Dikter om döden

Bengt Anderberg:

Begravningskonfekt

Varje kväll, när sömnen kommer,
en gammal vänlig herre som bokför öronlocken,
tänker man sig att han har en kompanjon,
liksom skymtar ett andetag,
liksom en hand, gjord för pannan.

Inte sant, Mr. Sömn, när ni öppnar portföljen,
så ligger bredvid de vita tabletterna
den vackra, vackra begravningskonfekten,
och en termometer som har stannat på noll.

+

Karl Asplund

Japanskt klockspel

Klockspelsklangen av målat glas
från Nippons leksaksrike
klingar ej mer i trädgårdsdörren.
- Dagen är tyst, och inga vindar fläkta.
Vart gick min sorg?
Somnade den som vinden
på långa vägar utan mål?
- Luften är kvav, och inga vindar fläkta.

Du var mitt liv.
Du fyllde min dag med klockspelsklang.
Du finns ej längre för mig.
- Dagen är tyst, och inga vindar fläkta.
Någon är död.
Är det du? Är det jag?
Jag sörjer ej och vrider ej mina händer.
- Luften är kvav, och inga vindar fläkta.

+

Bo Bergman:

Dödssång

Liv, varför tändes du?
Själ, varför sändes du
djupt i det djupa och kläddes i kött?
Kval är vårt vissa.
Trött på att gissa
din egen gåta slocknar du trött.

Floderna rinna till
havet och svinna till
dimma och dunkel i havets doft.
Virvlande öden
sjunka i döden
som bladen i mullen, stoft till stoft.

Röda och sjungande
blodvågor, gungande
nyss för ett ord, bli en stelnad ström.
Älskade händer
lossna ur händer,
famntag falla, så fall och förglöm.

Livet har gäckat dig,
bränt dig och fläckat dig,
nu är det slängt som ett svatnat bloss.
Duär ej längre
du - och i trängre
rigar slår mörkret snaran om oss.

+

Johannes Edfelt:

Pulvis et umbra

Dödsfruktan har oss alla i sin hand,
och ingen vrider sig ur detta grepp.
- Vid livet bindas vi med dödens band,
och bävande vi vänta dödens skepp.

Oss fängslar minnet av ensomarvik,
den djupa glansen av ett ögonpar,
där livets sorg och stolthet i musik
förklarade och djupt blev uppenbar.

Kungsvattnet Döden löser sakta upp
all skönhet som blev form, blev själ och kropp.
- Och stjärnan ler och lägger under lupp
ett stoftkorn i en rymd: vårt levnadslopp -

+

Gunnar Ekelöf:

Inte dödslängtan
men lära sig använda döden:
utan att döden funnes
levde ingen.

Inte livsdyrkan
men lära sig använda livet:
Den som verkligen lever
är som vore han död.

+

Peter Falck:

(På ett tåg)

ag tog två starka tabletter i går
det var därför jag försvann ett tag
säger den gamla kvinnan
hon hjälper mannen på med
vigselringen som om det vore en väst

du tappar den väl inte nu

nej jag tappar den inte

ja men handen är förslappad

jag tappar den aldrig

ja men knyt den som om du frös

de skrattar

döden närmar sig

ridå

+

Nils Ferlin:

Inte ens

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå lite fågel
och aldrig en björk som sår vit -
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

+

Hjalmar Gullberg:

Hnryckning

Då skall ej vår jordiska lekamen
längre hindra och besvära oss.
Tyst i hallen står vid spegelramen
rockvaktmästarn som gör herrn och damen
från de tunga ytterplaggen loss.

Medan i fem fack han lägger undan
ögon, öron, tunga, näsa, hud,
står vår själ i andakt och begrundan.
Stjärnor brinneri den blå rotundan,
där vi äntligen skall möta Gud.

+

Nils-Åke Hasselmark:

Döden kommer till mig
med sin lukt av granar

-

Det är en bomb som försiktigt lägger sig i handen,
likt en stor och ändlös
landsförvisning
Jag stannar inte
Jag fortsätter inte

Någon gång måste jag slicka
dammet framför portarna

+

Peter Ingestad:

Person och miljö

Ett hårdfört och vältränat offer rör sig på stan i kväll.
Gärningspersonens bleka ögon irrar sig närmare stunden
då natten börjar.

En rad av hänsynslösa lyktor garderar perspektivet
mot ett ensligt ställe på en gata bland förtegna kvarter.
Där slutar kvällen.

+

Konny Isgren:

Och gräset gungar

Sommaren sjunker
och solen
i drunknarens öga
vidgas och örat
kan äntligen höra
och gräset
på havets botten
gungar och gungar.

Snart, så enkelt,
för döden ner sin hand
- utan
att något förändras.

+

Erik Axel Karlfeldt:

Första minnet

Det är långt, långt borta på en väg, det är halt,
svart och kalt,
det är vind, stark vind.

Någon håller i min hand och drar mig med,
höga träd,
det är vind, stark vind.

Vi gå bland anra människor åt ett stort, vitt hus,
dån och brus,
det är vind, stark vind.

På en stol står en kista, den är liten och vit,
vi gå dit,
det är vind, stark vind.

+

Pär Lagerkvist:

Livsbåten

Snart är du död och vet ej att du glider
på livets båt bort mot de andra landen
där morgon väntar dig på dolda stränder.

Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel
som för dig bort från kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom skymningsgräset.

+

Lars Norén:

Från Dresden

De dör i zinkbadkaren
som brinnande människor.
Som en mor bär
eldstormen barnen
i högra armen. Fågeln
står i luftens glöd.
Den dör
över sig själv.

+

Ragnar Strömberg:

de döda kurar över vattnen
ville vara de fåglar
som nu är långt borta
men fåglar

+

Sven Christer Swahn:

Långt under jordens yta
går luftdrag och gångar
med oväntat ljus. Trädens rötter
darrar som fina gardiner här nere,
jag ligger fritt och luftigt
och jorden tynger mig inte.

Oron jag älskade sviker mig inte,
värme pulserar i jord och sten,
beskäftiga maskar sprider min mull,
vinden rattlar bland mina ben:
utan skäl var jag rädd
för stillhetens skull.

Men detta var drömmar
som föregick friden
en ofrånkomlig frid
(hoppet om oro låg gömt
i ännu levande ångestdrömmar)
stillheten bidade lugnt sin tid.

+

Urban Torhamn:

Epitaf

När min direktör var död
slickade jag trädens bark.
Jag tryckte mina bröst
mot muren och kände motståndet.
Jag rörde med foten
blommorna i rabatten.
Jag tänkte: att många
hade gått genom porten,
men nu aldrig mer han.

Ensam såg jag fasadens gråa sten
i solen,
och bussen stanna.
Och jag kände varma kroppar
trängas mot min
i trängseln.

+

Karl Vennberg:

Döden är bara ränseln som vi lägger av
vid vägens slut
en blygrå skugga
som smälter ner i ljuset

döden är bara plogen
som vänder livets mylla
det håda rågbrödet
som håller våra tänder rena

döden är bara överlöparen
som visar oss vägen
en desertör
som ger oss lösenordet

döden är bara törnsnåret
kring genomlysta blommor
det mörka smycket
som ger oss tillträde till festen

+

Anders Österling:

Aspekter

Vad den utopiske profeten
utlovar här på jordens ö
är tomma ord och magert hö:
den enda sanna jämlikheten
är att vi alla måste dö.

Väl finns det folk i miljoner
som dö med ett odödligt hopp
att få som saliga pesoner
återuppstå med själ och kropp.
Ack ja, men vilka pretentioner!

Kan icke dödens ångestklo
förvandlas till ett sanningsankar
för dem som leva utan tro -
och kanske hjälpa deras tankar
att utan oro gå till ro?

+

Gösta Ågren

Vision

Halvvägsmellan taggtråden och havet
sköt vakten. Blicken mörknade bort, och döden kom
som ett minne ur framtiden.

Hadrianus på dödsbädden. Hellre än bra; därför rörande, därför bra

Animula vagula blandula,
hospes comesque corporis,
quae nunc abibis in loca,
pallidula, rigida, nudula,
nec ut soles dabis iocos?

Du stackars vilsna, Ijuva själ,
min kropps ledsagare och gäst,
vad går du nu till för ett land,
så blek och stel och naket kall,
och får ej skämta mer som förr?

John Donne

Death be not proud, though some have called thee
Mighty and dreadfull, for, thou art not soe,
For, those, whom thou think'st, thou dost overthrow,
Die not, poore death, nor yet canst thou kill mee.
From rest and sleepe, which but thy pictures bee,
Much pleasure, then from thee, much more must flow,
And soonest our best men with thee doe goe,
Rest of their bones, and soules deliverie.
Thou art slave to Fate, Chance, kings, and desperate men,
And dost with poyson, warre, and sicknesse dwell,
And poppie, or charmes can make us sleepe as well,
And better then thy stroake; why swell'st thou then?
One short sleepe past, wee wake eternally,
And death shall be no more; death, thou shalt die.

Catullus (Ebbe Lindes översättning)

Många voro de hav och många de länder, jag måste
korsa att komma till dig, o min olycklige bror! -
blott att få ägna till sist åt din gravplats fromhetens gåvor
och tilltala ett stumt stoft med ett gagnlöst ord.
Ack, vilken ond bråd död, vilken osäll skickelsens hårdhet,
som har berövat mig dig, du som så fylldes av liv!
- Tag mellertid detta bröd, denna olja och sörjandets kransar,
som enligt fädernas bruk tillkommer skuggor som gärd -
tag dem vätta av tårar och gråt, som en broder har gjutit;
och nu för evig tid, broder, frid och farväl!

(atque in perpetuum, frater, ave atque vale)

Mikael Lybeck
Han med lien

Nu mörknar året, det är skördetid.
Syns han på vägen redan, han med lien?
Hans färder gå så ofta här invid,
att flyr mig sömnen, hör jag jämmerskrien.
Det är visst därför jag har lagt mig vinn
om att med fattning kunna möta mannen.
Där kommer han! Var ämnar han sig in?
Han nickar hitåt - och går in till grannen.

Han dröjer länge; träder långsamt ut
och torkar lien på en flik av kappan.
Där inne måtte allt ej vara slut,
ty han blir stående på farstutrappan.

Då blir jag modig, och så säger jag:
"God afton, broder! Det är sent idag,
men du är likafullt din uppgift trogen,
du sköter lien - livet sköter plogen.
Hur går det för dig? Om din arm är svag,
så vila dig! ... jag väntar gärna, jag.
När så, en höstklar kväll, min skörd är mogen,
slå mycket säkert och slå fort ditt slag!"

Emily Dickinson

BECAUSE I could not stop for Death,
He kindly stopped for me;
The carriage held but just ourselves
And Immortality.

We slowly drove, he knew no haste,
And I had put away
My labor, and my leisure too,
For his civility.

We passed the school where children played
At wrestling in a ring;
We passed the fields of gazing grain,
We passed the setting sun.

We paused before a house that seemed
A swelling of the ground;
The roof was scarcely visible,
The cornice but a mound.

Since then ’t is centuries; but each
Feels shorter than the day
I first surmised the horses’ heads
Were toward eternity.

Karin Boye:

De lugna stegen bakom

Lyssnar jag, hör jag livet fly
ständigt snabbare nu.
De lugna stegen bakom
död, det är du.

Förr var du långt borta
jag höll dig alltför kär.
Nu, när jag inte längtar längre,
nu är du där.

Käre död, där finns i ditt väsen
något som tröstar milt:
vad frågar du efter om man vuxit stor
eller hela livet spillt!

Käre död, där finns i ditt väsen
något som renar klart:
det som är lika hos onda och goda
lägger du blott och bart.

Följ mig och låt mig hålla din hand,
det lugnar djupt och gott.
Det vackra gör du bärande stort,
det fula gör du smått.

Det är som du ville mig något.
En gåva vill du visst ha:
en underlig liten nyckel
det lilla ordet ja.

Ja, ja, jag ville!
Ja, ja, jag vill!
Min fromhet lägger jag ner för din fot
så växer livet till.

Tre texter av Olle Adolphson, ur Folía.

Två ungdomar hittades döda

En 25-årig yngling
och en 19-årig flicka
som sällskapat en tid
har påträffats döda
i en lägenhet i Örebro.

Ungdomarna, som hittades
av en syster till
den 19-åriga flickan,
låg i en säng.

Enligt polisen finns ingenting
som tyder på brott.
Obduktionen skall göras
i Uppsala för att
utröna dödsorsaken.

Oss själva

Jag tror att det är livet som är elden
där vi alla satts att brinna
det fängelse där vi är fångar, i oss själva.
Vi kommer aldrig ut ifrån oss själva
men lockas ständigt att befria oss
att ständigt pröva på att komma ut
och tro att vi till sist ändå har funnit
vägen som leder ut ifrån oss själva.
Och så bli upphunna, fångade och slagna
- vi hinner alltid sist ikapp oss själva -
och så bli förda åter till vårt fängelse
till värre pina och till nytt bevis
på oförmågan och vår maktlöshet,
åter och alltid besegras, av oss själva.

Jag tror, när döden kommer slocknar elden.
Jag tror att vi får dö, hur än vi dör.
Jag tror, när döden kommer blir vi fria.
Då äntligt har vi nått ifrån oss själva.
Så äntligt har vi gått till paradis.

Så går vi bort

Så går vi bort, men ändå finns
vi här i år och dar.
Så länge människorna minns
oss håller vi oss kvar.

Vi lever här ännu ett slag
vårt minnes dunkla liv.
Men långsamt bleknar våra drag
och kommer ingen vid.

När så vi våra namn har mist
och bilden strukits ut
då får vi ge oss av till sist.
Så har vi dött till slut.

Men någon dag när solen far
i molnet en sekund
en skugga av vårt minne drar
på jorden fram en stund.

Bo Setterlind

Döden tänkte jag mig så
-----------------------

Det gick en gammal odalman

och sjöng på åkerjorden.

Han bar en frökorg i sin hand

och strödde mellan orden

för livets början och livets slut

sin nya fröskörd ut.



Han gick från soluppgång till soluppgång.

Det var den sista dagens morgon.

Jag stod som harens unge, när han kom.

Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satte mig i korgen

och när jag somnat, började han gå.

Döden tänkte jag mig så.

Gunnar Mascoll Silfverstolpe

En död

Han talte nyss. Han satt vid detta bord.
Vi borde nog ha lyssnat mera spänt,
ty allt hans öga sett, hans hjärta känt
fanns med i luften kring hans stilla ord.

En blick är skimret från en väldig värld.
Den säger allting om hur livet var.
Ett ord, som flyktigt genom rummet far,
är blåst och solsken från en livslång färd.

Han levde nyss. Han satt vid detta bord
med sina många år av lust och nöd.
Vad det är stort det sken, du släcker, död!
Vad det är rikt det stoft, du kväver, jord!


Bertel Gripenberg

Döden blåser

Var är Timgad och Kartago,
var är Babylon och Ur?
Var är Hellas' skönhetsglädje?
Döden blåser i sin lur.

Var är fornstor Alexander,
var är Trojas fästningsmur?
Var är Faust och Margareta?
Döden blåser i sin lur.

Var är min kamrat i striden,
han som hade mindre tur?
Var är hon som ung jag älskat?
Döden blåser i sin lur.

Var är folk och var är kungar,
hjältar, bovar, nöt och djur?
Var är alla lyrans furstar?
Döden blåser i sin lur.

Var är världens ljusa skönhet,
var är glaset jag drack ur?
Var är allting stort jag drömde?
Döden blåser i sin lur.

Allting annat överröstas
som av storm och höstvild skur,
när med djupa, starka lungor
Döden blåser i sin lur.


Harriet Löwenhjelm

Madame är död och ligger blek i sängen
och ser så gruvligt trött och liten ut.
Madame är död och skådespelet slut
och scenen dold av dessa sängomhängen.

Jag såg ju henne aldrig sova sött,
såg henne endast vaken le och tala.
Nu vet jag, att hon dolde det fatala
att hon var innerst gammal, hård och trött.

Hon var en liten näpen, road flicka,
som fick av livets alla drycker dricka,
tills livet blev en kamp och ej en lek.

Hon blev så ensam, såg med ögon kalla
och trodde ingen, och jag svek som alla
ma belle dame, som nu är död och blek.


Jean de Sponde

Sonett om döden

Och ändå skall vi dö, det stolta livet mista
sin makt att trotsa döden, träffat av dess slag:
för solens strålar vissnar blomman av i dag,
för tidens stormar detta sköra glas skall brista.

Och detta vackra ljus, som sänder ut sin gnista,
i ärggrönt vax skall slockna, mörka oljelag
skall täcka färgerna i tavlans penseldrag,
och vågen blott i skum sitt spår på stranden rista.

Jag klara blixtar sett försvinna för min syn
och sedan åskan hört som mullrat dovt i skyn,
tills ut ur himlarna till slut en storm har brutit.

Jag floder sina sett och smälta deras snö,
sett lejon stupa, hur de än av vrede rutit:
så lev då, människor, ni måste ändå dö.



Sara Teasdale

Om döden är mild

Kanske, om döden är mild, och om det finns återvändo,
kommer vi en doftande natt tillbaka hit,
och går dessa stigar till havet, och böjer oss
och luktar på samma kaprifol, låg och vit.

Vi kommer ner om natten till dessa genljudande stränder.
Till det långa milda dånet från havet lyssnar vi.
Här, en enda timme, i det vida stjärnljuset,
ska allting vara lycka, ty den döde är fri.


Sylvia Plath

Döden & Co

Två, givetvis är det två.
Det verkar fullkomligt naturligt nu.
Han som aldrig ser upp, med ögon slutna
och kupiga, som Blakes,
framvisar

födelsemärkena som kännetecknar honom -
vattnets skållskada,
kondorens
nakna ärggröna.
Jag är rött kött. Hans näbb

klapprar sidledes: ännu är jag inte hans.
Han talar om för mig hur oklädsam jag är på foto.
Han talar om för mig hur söta
spädbarnen ser ut i lasarettets
frysbox, en enkel

plisserad krage runt halsen,
svepningarnas
joniskt fallande veck
och så två små fötter.
Han varken ler eller röker.

Det gör den andre,
håret är långt och lovvärt.
Bastard
som onanerar fram glitter,
han vill bli älskad.

Jag rör mig inte.
Frosten bildar en blomma,
daggen bildar en stjärna,
dödsklockan,
dödsklockan.

Det är slutet för någon.

Johann Wolfgang von Goethe

Älvkungen

Vem rider så sent i stormens dån?
En fader det är med sin späde son.
Och gossen har det så gott på hans arm:
den känns så fast, och hans famn är varm.

Min son, varför döljer du rädd din syn?
Älvkungen far, där vid skogens bryn,
älvkungen med krona och släp du väl ser? -
Ett töcken, min son, och intet mer!

"Du väna barn, kom, följ mig åt!
Av mig får du lära mång lek och låt.
Av brokiga blommor står stranden full,
min moder skall klä dig i skrudar av gull."

Min far, min far, du hör väl ändå,
vad älvakungen lovar mig få? -
Var lugn, var lugn, min älskade pilt! -
I vissna löven susar det milt.

"Kom, fagra gosse, kom, följ mig blott!
Mina döttrar vårda dig ömt och gott.
Mina döttrar, de svinga i ring var natt
och vagga och söva dig in, min skatt." -

Min far, min far, du ser då väl nog
älvkungens döttrar i dyster skog? -
Min son, min son, nu ser jag det gott:
de gamla pilar skymta så grått. -

"Din fägring mig lockar, jag har dig så kär,
jag tar dig med våld, om ej villig du är." -
Min far, min far, han hårt i mig tar,
älvkungen gjort mig så illa, far!

Sin häst han rysande sporrar i hast
och håller det kvidande barnet fast.
Sin gård omsider når han med nöd.
Då låg i hans armar gossen död.


André de Chenier

Det döda barnet

Du rena offerlamm, som icke skåda får
på jorden mera än din första, enda vår.
För oss här nere är du blott en sky, ett namn,
en dimmig minnesbild, en blek osynlig hamn.
Farväl, du späda barn, som flög från hem och vård
dit upp, där städs du dväljs i himlens örtagård.
Nu få vi dig ej se, när åkern, höljd av skördar,
om sommaren allt folk från staden återbördar.
Inom din faders däld vi se dig icke mer,
när du på gräsets bädd, till hälften naken, ler
ej heller på den slänt, som floden Seines najader
bekläda varje vår med blommande brokader.
Den enkla lilla vagn, som var din lekkamrat
och som dig förde kring så munter och kavat,
ej längre fåror gör på stränderna och ängen.
Ditt dunkla barnaspråk, som ej är med i svängen,
numer ej vållar oss bekymmer som förut.
Vi höra aldrig mer, hur du med glada tjut
knappt kunde återge med jollret från din tunga
de ljud, som runt omkring all nejden hördes sjunga.
Ditt Eden, där envar av oss en gång skall bo,
ej ger din stackars mor för längtan någon ro.


Paul Fleming

Vid ett barns död

Sov i ro, du kära barn.
Mången tapper hjälte dödas,
hela folk i grund förödas,
människan är blott ett flarn.
Varför skulle hon bestå,
när allt skapat skall förgå?

Sov i ro! Vi arma, vi
måste jämt desamma vara,
år, men ingen vishet spara,
barn i oförstånd förbli.
Blinda ögon, sluten mun,
barn som i vår första stund.



Willian Butler Yeats

Death

Nor dread nor hope attend
A dying animal;
A man awaits his end
Dreading and hoping all;
... Many times he died,
Many times rose again.
A great man in his pride
Confronting murderous men
Casts derision upon
Supersession of breath;
He knows death to the bone -
Man has created death.


Wilfred Owen

Hymn för dödsdömd ungdom

Vad för en hymn för dem som slaktas här?
Kanonens vrål är deras dödskoral.
Blott rastlöst knattrande maskingevär
kan rabbla fram ett kort begravningstal.
Ej sorgens bländverk, klockklang eller bön
för dem och heller ingen klagokör -
utom granatens gälla ångeststön
och hornens sorgsna rop som ingen hör.

Vad för ett ljus vid deras hädanfärd?
Ej i en gosses hand att lysa deras själ -
blott i hans ögons heliga farväl.
En flickas bleka panna svepning ger,
ett tåligt hjärta ger dem blomstergärd
och skymningen gardinen som dras ner.



Hermann Lingg

Digerdöden

Ha, darra verld! Mitt namn är Pest
jag rustar mig till färden,
jag ställer till för mig en fest
och bjuder sjelf mig dit som gäst
och gästar hela verlden.

Jag kommer från Egypti land
i dimmans dunkla slöja.
Jag sög mitt gift från Nilens strand
och öknens gula, heta sand -
och skall det snart nog röja.

Jag skrider öfver land och haf,
stum, spöklik, höljd i töcken.
Min lie mejar allting af,
jag gör hvar boning till en graf,
hvar lustgård till en öken.

Jag är den store Digerdöd,
är dertill född och boren;
framför mig rasar vattunöd,
och efter kommer hungersdöd
med hat och krig i spåren.

I fåfängt flyn. Jag tar er fatt,
jag om er alla hinner.
Den bäste springare blir matt,
den bäste seglare, i natt
och storm, till slut jag finner.

Till krämaren man för mig in
tillika med hans vara;
han jublar gladt vid sång och vin -
jag träder fram och han är min,
han måste hädan fara.

Jag bringar med mig sorg och död
till bergets högsta tinne.
Jag tager enkans sista stöd;
för mig är ingen kind för röd,
för fromt ej något sinne.

Den, som af mig en blick blott fått,
nog känner sina öden.
Allt guld ej ändra kan hans lott,
han hungrar efter stoftet blott,
och törstar efter döden.

I öster dog den store Chan;
i Indien jag hetsar
så väl brahman som muselman;
och fjerran ock i Ispahan
rofgirig gamen kretsar.

Bysanz var verldens skönsta stad,
och rikt och stolt Venedig;
nu dö dess folk likt vissna blad;
snart den, som samlar deras rad,
blir från den sysslan ledig.

Till nordens snöbetäckta fjell
jag sände sist en gåfva.
Ett utdödt skepp vrok dit en qväll,
och när jag smög från tjell till tjell,
allt måste sofva, sofva.

Der ligga de; och tiden går,
dag efter dag försvinner;
af lif, af odling fins ej spår,
först efter många långa år
de dödas stad man finner.

Bäst man näst intill fullföljt en egentolkad Erlkönig att ställa intill tyska texten hinner givetvis Eremiten emellan. Får väl hämnas genom att vara först med en för svenskar ännu uppenbarare, välförtjänt klassiker:

Carl Michael Bellman:

Fredmans epistel N·o 81
till grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen,
diktad vid graven. Dedicerad till doktor Blad.

Märk hur vår skugga — märk, Movitz, mon frère —
inom ett mörker sig slutar,
hur guld och purpur i skoveln, den där,
byts till grus och klutar!
Vinkar Karon från sin brusande älv
och tre gånger sen dödgrävaren själv,
mer du din druva ej kryster.
Därföre, Movitz, kom, hjälp mig och välv
gravsten över vår syster!

Ack, längtansvärda och bortskymda skjul
under de susande grenar,
där tid och döden en skönhet och ful
till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig.
Lyckan, eljest uti flykten så vig,
aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad — vad synes väl dig? —
bryter fromt sina pilar.

Lillklockan klämtar till storklockans dön.
Lövad står kantorn i porten
och vid de skrålande gossarnas bön
helgar denna orten.
Vägen upp till templets griftprydda stad
trampas mellan rosors gulnade blad,
multnade plankor och bårar,
till dess den långa och svartklädda rad
djupt sig bugar med tårar ...

Så gick till vila från slagsmål och bal,
grälmakar Löfberg, din maka
där, dit åt gräset, långhalsad och smal,
du än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes i dag
och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och uttorstig är jag –
vi ä torstiga alla.