölkbyttan som snyftar bitterlig,
Och vil liksom brista
I tårars öfverflöd för dig,
Hon är en Enka til den tappre Bussen,
Men de andra äro, hela skjussen,
Mångelskor,
Hemma båd' på Söder och på Norr.

Kom lät oss sjunga hvar en sin Sorgepsalm;
Movitz, om du orkar,
Förskingra hjertats ångst och qvalm;
Knäpp på din harpa för denna Bomans Mor,
Som sitt öga torkar,
Och dammar sina svarta skor.
Nej, stick up Buteljen; bjud vår Qvinna.
Skål Madam! Ödmjuka tjenarinna!
Slå i mer.
Ach min Boman! jag dig aldrig ser.

Tack du min Boman, tack för hvar enda dag,
Båd då du mig klappa
Och då du svor med hugg och slag!
Nå, denna hatten min Solhatt blifva skall;
Denna Gardes-kappa
Blir min Mantille i alla fall.
Bomans Enka, håll nu opp at gråta.
Lät nu Movitz ljufva Harpa låta.
Glöm ditt qval;
I en fållbänk välj en ny Corpral.

¤

Fredmans Epistel N·o 58
Öfver Kilberg, Bacchi man och Ordens Officiant i Templet.
Elegie.

Hjertat mig klämmer,
Sorgligt jag stämmer
Quinten på min fiol. Pling plang.
Ljuset utbrunnit,
Glaset utrunnit;
Ej fins en enda stol. Kling klang.
Krogdörn står på gafvel mina bröder,
Och där bakom disken ligger döder
Kilberg, ach! mit hjerta i mig blöder.
Klingeli plingeli klingeli plang.

Himmel, elände!
På en bordsände
Står et utdruckit glas, Pling plang.
Och på tapeten
Hänger trumpeten;
Ach sorgeligt Calas! Kling klang.
Bortnas där i hörnet där på spiken
Hänger sorgligt hela Jul-musiken.
Kilberg nu med döden är bortviken.
Klingeli &c.

Jag vil framstulta,
Klappa och bulta
Fins ingen mänskja här? Pling plang.
Ingen i huset,
Kullstjelpt står kruset;
Hvad är det som står där? Kling klang.
Ölet är ur tunnan alt utrunnit;
Stånkan tror jag döden ock har funnit.
Ja Vasserra! han den töma hunnit.
Klingeli &c.

Nå som jag skådar,
Charon bebådar
Mig på sin svarta älf, Pling plang.
Så vil jag glömma
Flaskan at tömma,
Och hänga up mig sjelf. Kling klang.
Far då väl o verld med all din snara!
Bränvins förbudet må nu gärna vara.
Kilberg står nu bland en ängla skara.
Klingeli &c.

¤

Fredmans Epistel N·o 65
Om Styrmans-Dottren Gretgens död på Fabriken.

Movitz med flor om armen, hålt!
I en mörkblå kolt,
Kommer han så stolt. [Fin.]
Svart väst, gröna byxor, nå!
Gult gehäng, hå hå!
Och Stöfletter på!
Hvarfrån kommer du nu Movitz? ditt öga det blöder.
Gevär! - Ifrån Grafölsgåln på Söder. [D. C.]

Jag stått i fyra timar jämt,
Skuffat mot och klämt,
Korsgeväret skämt, [Fin.]
Krögarn i Grafölsgåln, den hund,
Far på Gröna Lund,
Slog en tand ur mund.
Se på när jag talar tändren de skallra i truten.
Gapa! Oxeltanden är utbruten. [D. C.]

Hvad harm! mit öga går i gråt;
Uppå denna stråt,
Såg jag Charons båt. [Fin.]
En Nymph uti Fröjas gård
Döden, grym och hård,
Lämnat i hans vård.
Gretgen ned på Kläds-fabriken; du Hänne ju kände,
Gutår! är en ängel nu, min frände. [D. C.]

Gretgen, ach! hon til svepning har
Fina Bolster-var;
Täckt sin slöja drar. [Fin.]
Dess hand för en frisk Tulpan;
Skada at dess blan
Lukta litet tran.
Nattyg, Klippingshandskar, Fransar dess vålnad utsira;
Kärlek bryter vid dess ben sin spira. [D. C.]

Min Nymph, hon skull' förlofvad bli;
Fästman står, lät si,
Vid Artilleri. [Fin.]
Capten heter, vänta, hör;
Det oss lika gör,
Gretgen ändå dör.
En Nymph, vacker, hur jag Hänne för ögat nu vänder,
Högt bröst, kullrig länd, och hvita händer. [D. C.]

Den eld som utaf Himlens hand
Gör naturens band
I båd våg och land, [Fin.]
Brann här; se i vår clenod,
Se i detta blod
Fröjas ärestod.
Hon kall! lät oss alla varma i hjertat nu vara;
Vid glas vi vår sorgesång förklara. [D. C.]

¤

Fredmans Epistel N·o 79
eller
Afsked til Matronorna, synnerligen til Mor Maja Myra
i Solgränden vid Stortorget, Anno 1785.

Charon i Luren tutar,
Stormarna börja hvina,
Trossar och tåg och klutar
Lossna nu til slut;
Månan sin rundel slutar,
Stjernorna sorgligt skina,
Til sin förvandling lutar
Snart min lifsminut;
Snart nu mitt Timglas utrinner,
Charon ror alt hvad han hinner,
Vattnet vid åran,
Pollrar i fåran,
Och på det blanka
Sväfvar en Planka,
Kolsvarta Lik-paulunen gungar floden fram,
Vid rök och dam
Och Gastars tjut.

Krögar-Madamer raska,
Stärken mig på min resa,
När jag til Fädrens aska
Samlas skall i natt.
Krögarne stå så baska,
Rödblommiga och hesa,
Borga mig knapt en flaska,
På min gamla hatt.
Mor där på taflan vid disken,
Stryk ut två öre för fisken;
Dito, det öret
För gamla smöret;
Noch för den ålen
I gröna skålen;
Noch för den där Potates, som jag i mig drar,
Hvad den var rar
Och trind och platt.

Jag gör mitt Testamente,
Där jag vid stånkan sitter;
Läs du sjelf opp Patente,
Läs Mor Maja sjelf;
Bort verldsligt Regemente,
Verlden blir mera bitter,
Stjernklara firmamente,
Mig nu öfverhvälf.
Men mer jag stånkan nu skakar,
Klang, hvad den Vörten mig smakar!
Skummet det jäser,
Fradgar och fräser,
Dropptals från truten,
Ned på Surtouten.
Det gör mig godt Mor Maja, det var öl med rang.
Klang Mutter, klang!
Vid Charons Älf.

Hufvud på axeln hänger,
Kroppen sig framåt lutar,
Nacken den slår och slänger.
Men, O Gudar! men
Ögat med tårar blänger,
Uppå de granna klutar,
Som fordom med Ducriner,
Knäptes trångt igen;
Men se på Böxorna bara;
Säj ä de plaggen ej rara?
Söndrig är västen,
Lappad är resten,
Strumporna korta,
Hälarna borta,
Och den där dyra Skjortan var, Mor Maja märk!
Beckmanskans Särk
För tu år sen.

Nu står jag midt i båten,
Kors hvad det roret gnislar,
Skuggorna hela bråten,
Squalpa bak och fram;
Eolus quäfver gråten,
Charon på pipan hvislar,
Hjelp! hör den mörka ståten
För et hiskligt larm;
Blixt, Norrsken, Dunder och fasa,
Rundt kring om skyarna rasa,
Karlvagnen hvälfver,
Glimmar och skälfver,
Stjernorna slockna,
Stränderna tjockna,
Tils i den svarta skuggan inga himlar syns;
Mitt qual begyns.
God natt Madame!

¤

Fredmans Epistel N·o 82
Eller Oförmodade Afsked, förkunnadt vid Ulla
Winblads Frukost en sommar-morgon
i det gröna.

P a s t o r a l
Dedicerad til Kgl. Secreteraren LEOPOLDT.

Hvila vid denna källa,
Vår lilla Frukost vi framställa:
Rödt Vin med Pimpinella
Och en nyss skuten Beccasin.
Klang hvad Buteljer, Ulla!
I våra Korgar öfverstfulla,
Tömda i gräset rulla,
Och känn hvad ångan dunstar fin,
Ditt middags Vin
Sku vi ur krusen hälla,
Med glättig min.
Hvila vid denna källa,
Hör våra Valdthorns klang Cousine.
Valdthornens klang Cousine.

Prägtigt på fältet pråla,
Än Hingsten med sitt Sto och Fåla,
Än Tjurn han höres vråla,
Och stundom Lammet bräka tör;
Tuppen på taket hoppar,
Och liksom Hönan vingen loppar,
Svalan sitt hufvud doppar,
Och Skatan skrattar på sin stör.
Lyft Kitteln; hör.
Lät Caffe-glöden kola,
Där nedanför.
Prägtigt på fältet pråla
De ämnen som mest ögat rör.
Som mest vårt öga rör.

Himmel! hvad denna Runden,
Af friska Löfträn sammanbunden,
Vidgar en plan i Lunden,
Med strödda gångar och behag.
Ljufligt där löfven susa,
I svarta hvirflar grå och ljusa,
Träden en skugga krusa,
Inunder skyars fläkt och drag.
Tag, Ulla tag,
Vid denna måltids stunden,
Ditt glas som jag.
Himmel! hvad denna Runden,
Bepryds af blommor tusen slag!
Af blommor tusen slag.

Nymphen, se hvar hon klifver,
Och så beställsam i sin ifver,
Än Ägg och än Oliver,
Uppå en rosig tallrik bär.
Stundom en sked hon öser,
Och öfver Bunken gräddan slöser;
Floret i barmen pöser,
Då hon den Mandeltårtan skär.
En Kyckling där,
Af den hon vingen rifver,
Nyss kallnad är.
Nymphen se hvar hon klifver,
Och svettas i et kärt besvär.
Och svettas i besvär.

Blåsen J Musikanter,
Vid Eols blåst från berg och branter;
Sjungen små Kärleks-Panter,
Bland gamla Mostrars kält och gnag.
Syskon! en sup vid disken,
Och pro secundo en på Fisken;
Krögarn, den Basilisken,
Summerar Taflan full i dag.
Klang Du och Jag!
Klang Ullas amaranther,
Af alla slag!
Blåsen J Musicanter,
Och hvar och en sin kallsup tag.
Hvar en sin kallsup tag.

Ändtlig i detta gröna,
Får du mitt sista afsked röna;
Ulla! farväl min Sköna,
Vid alla Instrumenters ljud.
Fredman ser i minuten
Sig til Naturens skuld förbruten,
Clotho ren ur Surtouten,
Afklipt en knapp vid Charons bud.
Kom hjertats Gud!
At Fröjas ätt belöna
Med Bacchi skrud.
Ändtlig i detta gröna,
Stod Ulla sista gången Brud.
Den sista gången Brud.

Edgar Allan Poe
The Sleeper

At midnight, in the month of June,
I stand beneath the mystic moon.
An opiate vapor, dewy, dim,
Exhales from out her golden rim,
And, softly dripping, drop by drop,
Upon the quiet mountain top,
Steals drowsily and musically
Into the universal valley.
The rosemary nods upon the grave;
The lily lolls upon the wave;
Wrapping the fog about its breast,
The ruin molders into rest;
Looking like Lethe, see! the lake
A conscious slumber seems to take,
And would not, for the world, awake.
All Beauty sleeps!- and lo! where lies
Irene, with her Destinies!

O, lady bright! can it be right-
This window open to the night?
The wanton airs, from the tree-top,
Laughingly through the lattice drop-
The bodiless airs, a wizard rout,
Flit through thy chamber in and out,
And wave the curtain canopy
So fitfully- so fearfully-
Above the closed and fringed lid
'Neath which thy slumb'ring soul lies hid,
That, o'er the floor and down the wall,
Like ghosts the shadows rise and fall!
Oh, lady dear, hast thou no fear?
Why and what art thou dreaming here?
Sure thou art come O'er far-off seas,
A wonder to these garden trees!
Strange is thy pallor! strange thy dress,
Strange, above all, thy length of tress,
And this all solemn silentness!

The lady sleeps! Oh, may her sleep,
Which is enduring, so be deep!
Heaven have her in its sacred keep!
This chamber changed for one more holy,
This bed for one more melancholy,
I pray to God that she may lie
For ever with unopened eye,
While the pale sheeted ghosts go by!

My love, she sleeps! Oh, may her sleep
As it is lasting, so be deep!
Soft may the worms about her creep!
Far in the forest, dim and old,
For her may some tall vault unfold-
Some vault that oft has flung its black
And winged panels fluttering back,
Triumphant, o'er the crested palls,
Of her grand family funerals-
Some sepulchre, remote, alone,
Against whose portal she hath thrown,
In childhood, many an idle stone-
Some tomb from out whose sounding door
She ne'er shall force an echo more,
Thrilling to think, poor child of sin!
It was the dead who groaned within.



Spirits Of The Dead

Thy soul shall find itself alone
'Mid dark thoughts of the grey tomb-stone;
Not one, of all the crowd, to pry
Into thine hour of secrecy.

Be silent in that solitude,
Which is not loneliness- for then
The spirits of the dead, who stood
In life before thee, are again
In death around thee, and their will
Shall overshadow thee; be still.

The night, though clear, shall frown,
And the stars shall not look down
From their high thrones in the Heaven
With light like hope to mortals given,
But their red orbs, without beam,
To thy weariness shall seem
As a burning and a fever
Which would cling to thee for ever.

Now are thoughts thou shalt not banish,
Now are visions ne'er to vanish;
From thy spirit shall they pass
No more, like dew-drop from the grass.

The breeze, the breath of God, is still,
And the mist upon the hill
Shadowy, shadowy, yet unbroken,
Is a symbol and a token.
How it hangs upon the trees,
A mystery of mysteries!

Stephen Collins Foster
Nelly Was A Lady

Down on de Mississippi floating,
Long time I trabble on de way,
All night de cottonwood a toting,
Sing for my true lub all de day.

Nelly was a lady,
Last night she died,
Toll de bell for lubly Nell,
My dark Virginny bride.

Now I'm unhappy, and I'm weeping,
Can't tote de cottonwood no more;
Last night, while Nelly was a sleeping,
Death came a knockin' at de door.

Nelly was a lady,
Last night she died,
Toll de bell for lubly Nell,
My dark Virginny bride.

When I saw my Nelly in de morning,
Smile till she open'd up her eyes,
Seem'd like de light ob day a dawning,
Jist 'fore de sun begin to rise.

Nelly was a lady,
Last night she died,
Toll de bell for lubly Nell,
My dark Virginny bride.

Close by de margin ob de water,
Whar de lone weeping willow grows,
Dar lib'd Virginny's lubly daughter;
Dar she in death may find repose.

Nelly was a lady,
Last night she died,
Toll de bell for lubly Nell,
My dark Virginny bride.

Down in de meadow, 'mong de clober,
Walk wid my Nelly by my side;
Now all dem happy days am ober,
Farewell, my dark Virginny bride.

Nelly was a lady,
Last night she died,
Toll de bell for lubly Nell,
My dark Virginny bride.


Massa’s in de Cold Ground

Round de meadows am a-ringing
De darkeys’ mournful song,
While de mocking-bird am singing,
Happy as de day am long.
Where de ivy am a-creeping,
O’er de grassy mound,
Dere old massa am a-sleeping,
Sleeping in de cold, cold ground.

Down in de corn-field
Hear dat mournful sound:
All de darkeys am a-weeping,—
Massa’s in de cold, cold ground.

When de autumn leaves were falling,
When de days were cold,
’T was hard to hear old massa calling,
Cayse he was so weak and old.
Now de orange tree am blooming
On de sandy shore,
Now de summer days am coming,—
Massa nebber calls no more.

Down in de corn-field
Hear dat mournful sound:
All de darkeys am a-weeping,—
Massa’s in de cold, cold ground.

Massa make de darkeys love him,
Cayse he was so kind;
Now dey sadly weep above him,
Mourning cayse he leave dem behind.
I cannot work before to-morrow,
Cayse de tear-drop flow;
I try to drive away my sorrow,
Pickin’ on de old banjo.

Down in de corn-field
Hear dat mournful sound:
All de darkeys am a-weeping,—
Massa’s in de cold, cold ground.

Walt Whitman - When Lilacs Last in the Dooryard Bloom'd

Walt Whitman - O Captain! My Captain!

O CAPTAIN! my Captain, our fearful trip is done,
The ship has weather'd every rack, the prize we sought is won,
The port is near, the bells I hear, the people all exulting,
While follow eyes the steady keel, the vessel grim and daring;
But O heart! heart! heart!
O the bleeding drops of red,
Where on the deck my Captain lies,
Fallen cold and dead.

O Captain! my Captain! rise up and hear the bells;
Rise up--for you the flag is flung--for you the bugle trills,
For you bouquets and ribbon'd wreaths--for you the shores a-crowding,
For you they call, the swaying mass, their eager faces turning;
Here Captain! dear father!
The arm beneath your head!
It is some dream that on the deck,
You've fallen cold and dead.

My Captain does not answer, his lips are pale and still,
My father does not feel my arm, he has no pulse nor will,
The ship is anchor'd safe and sound, its voyage closed and done,
From fearful trip the victor ship comes in with object won;
Exult O shores and ring O bells!
But I with mournful tread,
Walk the deck my Captain lies,
Fallen Cold and Dead.

Gunnar Ekelöf

KLIMAKTERIUM

modern har inga fåglar mer till bröd eller vin
den döde faderns grav gapar tom i jordens skam
och sonen sitter i helvete för fadermord

+

EN KATT ÄR INTE MÄNNISKA

En katt är inte en människa, säger du
inte en kristen –
Jag har sett många!
De lekte med sorken som sittande på
svansen pep emot
Sen lät de den gå
att dö för sig själv av chocken
utan annat men än små klomärken
och kärleksbett.

+

VÄCK MIG

Väck mig till sömns i dig,
Väck mina världar till dig,
Tänd mina döda stjärnor
Närmare dig.

Dröm mig bort ur min värld
Hem till lågornas hem,
Föd mig, lev mig, döda mig
närmare dig.

Närmare mig till dig.
Närmare födelsens härd,
Tag mig varmare, tag mig
Närmare dig.

+

I NATTEN

I natten väcker honom kallelsen så stark
att han vacklar fram till det ändlösa vita papperet
Han doppar pennan i havet och börjar skriva
men den enda raden för honom skrivande så långt
att han hamnar utanför horisonten
Då sitter där i fönsterkarmen en dröm eller genius
Hon ser på honom med stora grå ögon
Hon gör Tecknet
Nedanför sover staden i en ofantlig rökig solnedgång
Han reser sig, han följer henne med hela sin kärlek
Då slår alla stadens klocktorn på en gång ett slag
Man faller fullkomligt tidlöst
När man vaknar är man åter
död.

+

PÅ HIMLENS BLÅA DUK

På himlens blåa duk
är molnen färger
för vindens lätta pensel:
På jorden blir de skuggor
av vilka skymning timrar
det Hadesrike
där nattvioln står.

++++

Peter Ingestad

GÅRDSDIKT

Sent hus
tystnad
sannmusik
Verkligheten
framträder hastigt

Senhuset
mördarens fönster
så egendomligt nytänt
musik därifrån
Det är en synnerlig stund;
han skriver nu
tårögd
en gårdsdikt
om nattens enda en-
samhets obegripligt vackra ögon

just ingen vet vem hon är
Morgondagen känner inte heller många

I senhus bor
vi som lever på slutet
och början
av våra liv
och någon annans
med solomusik
och tårar, tårar, tårar
ständigt allt närmare en djup skev gård
där två tre fyra fem sex träd ex-
ploderar under samma tystnad.

+

VÄNLÖS FÄRDAS

Inte dog han en naturlig död.
Han mördades av idioterna,
de sammansvurna; de kände
sig träffade, nämligen. Vi hör
en vissling på avstånd: tåget
sätter åter i gång: baklänges.
Den friska

skymningen har redan börjat
blomma hur lång som helst
med bultande puls, glimmande
ögon. Den starka ensamhetens
impulsiva nattvioler spirar
vilt i de tänkbara parkerna
här framme.

+

en dag
skall det bli morgon

då skall vi alla
dö ett nytt liv

en dag
skall det bli morgon

då ska vi
äntligen få sova

uppstå och fatta
eld

+

Astor heter duet. Jag vill be dig lägga märke till
din blick. Det Ena som du ser är mycket lysande,
det Andra har sin stig i bortgång under stilla skär-
vor: natten, hörruduru, är din slutförvaringsort.

+


Det eviga livet
spelar ingen roll.
Harpomotivet
skorrar i moll.

Döden, den snara,
sänker sig kvav.
Nu har jag bara
ett enda krav

på livet: mitt starka
intresse däri
= RUNKA & KNARKA
& SKRIVA POESI!

+

Därför finnas till:
det är det enda som betyder något.
Världen är global
och precisering överflödig
under Månens silvernegalna alar;
det förekommande är adiafora
och lust som vi alla åtrår
men inga tar gemensamt ansvar för.

Sanningskravet: absolut
fritt från bindslen till överhänget av väsentliga behov?
Vaktelköttet lyfter mig till satisfärisk imma –
Förvisso vet ni inte vad ni talar om
i solidarisk oskuld; effekten går som ålens träben
av och faller till marken som ett preventivmedel.

Ja, jag ska. Jag förenar mig
med mörkt glödande exhibitionism,
den glänser på Verkets ohyvlade bord
som hunnit fram till Måltiden
mitt i dess inneslutning av imperfekt häpnad
inför sitt uttryck, men ingalunda redo att presentera sig –

Och när en strålande hög tunnelbana av Realitet
riktar Domarens blick
från sin nedsläckta världsbild inom tågfönstrets ram
ned på sidstup av ett pantokratiskt dödsögonblick
i sänder – har du för all del
satt ditt Ord på den solnedgångsväldiga hostians baksida
där några höstliga alar på stumt vandringståg
bildar slutstation för tillfällets bortglidande strand.

Familjealbum

Wislawa Szymborska

Ingen i familjen har dött av kärlek.
Det som har skett det har skett, men inget för myten.

En Romeo med lungsot? En Julia med polio?
Somliga har levat till skröplig ålderdom.

Inget offer för ett uteblivet svar
på ett brev fuktat av tårar!

Till slut dök ändå alltid grannarna upp
med rosor och pincenéer.

Ingen har kvävts i mahognyskåpet
när plötsligt älskarinnans make kom tillbaka!

Alla dessa rosetter, schaletter, volanger
hindrade ingen att fastna på bilden.

Och aldrig i helvetes-Boschs anda!
Och aldrig med pistolen ut i trädgården!
(De dog md en kula i skallen, men av ett annat skäl, och på en bår i fält)

Titta på den här med sin extatiska chinjong,
med ringar under ögonen som efter en bal
men inte till dig, danskavaljer, och inte av sorg.

Kanske någon fordomdags, före dauerrotypen -
men ingen av dem i albumet, så vitt jag vet.

Sorgerna skrattade åt varandra, dagarna flög sin kos,
medan de tröstade sig - och gick bort i influensa

Begravning

Wislawa Szymborska

- så plötsligt, vem kunde väntat sig det
- nerverna och rökningen, jag hade varnat honom

- sisådär, tack
- ta av blompappret

- hans bror, det var också hjärtat, det ligger säkert i släkten
- med det där skägget skulle jag aldrig ha känt igen er

- han hade sig själv att skylla, skulle ju aldrig lägga näsan i blöt
- den där nye skulle ju hålla tal, men jag kan inte se honom

- Adam är i Warszawa, Henryk är utomlands
- bara du som haft förstånd att ta med paraply

-vad gör det att han var den dukigaste av dem
- genomgångsrum, det går inte Ewa med på

- visst hade han rätt, men det var inte skäl nog
- gissa hur mycket med lackering och allt

-två äggulor, en matsked socker
-det var inte hans sak, vad hade han med det att göra

- bara ljusblå och små storlekar
- fem gånger och aldrig något svar

- givetvis kunde jag har gjort det
- men det kunde kunde ju du med

- tur att åtminstone hon hade sitt jobb
- vi vet inte, släktingar antagligen

- prästen är rena Belmondo
- första gången jag är i den här delen av kyrkogården

- drömde om honom för en vecka sedan, det var som en föraning
- söt den där dottern

- vi ska alla den vägen vandra
- hälsa änkan och beklaga sorgen, jag måste hinna till...

- tycker ändå det lät högtidligare på latin
- så var det över

- adjö då frun
- kanske ta en öl nånstans

- ring så får vi pratas vid
- ta fyran eller tolvan

- jag ska ditåt
- vi ska åt det hållet

Begravning

Wislawa Szymborska

- så plötsligt, vem kunde väntat sig det
- nerverna och rökningen, jag hade varnat honom

- sisådär, tack
- ta av blompappret

- hans bror, det var också hjärtat, det ligger säkert i släkten
- med det där skägget skulle jag aldrig ha känt igen er

- han hade sig själv att skylla, skulle ju aldrig lägga näsan i blöt
- den där nye skulle ju hålla tal, men jag kan inte se honom

- Adam är i Warszawa, Henryk är utomlands
- bara du som haft förstånd att ta med paraply

-vad gör det att han var den dukigaste av dem
- genomgångsrum, det går inte Ewa med på

- visst hade han rätt, men det var inte skäl nog
- gissa hur mycket med lackering och allt

-två äggulor, en matsked socker
-det var inte hans sak, vad hade han med det att göra

- bara ljusblå och små storlekar
- fem gånger och aldrig något svar

- givetvis kunde jag har gjort det
- men det kunde kunde ju du med

- tur att åtminstone hon hade sitt jobb
- vi vet inte, släktingar antagligen

- prästen är rena Belmondo
- första gången jag är i den här delen av kyrkogården

- drömde om honom för en vecka sedan, det var som en föraning
- söt den där dottern

- vi ska alla den vägen vandra
- hälsa änkan och beklaga sorgen, jag måste hinna till...

- tycker ändå det lät högtidligare på latin
- så var det över

- adjö då frun
- kanske ta en öl nånstans

- ring så får vi pratas vid
- ta fyran eller tolvan

- jag ska ditåt
- vi ska åt det hållet