Dikter om döden

Dan Andersson

Nu mörknar min väg

Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort,
mitt hjärta är trött, min säd har jag sått.
Som en tiggare står jag, o Gud vid din port,
och blodrosor växa på stigen jag gått.

+++

Gottfried Benn

Kretslopp

Skökan, okänd, som dött:
hennes ena oxeltand
var guldplomberad.
De andra tänderna hade som på tyst överenskommelse
fallit ut.
Tanden tog likbäraren loss åt sig,
pantsatte den och gick på ett dansställe.
Ty, sade han,
bara jord skall åter varda jord.

+++

Bo Bergman

Michelangelo på dödsbädden

Jag Michelangelo, den fruktansvärde
som stormat himlarna och störtat ner,
här ligger jag med allt jag begärde,
en usel mask, ett gammalt sprucket ler.
Nämn mig mig de mästare i Rom och Florens,
som nu kan blåsa eld i denna rest.
Min sista krans om pannan skall bli bårens.
För länge var jag jordens bittra gäst.

I marmor högg jag Natten, livets moder,
en stelnad vånda på en sarkofag.
Jag välvde min kupol. Jag reste stoder.
På muren målade jag domens dag.
Nu går jag själv till domaren därovan.
Nu sveps jag själv i natens mantel in.
O, ljuva sömn. Den stora goda gåvan
är bara du, och snart skall du bli min.

Låt mig få ro en gång. Jag står vid målet.
För Guds barmhärtighet låt mig få ro.
Se mejseln fallit ur min hand och kolet,
och det är sabbatsstilla i mitt bo.
Ett flyktigt skimmer spökar blott i taket
från ugnens glöd, som tynar utan ans,
och ögat stirrar torrt och febervaket
på skuggorna och eldens arma dans.

Men skuggan segrar som den segrat över
mitt liv med all dess möda, glans och skam.
En gubbe som skall dö, vad ljus behöver
han för att lysa sig till graven fram?
I kvällens mörker och i dödens plåga
är jag blott ärmare den värld som sken
förklarad i min skapartankes låga,
men slocknade när den blev färg och sten.

Du morgonrodnad i Lorenzos rike,
din lust var kort. En paradisisk vår.
Jag Michelangelo, den gudalike
som man är gudars like några år
och född med stjärna och med segerhuva,
hur drack jag ej ur en omätlig brunn,
hur pressade jag icke dagens druva
med hårda händer mot min glupska mun.

Så kom den svarta munken från Ferrara.
Han cäxte hög. Hans kåpa skmde soln.
Och Florens liljor vissnade för bara
ett ord av dundraren i predikstoln.
Och det föll aska över syndens brasa
och livet grånade i bot och bann,
och jag blev ensam med min egen fasa
- så ensam som en bödel, sade man.

En bödel mot mig själv. På konstens stegel
och hjul har jag förblötts i åratal.
Ack, konstoen har ej någon annan regel
för människor som jag än kamp och kval.
Det ger ej nåd. Det ges ej makt makt att skona.
Den svåra kalken måste drickas ut.
En Golgata med kors och törnekrona
och döva himlar blir vår lön till slut.

Och ingen torkar svetten från vårt änne.
Det finns två skaparsläkten, och jag vet
att aldrig än förliktes dessa tvenne.
De är fiender av evighet.
Det ena släktet är det ljusomflutna,
som speglar allting i ett saligt rus,
det andra det förbrända och förskjutna,
cykloperna från underjordens hus.

All världen blommade för dina fötter,
min Rafael med barnens himmelssyn.
Du var ett träd i sol, jag trädets rötter.
I djupet gick jag, när du steg i skyn.
Med öppen famn kom verket till ditt möte
som älskarinnan när hon kysste dig.
Jag njöt ej säll enFornarinas sköte.
Mitt mörka verk har aldrig älskat mig.

Jag måste kuva det med hat som flammar.
Jag slog mitt bröst. Jag grät av raseri.
Jag fällde sjudande min tunga hammar
mot blocket med en ofödd David i.
Ur kaos tvang jag livets röda gnista,
mitt hat var kärlek och mitt kärlek hat,
men om en andes envig till det sista
är något värt, så minns jag din hjälte det.

Nu är jag trött på allt som stod mig nära.
Jag har fått nog av människornas drägg,
av furstars tärningsspel om makt och ära
och påvens tvister om sitt eget skägg,
av själva luften som jag ännu andas,
en lögnens stank, en avundsjukans pest.
O, Herre, låt den nya dagen randas.
För jag jordens vilsna gäst.

Jag Muichelangelo, den livsfförbrände,
ser lågan lyfta sig och fladdra opp.
Är det en hägring blott i mitt elände?
Är det en verklighet? nHar lågan hopp?
Jag spörjer icke mer. Brist, andens galler!
Fall av mig, värld, som en förbrukad skrud!
Med hjärtas sista suck jag anbefaller
mitt stoft åt Florens och min själ åt Gud.

+++

Hjalmar Gullberg:

Tro

På gräsets återkomst vill dikten tro.
Långt bortom tårar
och vilddjursklo
ska höjas en fågelsång i nya vårar.
Ej under kvidan
från barn och vän
med spjut i sidan
ska döda män
bli burna över ängen bort på bårar.

Ett rådjur tittar fam i skogens bryn
och svalor rita
sin flykt mot skyn.
På evig återväxt vill hjärtat lita.
Det ska ej dröja -
att i sin slöja
står jorden brud:
då lysa tusen anemoner vita.

Avrättningsplatser växer gräset på;
och där erömda
drabbningarstå
ska lärkan bo när hjältedåd är glömda.
Där kors på gravar
multnat i snår
och ingen stavar
ett namn, ett år,
ha livets rosor sina rötter gömda.

+

Död amazon

Svärd som fäktar mot övermakten,
du ska brytas och sönderslås!
Starka trupper har enligt T. T.
Nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtiårgia Karin Boje
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jodens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningskören ska evigt handla
om Leonidas' nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

+

De saligas ö

Orfevs i underjorden
hörs spela på strängarna sju:
Örtstedts ande är vorden
djupast i underjorden
förvandlad till sångarens fru.

Makt över Plutos rike
har lyrans milde strateg.
Örtstedt-Eurydike
vandrar från Plutos rike
med sömngångaraktiga steg.

Ovanför tiden och rummet
går nio muser i dans.
Ön bortom tiden och rummet
gnistrar i vattenskummet,
men ord kan ej skildra dess glans.

Krigsgudens vrede blidkas
av måtten på Venus' figur.
Vågen hon steg ur blidkas.
Fredligt på stränderna idkas
olympisk nakenkultur.

Stjärnor har tänts och månen
försilvrar Parnassens snö.
Orfevs gudasonen,
lyfter på stjrnor och månen
sin brud till de saligas ö.

O evighetsurets vridning
från midnatt till morgonglöd!
Om denna framåtvridning
står falsk i en jordisk tidning
att Örtstedt, adjunkt, är död.

+

Dan Andersson

Nu mörknar min väg

Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort,
mitt hjärta är trött, min säd har jag sått.
Som en tiggare står jag, o Gud vid din port,
och blodrosor växa på stigen jag gått.

+++

Gottfried Benn

Kretslopp

Skökan, okänd, som dött:
hennes ena oxeltand
var guldplomberad.
De andra tänderna hade som på tyst överenskommelse
fallit ut.
Tanden tog likbäraren loss åt sig,
pantsatte den och gick på ett dansställe.
Ty, sade han,
bara jord skall åter varda jord.

+++

Bo Bergman

Michelangelo på dödsbädden

Jag Michelangelo, den fruktansvärde
som stormat himlarna och störtat ner,
här ligger jag med allt jag begärde,
en usel mask, ett gammalt sprucket ler.
Nämn mig mig de mästare i Rom och Florens,
som nu kan blåsa eld i denna rest.
Min sista krans om pannan skall bli bårens.
För länge var jag jordens bittra gäst.

I marmor högg jag Natten, livets moder,
en stelnad vånda på en sarkofag.
Jag välvde min kupol. Jag reste stoder.
På muren målade jag domens dag.
Nu går jag själv till domaren därovan.
Nu sveps jag själv i natens mantel in.
O, ljuva sömn. Den stora goda gåvan
är bara du, och snart skall du bli min.

Låt mig få ro en gång. Jag står vid målet.
För Guds barmhärtighet låt mig få ro.
Se mejseln fallit ur min hand och kolet,
och det är sabbatsstilla i mitt bo.
Ett flyktigt skimmer spökar blott i taket
från ugnens glöd, som tynar utan ans,
och ögat stirrar torrt och febervaket
på skuggorna och eldens arma dans.

Men skuggan segrar som den segrat över
mitt liv med all dess möda, glans och skam.
En gubbe som skall dö, vad ljus behöver
han för att lysa sig till graven fram?
I kvällens mörker och i dödens plåga
är jag blott ärmare den värld som sken
förklarad i min skapartankes låga,
men slocknade när den blev färg och sten.

Du morgonrodnad i Lorenzos rike,
din lust var kort. En paradisisk vår.
Jag Michelangelo, den gudalike
som man är gudars like några år
och född med stjärna och med segerhuva,
hur drack jag ej ur en omätlig brunn,
hur pressade jag icke dagens druva
med hårda händer mot min glupska mun.

Så kom den svarta munken från Ferrara.
Han cäxte hög. Hans kåpa skmde soln.
Och Florens liljor vissnade för bara
ett ord av dundraren i predikstoln.
Och det föll aska över syndens brasa
och livet grånade i bot och bann,
och jag blev ensam med min egen fasa
- så ensam som en bödel, sade man.

En bödel mot mig själv. På konstens stegel
och hjul har jag förblötts i åratal.
Ack, konstoen har ej någon annan regel
för människor som jag än kamp och kval.
Det ger ej nåd. Det ges ej makt makt att skona.
Den svåra kalken måste drickas ut.
En Golgata med kors och törnekrona
och döva himlar blir vår lön till slut.

Och ingen torkar svetten från vårt änne.
Det finns två skaparsläkten, och jag vet
att aldrig än förliktes dessa tvenne.
De är fiender av evighet.
Det ena släktet är det ljusomflutna,
som speglar allting i ett saligt rus,
det andra det förbrända och förskjutna,
cykloperna från underjordens hus.

All världen blommade för dina fötter,
min Rafael med barnens himmelssyn.
Du var ett träd i sol, jag trädets rötter.
I djupet gick jag, när du steg i skyn.
Med öppen famn kom verket till ditt möte
som älskarinnan när hon kysste dig.
Jag njöt ej säll enFornarinas sköte.
Mitt mörka verk har aldrig älskat mig.

Jag måste kuva det med hat som flammar.
Jag slog mitt bröst. Jag grät av raseri.
Jag fällde sjudande min tunga hammar
mot blocket med en ofödd David i.
Ur kaos tvang jag livets röda gnista,
mitt hat var kärlek och mitt kärlek hat,
men om en andes envig till det sista
är något värt, så minns jag din hjälte det.

Nu är jag trött på allt som stod mig nära.
Jag har fått nog av människornas drägg,
av furstars tärningsspel om makt och ära
och påvens tvister om sitt eget skägg,
av själva luften som jag ännu andas,
en lögnens stank, en avundsjukans pest.
O, Herre, låt den nya dagen randas.
För jag jordens vilsna gäst.

Jag Muichelangelo, den livsfförbrände,
ser lågan lyfta sig och fladdra opp.
Är det en hägring blott i mitt elände?
Är det en verklighet? nHar lågan hopp?
Jag spörjer icke mer. Brist, andens galler!
Fall av mig, värld, som en förbrukad skrud!
Med hjärtas sista suck jag anbefaller
mitt stoft åt Florens och min själ åt Gud.

Hjalmar Gullberg:

Tro

På gräsets återkomst vill dikten tro.
Långt bortom tårar
och vilddjursklo
ska höjas en fågelsång i nya vårar.
Ej under kvidan
från barn och vän
med spjut i sidan
ska döda män
bli burna över ängen bort på bårar.

Ett rådjur tittar fam i skogens bryn
och svalor rita
sin flykt mot skyn.
På evig återväxt vill hjärtat lita.
Det ska ej dröja -
att i sin slöja
står jorden brud:
då lysa tusen anemoner vita.

Avrättningsplatser växer gräset på;
och där erömda
drabbningarstå
ska lärkan bo när hjältedåd är glömda.
Där kors på gravar
multnat i snår
och ingen stavar
ett namn, ett år,
ha livets rosor sina rötter gömda.

+

Död amazon

Svärd som fäktar mot övermakten,
du ska brytas och sönderslås!
Starka trupper har enligt T. T.
Nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtiårgia Karin Boje
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jodens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningskören ska evigt handla
om Leonidas' nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

+

De saligas ö

Orfevs i underjorden
hörs spela på strängarna sju:
Örtstedts ande är vorden
djupast i underjorden
förvandlad till sångarens fru.

Makt över Plutos rike
har lyrans milde strateg.
Örtstedt-Eurydike
vandrar från Plutos rike
med sömngångaraktiga steg.

Ovanför tiden och rummet
går nio muser i dans.
Ön bortom tiden och rummet
gnistrar i vattenskummet,
men ord kan ej skildra dess glans.

Krigsgudens vrede blidkas
av måtten på Venus' figur.
Vågen hon steg ur blidkas.
Fredligt på stränderna idkas
olympisk nakenkultur.

Stjärnor har tänts och månen
försilvrar Parnassens snö.
Orfevs gudasonen,
lyfter på stjrnor och månen
sin brud till de saligas ö.

O evighetsurets vridning
från midnatt till morgonglöd!
Om denna framåtvridning
står falsk i en jordisk tidning
att Örtstedt, adjunkt, är död.

+

En gycklare som dog

Ett sminkat ögonlock sig öppnar tungt och sakta.
Skall iris occh pupill snart finnas att betrakta?
O skådespelare i färdigmålat skick,
vad festligt äventyr skall stråla ur din blick?
Ett sminkat ögonblick sig öppnar tungt och sakta…

Så öppnar sig ridån med ögonlock av sammet
för sorgespelet och det yra luspelsglammet
på regmbågshinnan som teatern är en stund:
ett öga, vaknande ur dröm och nattlig blund…
Tills slutridån blir fälld med ögonlock av sammet.

Åt namnet på en grav som blev med marken jämnad,
åt blott en gycklare som dog är sången ämnad.
Försvunnen är han själv och allt han innebar.
Vad återstår för oss, publiken som dröjt kvar?
Blott namnet på en grav som blev med marken jämnad.

Men bort från tiljorna som föreställer världen,
blev han av skuggor följd på sista avskedsfärden.
Hans färja gider mot sitt mål på glömskans flod,
fylld av gestalter som har fått hans hjärteblod
en gång på tiljorna som föreställde världen.

Hans död blev döden för ett skugglikt mänskomyller.
En massgrav är den grav han med sin aska fyller:
där vilar konungar och trasmän mask vid mask.
Vem varhan riddaren av smink och puderask,
vars död blev döden för ett skugglikt människomyller?

Ett sminkat ögonblick sig sluter tungt och sakta.
Färjkarlen lär ej snart hans like överfrakta.
Här blir han gömd. Vi har ett namn blott i behåll
- och måste tänka på vår egen lilla roll.
Ett sminkat ögonlock sig sluter tungt och sakta…

+

Återgång till elementen

En åttaarmad bläckfisk står
med vaxljus i var hand.
Han lyfter vid adjunktens bår
sin kandelabers brand.

Var sak ska till sitt element
en gång bli återställd.
Hans trogne kontorist har bränt
vad Örtstedts skrev i eld.

På jorden var hans arbetsträl
- jord skall han åter bli.
På sångens vingar steg has själ
- i luften blev den fri.

Bläckfiskens chef i kistan sov.
Han släckte alla ljus.
En tonvåg sjöng i honom, dov
av undervattensbrus.

Han sköljde av sig vår kultur
i hamnens mörka bad.
Och åter han vattendjur,
skrev aldrig mer en rad.

+

Fråga mig ej

Fråga mig ej var min Eva blev av,
rosen i lustgårdens vår!
Allas vårt hem är en väntande grav.
Kärleken kommer och går.

Kanske förunnas mig hälsa och frid.
Kanske jag bringas på fall.
Tro bara inte jag lever min tid
navelbeskådande kall!

Diktare är jag: allt hände mig förr.
Ångest har kraat min själ.
Visar sig döden en gång i min dörr,
känner jag honom så väl.

+

Krigare på ängen stupad

Krigare på ängen stupad
som aldrig multnar bort,
sjunker jag i fördjupad
sömn med min kohort.

Upprätta bar vi tempelfrisen,
den gudomlige skulptörens trofé,
bilderna och devisen
som folket skulle se.

Liggande pelare, styckad
som ingenting lyfter och bär.
Ur mänsklig betrktelse förolyckad
men för ödlor och rosor kär.

Och ni tyder och kommer till korta,
siktar på mig, träffar bredvid -
gripbar och obefintlig, borta
och här Jag har funnit min frid.

+

Barkaroll

Svarta segel hade skeppet som jag såg i drömmen.
Styrman bjöd mig dit, hans roder var med granris klätt.
Inanför hans sjömanskappa som gått upp i sömmen
syntes några kotor i ett gammalt styvt skelett.

Och jag steg ombord och fördes bort på obefarna
vägar i ett bottenlöst och strandlöst vattendrag.
Där fanns ingen horisont, det skulle aldrig klarna.
Där fanns inga väderstreck och ingen morgondag.

Någonstans i denna rymd försvann det sista klara
ljudet av min andning som var flämtande och kort.
Och jag låg och tyckte allt var som det skulle vara,
medan båten utan fläkt av någon vind gled bort.

+

Barkaroll

Berget såg jag föda en padda
vid slocknande aftonglöd.
Kunskapsfrukterna smakade fadda,
som kvinnan i natt mig bjöd.

Nymånan kommer - Karons färja,
medljudlösa roddartag.
Inga band passagerarna snärja
på stjärnströdd arkipelag.

Ovanför allting sammangyttrat,
högt ovanför kyssar och gråt,
glider utan att ord blir yttrat
de döda själarnas båt.

+++

Bruno K. Öijer

Dom Andra

Du Är Skön
När Du Är 2 Steg Före
Men Det Är Svårt Nu
När Alla Letar Efter Dej

Jag Tänker Inte
Komma Tillbaka Till Din Kröning
Ska Det Vara Något Nytt
Att En Människa Behöver
Vara Ensam När Hon
Niger På Floden

Var Aldrig Som Dom Andra
Döda När Du Dör

+

mot slutet

mot slutet
spärrade
hon upp käkarna
som om hon ville tugga
sej igenom
raden av vita rockar

+

Par

jag är en
som hämtats till
din säng, en av dom få
som håller vakt
medan du
drar ned kolmonoxid
i lungorna
och ser den magnifika
Steinwayflygeln
lösas upp
till en lång dov procession
med vita liljekonvaljer
och svarta,
sänkta ansikten

+

lyx

lyx
rigor mortis
lyx
rigor mortis

+

när du somnar

när du somnar

i det sista rummet

kryper parken närmare

och lånar

vita löv ur ditt lakan

+

han säjer

han säjer att han fortfarande har en del kvar att göra
kvällen igenom sitter vi mett emot varandra
i en tillfällig våning på andra sidan atlanten
och jag hör honom tala om allt han måste hinna med

nu när det är över och han är borta för alltid
tänker jag på hur han gick omkring i den där våningen
med blod och gin inombords
och hur han arbetade på sitt försvinnande
och att han var rädd för att han inte skulle
hinna med allt sitt försvinnande
och att jag hjälpte honom, verkligen hjälpte honom

+

inuti den benvita

inuti den benvita antika kammen

ligger ett elektriskt gnistregn kvar
från gestalter
som kammat ur sitt hår vid fönster

och slutit sej inåt
tänkt fram säkringen till det stora mörker
vi är värda

+

när Al Capone

när Al Capone var elva år
smög sej hans mor in i sovrummet
och satte en röd ros på hans nattduksbord

många år senare
när hon läst om alla mord i tidningarna
låg hon till sängs och yrade:

solen behöver omväxling, leker bara
med kalla kamrater

+

jag, ringaren

jag, ringaren av Notre Dame

(hånad av människor
för att ha burit mina drömmar
på ryggen)

stod med en fot i luften, såg er kräla

Var får man tag i mer av den här Peter Ingestad?

Fritz-James O’Brien
gjorde en cover på Goethes dunderhit Der Erlkönig :

The Demon of the Gibbet

There was no west, there was no east,
No star abroad for eyes to see;
And Norman spurred his jaded beast
Hard by the terrible gallows-tree.

”O Norman, haste across this waste, –
For something seems to follow me!”
”Cheer up, dear Maud, for, thanked be God,
We nigh have passed the gallows-tree!”

He kissed her lip: then spur and whip!
And fast they fled across the lea.
But vain the heel and rowel steel, –
For something leaped from the gallows-tree!

”Give me your cloak, your knightly cloak,
That wrapped you oft beyond the sea!
The wind is bold, my bones are old,
And I am cold on the gallows-tree.”

”O holy God! O dearest Maud,
Quick, quick, some prayers, the best that be!
A bony hand my neck has spanned,
And tears my knightly cloak from me!”

”Give me your wine, the red, red wine,
That in the flask hangs by your knee!
Ten summers burst on me accurst,
And I’m athirst on the gallows-tree!”

”O Maud, my life, my loving wife!
Have you no prayer to set us free?
My belt unclasps, a demon grasps,
And drags my wine-flask from my knee!”

”Give me your bride, your bonnie bride,
That left her nest with you to flee!
O she hath flown to be my own,
For I’m alone on the gallows-tree!”

”Cling closer, Maud, and trust in God!
Cling close! Ah, heaven, she slips from me!”
A prayer, a groan, and he alone
Rode on that night from the gallows-tree.

¤ ¤ ¤

Friedrich Hölderlin eller Friedrich Gottlieb Klopstock

Der Tod

Er erschreckt uns, unser Retter, der Tod.
Sanft kommt er, leis’ im Gewölke des Schlafs.
Aber er bleibt furchterlich
und wir sehn nur nieder ins Grab,
ob er gleich uns zur Vollendung fuhrt
aus Hüllen der Nacht hinüber
in der Erkentnisse Land.


Death

He frightens us, our saviour, death.
He comes softly, silently in the clouds of sleep.
But he remains terrible
and we only look into the grave
whether he leads us to fulfilment
out of the covering of the night
into the land of perception.

¤

Friedrich Gottlieb Klopstock

Der Tod

O Anblick der Glanznacht, Sternheere,
Wie erhebt ihr! Wie entzückst du, Anschauung
Der herrlichen Welt! Gott Schöpfer!
Wie erhaben bist du, Gott Schöpfer!

Wie freut sich des Emporschauns zum Sternheer, wer empfindet,
Wie gering er, und wer Gott, welch ein Staub er, und wer Gott,
Sein Gott ist! O sei dann, Gefühl
Der Entzückung, wenn auch ich sterbe, mit mir!

Was erschreckst du denn so, Tod, des Beladnen Schlaf?
O bewölke den Genuß himmlischer Freude nicht mehr!
Ich sink in den Staub, Gottes Saat! was schreckst
Den Unsterblichen du, täuschender Tod?

Mit hinab, o mein Leib, denn zur Verwesung!
In ihr Tal sanken hinab die Gefallnen
Vom Beginn her! mit hinab, o mein Staub,
Zur heerschar, die entschlief!

¤ ¤ ¤

Gottfried Keller

Erster Schnee

Wie nun alles stirbt und endet,
wie das letzte Blatt
müd sich an die Erde wendet,
in die warme Ruhstatt,
so unser Tun und Lassen,
was uns zügellos erregt,
unser Lieben, unser Hassen
sei zum welken Laub gelegt.

Reiner weißer Schnee, o schneie,
decke beide Gräber zu,
dass die Seele uns gedeihe
still und kühl in Wintersruh’.
Bald kommt jene Frühlingswende,
die allein die Liebe weckt,
wo der Hass umsonst die Hände
dräuend aus dem Grabe streckt.

¤ ¤ ¤

Rainer Maria Rilke

Puisque tout passe

Puisque tout passe, faisons
la mélodie passagère;
celle qui nous désaltère
aura de nous raison.

Chantons ce qui nous quitte
avec amour et art;
soyons plus vite
que le rapide départ.


Since all is passing

Since all is passing, retain
the melodies that wander by us;
that which assuages when nigh us
shall alone remain.

Let us sing what will leave us
with our love and art;
ere it can grieve us,
let us the sooner depart.

¤

En Hiver

En hiver, la mort meurtrière
entre dans les maisons;
elle cherche la sœur, le père,
et leur joue du violon.

Mais quand la terre remue
sous la bêche du printemps,
la mort court dans les rues
et salue les passants.


In Winter

With the winter, Death, grisly guest
through the doorway steals in;
both the young and the old to quest,
and he plays them his violin.

But when the Spring’s spades are beating
frozen earth beneath blue sky
then Death his way goes fleeting,
lightly greeting passers-by.

Anonym

Grizzel Grimme

Here lies with Death auld Grizzel Grimme,
Lincluden's ugly witch;
O Death, how horrid is thy taste
To lie with such a bitch!

Charles Baudelaire

Kadavret

Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?

Med lyfta ben som en kvinna i brunst
och svettandes gift som en sjuk
utbjöd det fräckt sin av febrig dunst
stinna, obscena buk.

Och solen stekte detta ruttnande djur
för att upplöst och hundrafalt
kunna ge åter till moder Natur
vad hon hopfört till en gestalt.

Långsamt såg himlen ett stolt skelett
slå ut, likt en blomma mot skyn.
Så tung var dess stank att ni vacklade lätt
och det svartnade för er syn.

Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som sakta föll sär.

Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred,
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.

En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.

Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.

En otålig hynda bevakade oss
bakom klippan, i lystet begär
att från liket, så snart vi gått, slita loss
det stycke hon kvarlämnat där.

Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust,
ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!

Ja, detta, min drottning, väntar er
då ni biktat och blivit smord
och lagts under gräs och blommor som ler
att bland knotor multna till jord.

Säg åt masken då, när dess kyss er förött,
att formen, allt det som var
av himmelskt ursprung i upplöst kött
skall evigt hos mig leva kvar!


Dagens slut

På en illa upplyst arena
dansar, skriker och vrider
sig meningslöst det obscena
Livet. När mörkret omsider

stiger, det vällustrika,
och släcker alla begär,
ja även får skammen att vika,
säger skalden: "Äntligen här!

Min själ, mina kotor ber
om vila och åkallar er,
o skuggor. Utsträckt på rygg,

av dödens drömmar besatt,
vill i dina ridåer trygg
jag hölja mig, svalkande natt!"


Den nyfiknes dröm

Har du som jag förförts av smärtans välbehag
och säger man om dig: "En egendomlig man!"
- Jag skulle dö. Min själ där kärlek ännu brann
kände begär och skräck, ett kval av sällsamt slag

- en ångest utan gräns, extatiskt hopp, och ingen
lust till revolt. Ju mer mitt timglas sand rann ut,
dess bittrare, mer ljuvt blev lidandet; till slut
slet sig mitt hjärta loss från de förtrogna tingen.

Jag liknade ett barn som ivrigt väntar på
ett skådespel, och hätskt betraktar den ridå
som skymmer... Äntligen drog sanningen åt sidan

sitt dok: jag hade dött, men oförmärkt, och kallt
svepte mig gryningen. - Så detta var då allt?
Fast förhänget gått upp stod än jag i förbidan.


François Villon

Epitafium i balladform som Villon skrev om sig och sina kamrater medan de väntade på att bli hängda.

O bröder, ni som överlever oss,
döm inte våra gärningar för hårt.
Gud har väl misskund just med er förstås
- så visa misskund då med oss och vårt!
Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,
och köttet, som vi alltför mycket gött,
har ruttnat bort och är ej längre kött.
Av kroppens lust platt intet står oss åter.
Så skratta ej åt liv som är förött,
men bed till Gud att alla han förlåter.

Begabba inte, bröder, denna bön
och slå ej bort vår vädjan med förakt.
Vårt oförnuft till sist har fått sin lön
och rättvist lagen slog oss med sin makt,
men bed till Jungfruns son om värn och vakt!
För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!
Vi dinglar liksom han på korsets trä
i solens vita brand och regn som gråter.
Den som är hängd blir själv så lätt disträ,
men bed till Gud att alla han förlåter!

Sol har bränt oss och regnet har oss blött,
så svartnar vi och möglar vi i hyn
och korparna har slitit i vårt kött
och hackat både skägg och ögonbryn.
För en gångs skull högt lyfta över dyn
vi gungar oavlåtligt av och till
och rasslar runt precis som vinden vill.
Och intet mer än korpen står oss åter
- vår sista slamsa kött är vittnesgill.
Men bed till Gud att alla han förlåter.

ENVOI

Prins Jesus, du som över allting rår,
var mild mot oss, så helvetet ej får
makt över oss tills intet står oss åter.
Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.
Men bed till Gud att alla han förlåter.

Bengt Berg

Wide Awake – in memoriam

Efter ridsegern i Badminton, England
föll Wide Awake ner död
framför drottning Elisabeths fötter

Dödsorsak: hjärnblödning

Prinsessan Anne och hennes man, Mark Phillips
var de första att trösta den bedrövade
ryttarinnan Lucinda Prior-Palmer (21)


Tvåbarnsmor mördad i park

Klockan 7.30 om morgonen
upptäcktes på en parkeringsficka
nära S-Bahnhof Humboldthain, Wedding
ett halvklätt kvinnolik

Den 1.60 långa mörkhåriga kvinnan
(som bar imiterad skinnjacka och
bruna läderstövlar) uppvisade
svåra skallskador

Förmodligen föll hon offer
för en sedlighetsförbrytare

Den döda, 48-åriga änkan Ursula Hechel
bodde senast på Gneissenaustr. 98 i Kreuzberg
Hon hade två barn i Västtyskland

En grannfru: Ursula var alkoholist
och levde på socialhjälp. Hon bodde
hos sin 52-årige vän Robert D.
i dennes enrumslägenhet på
bakgården. I december
blev hennes supande för
mycket för Robert (som själv
brukar spela munspel på krogarna
i Kreuzberg); han skilde sig från henne

Sedan dess har man mycket sällan
sett till den smala, slarvigt klädda
Ursula Hechel – inte ens på Bayrischen
Imbiss-Stube där hon brukade svepa
sin morgon-vodka.
Krogvärden Valentin Blum: På sistone
levde kvinnan av att samla gamla flaskor
som hon sedan sålde. Hon for kors
och tvärs i stan för att leta tomglas

Tre plastpåsar med använda kläder
och tomma flaskor hade Ursula Hechel
med sig när man hittade henne

*

Ur en blodig sten vrider Axel Springer
sedlar och mynt, sedlar och mynt




[Sic:]
Måndagen den 12 april 1976 kunde man i den Springer-ägda Bild-Zeitung läsa två artiklar om dödsfall. I det ena fallet rörde det sig om en engelsk ridhäst som fått hjärnblödning, i det andra om en ihjälslagen kvinna i Västberlin. Dessa två dikter följer mycket noggrant Bild-Zeitungs text och språk. Kreuzberg och Wedding är stora arbetarstadsdelar i Västberlin. S-Bahn är den DDR-ägda tunnelbanan, som trafikerar även Västberlin. Den västtyske tidningsmagnaten Axel Springers arbetsmetoder skildras på ett åskådligt sätt i Heinrich Bölls (filmatiserade) bok Katarina Blums förlorade heder.

Lars Norén:

I dag

Idag såg jag hur poliser och
dykare ur Strömmen drog upp
det frusna liket av en ung flicka
Det såg ut som om hon
ensam och utan att gå sönder
lyckats tränga sig igenom
den osynliga muren

+

Bergsgatan 35

Bergsgatan 35 rivs sönder
Gården liknar en vittrande cecairsk arena
Ursus attera l'uoro
Oxens vita huvud bräcks från halsen och börjar blöda
Ögat vänds upp mot döden
Någons tjänarinna faller från läktaren med en stel klänning
Pensionären vänder sig in mot köket igen
med brännmärken efter en cigarrett
Mitt emot växer de nya polishusen stora nog för detta nekropolis

+

De dränkta

De dränkta råttorna
med stela svansar
blottade tänder
hänger döda och tunga i sina skinn
som om de snott runt och försökt
undkomma inuti sig själva
de ser ut som ett skrik
upphängda som små rockar av liv
på galgarna i skyltfönstret

+

De döda

De döda skyler sin
nakenhet

skyler sina
liv

+

De skimrar

De skimrar bakom
sitt eget lik

Födelsen
är posthum

+

Torsdagmorgon

Torsdagsmorgon klockan fem
och bussarna kör på Hantverkargatan
Det är fyra grader oc svag vind
För en timme sen gick en rastlös uteliggare
av och an runt Kungsholmstorg och plockade fimpar
och rotade i soptunnorna
skyggt som om nån stod och sg på honom
En stund senare kom den nakne gubben i ljus långrock
som samlar upp alla de små grå sparvarna i sin stora säck

+

Du tvättade

Du tvättade
dödens ugn:

mot den frånvarande, som öppnar dörren,
lyser du av lampan
som har tänt dig;

dörren stänger
dig;

och ordet
inom eller utanför språket,
lägger dig ohörd tillbaka igen
och innesluter dig
i döden hos det ord
som du nyss
var ett med.

+

Faderns aska

Faderns aska och de tunna
övergivna ägodelarna har skickats hem
De rakade barnen springer nere på gården
med tårarna injicerade i ögonen
De hinner inte skratta, inte skrika

+

Familjens hund

Familjens hund
har dött en tacksam död
och grävts ner i jorden
med det det nykoikta fläskbenet mellan käftarna
i drömmar om en stillsam höstafton
under verandabordet
där det spelas japansk whist och ekarté.

+++


Tommy Olofsson:

Utan liv

Min son som jag inte har
kom till mig i drömmen.

Han sa att det inte är så
farligt att vara utan liv.

Jag kommer ihåg honom.
Han lever inuti min kropp.

+++

Anders Olsson:

Så många

Så många dödar
genomorrade av ljus
från en enda blick

+++

Arne Säll:

Över våra svarta ansikten

Över våra svarta ansikten
lägger sig natten
över våra mörka ebenholttz -
Ingen fasas tortyr finns
gömd i det mörker som har
havet till hemvist för den
som har glömt havets bild
i sitt öga är ögon
en spegel för skräck -
I havets tid är livet
döden oupphörlig hemkomst
ögats möte med sin källa
ögats möte med sin spegel
döden -

+++

Karl Vennberg:

Bokslut

Inte fanns det för mig mera mening
än för andra.
Inte heller stt jag inspärrad
i värre meningsöshet.
I drömmen trodde jag mig ibland
till och med ha nått
en arkimedisk punkt.
Dock lyfte jag därifrån aldrig
så mycket som en myra ur hennes bana.
I historiens spel trodde jag mig någon gång
också i verkligheten spela med.
Tivattnet steg och sjönk i mina ådror.
Ändå satt jag efteråt alltid och gnuggade bort
samma blodfläckar från mina händer.
Ljusglansen som från de rena tankarna
stiger okränkbar mot himlen
kunde mina ögon i längden
varken tyda eller dricka.
Maktlöshet korrumperar.
I morlens fågelfotsdelta
irrar den maktlöse til sist
med feber i alla lemmar.
Vad tröst ger då örnen
som i uppenbarelseboken flyger över himlens mitt?
Inte hjälper han oss att skaka av oss
samhällen och världsbilder för att äntligen dö.

O natur, var befinner jag mig?
När du med ett slag av din hand'
utplånar mitt hjärtas oroliga skrift,
vad är då för mig löfte och tillflykt:
en vind, en vedtrave, en brunn,
ett bröd att skiva upp, en rostbrun klippa i havet?
Bland rösterna som glömmer oss
slocknar tiden som en spegling i ett blindfönster.

+

Dit jag inte vill

Inte blåser dagens vindar som de bibliska
vart de vill.
Och min oro blåser dit jag inte vill.
Här säger jag, och försöker tygla den
som om den var en häst
och jag var femton år
och red hem vamblodet Jim från skogsbetet.

Här, vad är här?
Talgoxen som hackar losskitt från fönsterågen?
Nötskrikorna som något ögonblick
klänger omkring i den murnande apeln?
Inte lever de bland mina skuggor,
inte har de något bröd för mina döda.

Ack dessa döda!
Jag reser mig upp för att ändå känna
att blod pulserar i mina lemmar.
Inte har de döda något att säga mig
fast de hänger sig på mig:
deras ord är gissningar i ett annat mörker.
Min glömka är min.
Och elden som finns kvar
att värma händerna vid
bara tynar under de dödas andedräkt.

Livet vill jag prisa,
slumpen som vi kan äta och dricka av
som vårt enda sakrament.
Här, säger jag,
och det är som eom en låga slog upp i min tunga.
Nog vet jag att den rätta bönen
är att om ingenting be.
Ack, orena slump med dina släckta ögon,
om du ändå ville låta mig drömma min dröm till slut.

+++


Beppe Wolgers:

Jag är en ond

Jag är en ond.
Jag längtar efter mig med odödlig längtan.
Din ömhet måste bli min.

En oändlig blick in i mitt jag
är min röda längtan.
Älska denna ömkan
älska denna döden inom mig.

http://www.flashback.org/showthread.php?t=394886

Birger Sjöberg

Bleka dödens minut

(Reflektioner sedan han sett en begravningsprocession med standar tåga förbi.)

Ja, du kommer till slut,
bleka Dödens minut,
då med granris min port blir prydd,
då min fönstergardin
utav blommig satin
blir på mitten ihopasydd,
då min hand har en ros i förvar,
om vars doft ingen aning jag har.
Ja, du kommer till slut,
bleka Dödens minut,
då jag står där så gömd och skydd.

Stärkta veck överallt.
Allting skiner så kallt.
Kandelabern, den hyrda, bär
sina ljus utan glans,
och den svartaste frans,
som fanns köpa, den finnes här.
Våta kinder sig skymma i flor
såsom rosor i dimma, jag tror...
Stärkta veck överallt.
Allting skiner så kallt
där, som Döden med lien är.

Under klockornas vin
in de bära terrin
på en blåmanglad duk, så ren.
Solen, blek bak gardin
slår i glaskaraffin
ned en stråle med gullgult sken.
Gamla frackar ses runt kring mitt stoft,
alla dunsta de malpappers doft.
Under klockornas vin
in de bära terrin
en glacerad, med blommor och gren.

Snart står kammaren kall
med sin svartklädda pall,
tom och dragig, och väldigt arm.
Något bortrivet blad
av en krans far åstad
för ett vinddrag från fönstrets karm.
Ute höras de pulsa i snön
under klockornas ängsliga dön.
Snart står kammaren kall
med sin svartklädda pall
och en bårduk på stolens karm.

Allt för mycket besvär...
Jag så föga begär.
Bättre varit att falla få
som ett blad faller ner,
virvlar runt och beger
sig till vila bland stoft och strå.
Daggen faller, och frosten gör vitt,
snart är bladet i smulor förspritt.
Allt för mycket besvär...
Jag så föga begär
utav klockor och sånger då.

Ja... Men har du en ros,
kan du lägga den hos
mig på kullen, när dock du går
vägen strax där förbi
under fåglarnas skri,
medan sommar'n, den glada, rår.
Kan min ande med dimfingrar då
vänligt vinka - nog görer den så!
Som en fjäril, som vind
vill jag röra din kind
ibland kors och bland snäckor små.


Johann Wolfgang von Goethe

Dödsdansen
(Till svenska av Carl Snoilsky)

Och väktarn han skådar kring kyrkogård
Från tornet i midnattens timma.
Så klart som vid dagsljus han ser hvar vård
Därnere i månskenets strimma.
Då gläntas på grafvarne, en efter ann’,
Då komma de fram, här kvinna, där man
I släpande svepningar hvita.

Och genast sig sluter en benrangelsrund:
Dem lyster en dansstund att hålla,
Ung, gammal, rik, fattig i enigt förbund -
Men lakanen hinder dem vålla.
Och såsom ock blygseln med köttet fått dö,
De skaka sig alla - och strax de beströ
Med svepningar tufvorna rundtom.

Här sprattlar ett lårben, där viftar en hand:
Så kantigt förvridet de famla,
Och lederna smälla och skrälla ibland,
Som sloges där takt med en skramla.
Den sällsamma leken får väktarn att le;
En frestande skalk i hans öra hörs be:
Gå, stjäl ett af lakanen undan!

Så sagdt och så gjordt. Bak den helgade port
Med bytet sin tillflykt han tager,
Men dansen den varar ännu allt fort
Så hemskt i månskenets dager.
Till slut en och en utur dansen de gå
Och smyga sig bort med svepningsdräkt på
Och vips i sin kulle försvinna.

En enda kring grafvarne stökar till sist
Och trefvar och krafsar i snåren:
Nej, ingen af vännerna tog den förvisst! -
Nu vinden ledt honom på spåren.
Han torndörren skakar, men studsar helt brydd:
Den blänker beslagen, till väktarens skydd,
Med signade korsen af koppar.

Sitt lakan det måste han hafva. I hast
Han griper, beslutsam i sinne,
I kyrkmurens götiska prydnader fast
Och klättrar från tinne till tinne.
Sin yttersta stund har re’n väktarn väl sett:
Allt närmare rycker, rosett från rosett,
Nu gasten lik klifvande spindel.

Af dödsångest skälfver all väktarens kropp,
Han gärna ger rofvet tillbaka,
Men - himmel, nu är han förbi utan hopp! -
En järnpigg i skruden känns haka.
Den bleknande måne bak skyn sig begett...
Då dånar från tornuret klockslaget ett,
Och dödmannen skräller mot marken.



Ach ja, vielleicht möchtet ihr auch die Originalversion?

Der Totentanz

Der Türmer, der schaut zu Mitten der Nacht
Hinab auf die Gräber in Lage;
Der Mond, der hat alles ins Helle gebracht;
Der Kirchhof, er liegt wie am Tage.
Da regt sich ein Grab und ein anderes dann:
Sie kommen hervor, ein Weib da, ein Mann,
In weißen und schleppenden Hemden.

Das reckt nun, es will sich ergetzen sogleich,
Die Knöchel zur Runde, zum Kranze,
So arm und so jung, und so alt und so reich;
Doch hindern die Schleppen am Tanze.
Und weil hier die Scham nun nicht weiter gebeut,
Sie schütteln sich alle, da liegen zerstreut
Die Hemdlein über den Hügeln.

Nun hebt sich der Schenkel, nun wackelt das Bein,
Gebärden da gibt es vertrackte;
Dann klippert's und klappert's mitunter hinein,
Als schlüg' man die Hölzlein zum Takte.
Das kommt nun dem Türmer so lächerlich vor;
Da raunt ihm der Schalk, der Versucher, ins Ohr:
Geh! hole dir einen der Laken.

Getan wie gedacht! und er flüchtet sich schnell
Nun hinter geheiligte Türen.
Der Mond, und noch immer er scheinet so hell
Zum Tanz, den sie schauderlich führen.
Doch endlich verlieret sich dieser und der,
Schleicht eins nach dem andern gekleidet einher,
Und, husch, ist es unter dem Rasen.

Nur einer, der trippelt und stolpert zuletzt
Und tappet und grapst an den Grüften;
Doch hat kein Geselle so schwer ihn verletzt,
Er wittert das Tuch in den Lüften.
Er rüttelt die Turmtür, sie schlägt ihn zurück,
Geziert und gesegnet, dem Türmer zum Glück,
Sie blinkt von metallenen Kreuzen.

Das Hemd muß er haben, da rastet er nicht,
Da gilt auch kein langes Besinnen,
Den gotischen Zierat ergreift nun der Wicht
Und klettert von Zinne zu Zinnen.
Nun ist's um den armen, den Türmer getan!
Es ruckt sich von Schnörkel zu Schnörkel hinan,
Langbeinigen Spinnen vergleichbar.

Der Türmer erbleichet, der Türmer erbebt,
Gern gäb er ihn wieder, den Laken.
Da häkelt – jetzt hat er am längsten gelebt –
Den Zipfel ein eiserner Zacken.
Schon trübet der Mond sich verschwindenden Scheins,
Die Glocke, sie donnert ein mächtiges Eins,
Und unten zerschellt das Gerippe.

W.H. Auden

Funeral Blues

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead.
Put crepe bows round the white necks of public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West.
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever; I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.


Dylan Thomas

Do Not Go Gentle Into That Good Night

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.



Thomas Hardy

A Sunday Morning Tragedy

I bore a daughter flower-fair,
In Pydel Vale, alas for me;
I joyed to mother one so rare,
But dead and gone I now should be.

Men looked and loved her as she grew,
And she was won, alas for me;
She told me nothing, but I knew,
And saw that sorrow was to be.

I knew that one had made her thrall,
A thrall to him, alas for me;
And then, at last, she told me all,
And wondered what her end would be.

She owned that she had loved too well,
Had loved too well, unhappy she,
And bore a secret time would tell,
Though in her shroud she'd sooner be.

I plodded to her sweetheart's door,
In Pydel Vale, alas for me:
I pleaded with him, pleaded sore,
To save her from her misery.

He frowned, and swore he could not wed,
Seven times he swore it could not be;
'Poverty's worse than shame,' he said,
Till all my hope went out of me.

"I've packed my traps to sail the main'-
Roughly he spake, alas did he-
'Wessex beholds me not again,
'Tis worse than any jail would be!'

There was a shepherd whom I knew,
A subtle man, alas for me:
I sought him all the pastures through,
Though better I had ceased to be.

I traced him by his lantern light,
And gave him hint, alas for me,
Of how she found her in the plight
That is so scorned in Christendie.

'Is there an herb. . . ?' I asked. 'Or none?'
Yes, thus I asked him desperately.
' -- There is,' he said; 'a certain one. . . .'
Would he had sworn that none knew he!

'To-morrow I will walk your way,'
He hinted low, alas for me. --
Fieldwards I gazed throughout next day;
Now fields I never more would see!

The sunset-shine, as curfew strook,
As curfew strook beyond the lea,
Lit his white smock and gleaming crook,
While slowly he drew near to me.

He pulled from underneath his smock
The herb I sought, my curse to be --
'At times I use it in my flock,'
He said, and hope waxed strong in me.

' 'Tis meant to balk ill-motherings' --
(Ill-motherings! Why should they be?) --
'If not, would God have sent such things?'
So spoke the shepherd unto me.

That night I watched the poppling brew,
With bended back and hand on knee:
I stirred it till the dawnlight grew,
And the wind whiffled wailfully.

'This scandal shall be slain,' said I,
'That lours upon her innocency:
I'll give all whispering tongues the lie;' --
But worse than whispers was to be.

'Here's physic for untimely fruit,'
I said to her, alas for me,
Early that morn in fond salute;
And in my grave I now would be.

--Next Sunday came, with sweet church chimes
In Pydel Vale, alas for me:
I went into her room betimes;
No more may such a Sunday be!

'Mother, instead of rescue nigh,'
She faintly breathed, alas for me,
'I feel as I were like to die,
And underground soon, soon should be.'

From church that noon the people walked
In twos and threes, alas for me,
Showed their new raiment -- smiled and talked,
Though sackcloth-clad I longed to be

Came to my door her lover's friends,
And cheerly cried, alas for me,
'Right glad are we to make amends,
For never a sweeter bride can be.'

My mouth dried, as 'twere scorched within,
Dried at their words, alas for me:
More and more neighbours crowded in,
(O why should mothers ever be!)

'Ha-ha! Such well-kept news!' laughed they,
Yes -- so they laughed, alas for me.
'Whose banns were called in church to-day?' --
Christ, how I wished my soul could flee!

'Where is she? O the stealthy miss,'
Still bantered they, alas for me,
'To keep a wedding close as this. . . .'
Ay, Fortune worked thus wantonly!

'But you are pale -- you did not know?"
They archly asked, alas for me,
I stammered, 'Yes -- some days -- ago,'
While coffined clay I wished to be.

' 'Twas done to please her, we surmise?'
(They spoke quite lightly in their glee)
'Done by him as a fond surprise?
I thought their words would madden me.

Her lover entered. 'Where's my bird? --
My bird -- my flower -- my picotee?
First time of asking, soon the third!'
Ah, in my grave I well may be.

To me he whispered: 'Since your call -- '
So spoke he then, alas for me --
'I've felt for her, and righted all.'
-- I think of it to agony.

'She's faint to-day -- tired -- nothing more --'
Thus did I lie, alas for me. . . .
I called her at her chamber door
As one who scarce had strength to be.

No voice replied. I went within --
O women! scourged the worst are we . . .
I shrieked. The others hastened in
And saw the stroke there dealt on me.

There she lay -- silent, breathless, dead,
Stone dead she lay -- wronged, sinless she! --
Ghost-white the cheeks once rosy-red:
Death had took her. Death took not me.

I kissed her colding face and hair,
I kissed her corpse -- the bride to be! --
My punishment I cannot bear,
But pray God not to pity me.


The Dead Man Walking

They hail me as one living,
But don’t they know
That I have died of late years,
Untombed although ?

I am but a shape that stands here,
A pulseless mould,
A pale past picture, screening
Ashes gone cold.

Not at a minute’s warning,
Not in a loud hour,
For me ceased Time’s enchantments
In hall and bower.

There was no tragic transit,
No catch of breath,
When silent seasons inched me
On to this death. . . .

―A Troubadour-youth I rambled
With Life for lyre,
The beats of being raging
In me like fire.

But when I practiced eyeing
The goal of men,
It iced me, and I perished
A little then.

When passed my friend, my kinsfolk,
Through the Last Door,
And left me standing bleakly,
I died yet more ;

And when my Love’s heart kindled
In hate of me,
Wherefore I knew not, died I
One more degree.

And if when I died fully
I cannot say,
And changed into the corpse-thing
I am today,

Yet is it that, though whiling
The time somehow
In walking, talking, smiling,
I live not now.