Dikter om döden

I Adams barn, som av jorden födens,
och vänden åter till jorden om!
I ären mine, I ären dödens,
allt sedan synden i världen kom.
Jag står i öster
och når till väster;
och tusen röster,
I tidens gäster!
jag bär till eder med Herrans ord
från luft och lågor och hav och jord.

I bon och byggen, som sparvar bygga
sitt bo i sommarens gröna lund.
De sjöngo glada, de sutto trygga
i trädens löviga skygd, en stund:
men fåglanästen
ej provet höllo,
när deras fästen
för stormen föllo - -
och tyst blev sången, och sjöngs ej om,
och glädjen, gången, ej återkom.

I gån och sucken, som duvor sucka,
för morgondagen, som I ej sett;
då oförtänkt, som en fallets lucka,
sig jorden öppnar för er med ett -
och I försvinnen
i plötsligt nedan -
och edra minnen
försvinna sedan -
och nytänd måne ur silversky
ser andra komma - och andra fly.

I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
och myrten blommar, och lyran klingar...
men över tröskelen stiger jag:
då stannar dansen,
då sänkas ljuden,
då vissnar kransen,
då bleknar bruden,
och sorg är änden, som skriften sagt,
uppå all glädje och glans och makt.

Jag är den starke, som haver makten,
till dess en starkare komma skall.
På höga fjällen, i djupa schakten,
det är min anda, som susar kall.
De smittans ilar,
som rensa länder;
de nattens pilar,
som ut jag sänder,
de slå sitt offer, och slaget tål
ej mur av koppar, ej sköld av stål.

Jag sveper vingen om nordanstormen,
och rullar dynande våg mot strand.
Av statssystemer jag krossar formen,
och vrider viggan ur dundrarns hand.
Som nattens väkter,
jag sekler jagar;
och mänskosläkter
och verk och dagar,
som böljor, välva sig för min fot,
tills sista böljan där lagt sitt knot.

Mot mig förlora sig vett och vapen,
mot mig ej lärdom och konst består.
Jag frihet ger åt livegenskapen,
och härskarviljan i järn jag slår.
Jag striden leder -
och härar falla;
de ligga neder,
de ligga alla,
och vakna ej vid larmtrummans bud,
men först vid domens basunaljud.

Jag har tre korta egenkomponerade dikter som jag gärna delar med mig av;

Livet - Vad vill du mig?
Livet - Lämna mig ifred.
Döden - Vad väntar du på?


/Necrobutcher

Min hand blott vinkar - och jorden sopas:
allt levande till det rummet far,
där intet öra hör namnet ropas,
och ingen tunga sig rör till svar.
Min fot lustvandrar -
och stjälper troner;
och Alexandrar,
Napoleoner,
de herrar forne i höga loft,
de äro vordne en handfull stoft.

I låga jorden, på den de vandra,
på den de strida om rang och arv,
jag blandar släkterna om varandra,
jag lägger tiderna varv på varv.
I djupa natten
ej följer prakten,
och icke skatten,
och icke makten.
En gång de ägas - en annan gång
de andras äro, som laga fång.

Ej ovan jord är en borg belägen,
som eder tryggar, I vandringsmän!
En egen egendom I ej ägen,
fast öppet fastebrev lytt på den.
Se, diademen
och sorgedoket
och purpurbrämen
och arbetsoket
sig nya huvuden sluta kring,
om nya halsar de slå sin ring!

I ären komne, I skolen gånga;
I haven här icke hem och hus:
I skolen bo i den staden trånga,
där sol och måne ej tända ljus;
där sköldemärket
i porten krossas,
och ur dagsverket
den trötte lossas,
och fångens länkar och hjärtats band
så spröda brista för samma hand.

Var är din moder? Var är din maka?
Då ha de vandrat den vägen bort,
på den de komma ej mer tillbaka.
på den du följer dem inom kort...
Ty skatten akta,
som Gud dig sänder!
Den halkar sakta
ur dina händer,
och ses ej åter av dig, förrän
du svara skall, hur du vårdat den.

Var är din broder? Var är din like?
så frågar Herren dig då ej mer.
Då har du bröder, du spotske rike!
uti de matkar, du näring ger...
Och när de mätta,
som du, avlida,
skall efter detta
en matk dig bida,
som närs och lefver, i evig tid,
uppå ett samvete utan frid.


Han bidar eder, som liknöjt skåden
en annans fall, blott I själve stån!
Som tro och fädernesland förråden,
och med det heliga driven hån!
Som lagar friden,
och hjärtan villen,
och oskuldsfriden
på lek förspillen!
Och ve blir slutet på hån och lek,
då hämndens vålnad sig reser blek.

Han bidar eder, I lögnens andar!
Då tungan låder vid eder gom.
Åt redligheten sitt gift hon blandar,
0ch äran faller för hennes dom...
Men mot min glaven
I intet kunnen:
jag spärrar graven
och smädemunnen,
som nästa gång, se'n han målet mist,
för Den skall svara, som dömer sist!

Rannsaken, dödlige! edra syften,
Med bävan forsken er själs begär;
Och rena händer och hjärtan lyften
Till Den, som vet vad i mänskan är!
I till den orten
dock skolen lända,
där över porten,
till tidens ända,
det skrevs oryggeligt, det beslut:
Här var går in och går ingen ut!

Er jorden slukar, med värv och planer,
och lycker åter sin mun igen,
om likt favoner, om likt orkaner,
I vederkvickt eller härjat den...
Men ej av jorden
ert mått begären;
ty det I vorden
och det I ären,
det verket, eder blev anbefallt,
den Ende känner, som känner allt.

Vad Herren äskar, till dig han sade;
han mätte ut, för ditt vandringslopp,
Vad du, o mänska! att bära hade,
och vad du hade att fylla opp.
Han kraft beskärde
till vad du borde,
och vishet lärde,
att rätt du gjorde,
om blott du hörde i lydigt bröst
den store, helige Andens röst.

Hör anderösten, den klara, djupa,
och i Hans ärende upprätt gack;
du sen ej spörje, om du skall stupa,
ej heller sörje för världens tack!
Du fylle kallet -
och frukte icke!
Ur själva fallet
du uppåt blicke!
Så skall dig fatta en änglahand
och stilla föra dig till ditt land.

Gack trygg, i styrkan av ädel vilja,
igenom provets och mödans tid!
Så kan dig världen från lyckan skilja,
men ej från dygdens och sinnets frid;
så kan i jorden
väl kroppen myllas,
dock gudaorden
på anden fyllas:
du trofast var intill dödens dag;
nu, gode tjänare, lönen tag!

Gör rätt åt alla, och lindra nöden,
och trösta sorgen, varhelst du kan!
Försvara sanningen uti döden,
och vinn som kristen, och fall som man!
Ej jordisk vinning
till lön du tager,
ej kring din tinning
en snarblekt lager,
men, ljus och evig och skön och hel,
de sälla heligas arvedel.

Vad vore tron, om den icke låge
en klarögd pärla på hjärtats grund,
och upp till himmelen stilla såge,
då skalet brister i mogna'ns stund?
Den sköna vilan
gör slut på plågan...
Och - blixtrar bilan,
och flammar lågan,
martyr, se himmelen öppnar sig,
och kronan räcker försonarn dig!

Vad vore dygden, om livet vore
med stoftets flämtande gnista släckt?
Du förste GUSTAF! Du andre STORE!
du frie, modige ENGELBREKT!
och alla visa,
och alla ömma,
som mänskor prisa
och mänskor glömma -
vad vore ömhet, förstånd och kraft,
om endast graven till mål I haft?

Vad vore äran, som till er ropar
att vörda plikten - att dö för den -
om hon berodde av fala hopar
och deras falare huvudmän?
Nu strålar friden
från hennes anlet,
om också tiden
en suck föranlät;
ty tiden stänker ej upp sitt damm
till stjärnegatan, där hon går fram.

Vad vore lyckan? Vad vore glädjen,
i kärleksringen, så ljuv och ren -
om, när den bryts, I ej återkedjen
dess brutna länkar vid hoppets sken?
Så ödeblivet,
o hjärtan såta!
vad vore livet?
En olöst gåta,
ett obarmhärtigt Uriebrefv,
som Gud i vrede för mänskan skrev!

En åldrig Jakob sin Josef mister,
och Jonatan ifrån David går,
och pressat bröst i en suckan brister,
som ingen tröst i all världen får!
Och Rachel gråter
de kära späda,
och sig ej låter
av något gläda;
ty ute är med vad dyrast var
för hennes hjärta och hennes dar:

Men Gud är kärleken. - Lugnen eder,
betryckta hjärtan! och fatten hopp.
Det korn, I laden i jorden neder,
i gyllne skördar skall spira opp!
O! vad I laden
med sorg i graven,
vad kärt I haden,
vad kärt I haven,
det är ej borta - men dock ej där,
det är hos honom, som evigt är!

I Honom lever allt liv, och röres
all kraft, och tänder sig klart allt ljus.
Hans kärlek famnar ock det, som föres
till andra boningar av Hans hus.
Se genom dimman,
du barnasinne!
När även timman
för dig är inne,
så kallar Fadern. Emellertid
med trohet verka och tåligt lid!

Dröj, lik Maria, med känslor rena,
vid Jesu fötter, och hör och bed!
Se upp till korset, som Magdalena,
där nåden blickar till ångern ned!
Johannes, slut dig
till vännens hjärta!
Han tager ut dig
ur tvång och smärta,
till helig frihet och salig fröjd
uti sitt himmelska rikes höjd.

Väl dem, som redligt det ädla velat,
det rätta sökt och det milda tänkt!
som älskat mycket, fastän de felat!
Dem varder mycket ock efterskänkt.
De här ej blevo
allt vad de skulle;
men änglar skrevo,
så kärleksfulle,
vad genom dem, uti minsta mån,
den världen glätt, som de kommo från.

De hava hållit sig vid det ena,
att frukta Herren, och intet mer:
de hava tvagit sin´ kläder rena
uti det blodet, som oskuld ger.
All strid är lyktad,
all synd förlåten,
och oron flyktad,
och stillad gråten; -
den store Fadern vet deras namn,
och trötte sjunka de i Hans famn.

Så fridfullt de uti Herran somna,
så fröjdfullt hälsa de Herrans dag:
de ur bedrövelsen äro komna
och undan ödenas alla slag.
Ej mera fångna
i jordebanden,
de äro gångna,
så talar Anden,
ur mödans träldom till fridens hem,
och deras gärningar följa dem!

De äro gångna! De gingo tida
till rätta hemmet i Faderns hus.
De skola bo i den staden vida,
där sol och måne ej skifta ljus:
ty klara solen
är Han, som råder
från höga stolen,
och ser i nåder
till allt, som rum i den staden fick,
och liv och salighet är Hans blick!

Och rum för alla, som tro och hoppas,
för alla rum uti himlen är!
Och som, när fikonaträdet knoppas,
I veten sommaren vara när;
alltså I kännen,
då dagen svalkas,
hur Himlavännen
till eder nalkas,
och för till rummet, som han berett,
där I med honom förbliven ett.

Då dagen svalkas och skuggan breder
kring edra dalar och berg sitt flor,
så kommer Han och förlossar eder,
vars makt är såsom hans kärlek stor.
De ögon trötta,
en stund de somna...
De verktyg nötta,
en stund de domna...
En annan stund till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp!

Och ny är himlen, och ny är jorden,
och ny är himlens och jordens son,
och saknar icke, odödlig vorden,
det trånga hemmet, han kom ifrån.
Det är försvunnit,
det är forvandlat -
Men tro, som vunnit!
men dygd, som handlat!
I haven lotten åt er beredd,
av låga sinnen ej hörd och sedd.

Då äro torkade alla tårar,
då äro helade alla sår.
Ej mer, på travar av lik och bårar,
med fackla nedvänd och släckt, jag står.
Jag facklan vänder -
och i detsamma
den återtänder
vid livets flamma,
och blandar, evig seraf, min ton
i eder lovsång vid ljusets tron!

Une Charogne

Rappelez-vous l'objet que nous vîmes, mon âme,
Ce beau matin d'été si doux:
Au détour d'un sentier une charogne infâme
Sur un lit semé de cailloux,

Les jambes en l'air, comme une femme lubrique,
Brûlante et suant les poisons,
Ouvrait d'une façon nonchalante et cynique
Son ventre plein d'exhalaisons.

Le soleil rayonnait sur cette pourriture,
Comme afin de la cuire à point,
Et de rendre au centuple à la grande Nature
Tout ce qu'ensemble elle avait joint;

Et le ciel regardait la carcasse superbe
Comme une fleur s'épanouir.
La puanteur était si forte, que sur l'herbe
Vous crûtes vous évanouir.

Les mouches bourdonnaient sur ce ventre putride,
D'où sortaient de noirs bataillons
De larves, qui coulaient comme un épais liquide
Le long de ces vivants haillons.

Tout cela descendait, montait comme une vague
Ou s'élançait en pétillant;
On eût dit que le corps, enflé d'un souffle vague,
Vivait en se multipliant.

Et ce monde rendait une étrange musique,
Comme l'eau courante et le vent,
Ou le grain qu'un vanneur d'un mouvement rythmique
Agite et tourne dans son van.

Les formes s'effaçaient et n'étaient plus qu'un rêve,
Une ébauche lente à venir
Sur la toile oubliée, et que l'artiste achève
Seulement par le souvenir.

Derrière les rochers une chienne inquiète
Nous regardait d'un oeil fâché,
Epiant le moment de reprendre au squelette
Le morceau qu'elle avait lâché.

— Et pourtant vous serez semblable à cette ordure,
À cette horrible infection,
Etoile de mes yeux, soleil de ma nature,
Vous, mon ange et ma passion!

Oui! telle vous serez, ô la reine des grâces,
Apres les derniers sacrements,
Quand vous irez, sous l'herbe et les floraisons grasses,
Moisir parmi les ossements.

Alors, ô ma beauté! dites à la vermine
Qui vous mangera de baisers,
Que j'ai gardé la forme et l'essence divine
De mes amours décomposés!




A Carcass

My love, do you recall the object which we saw,
That fair, sweet, summer morn!
At a turn in the path a foul carcass
On a gravel strewn bed,

Its legs raised in the air, like a lustful woman,
Burning and dripping with poisons,
Displayed in a shameless, nonchalant way
Its belly, swollen with gases.

The sun shone down upon that putrescence,
As if to roast it to a turn,
And to give back a hundredfold to great Nature
The elements she had combined;

And the sky was watching that superb cadaver
Blossom like a flower.
So frightful was the stench that you believed
You'd faint away upon the grass.

The blow-flies were buzzing round that putrid belly,
From which came forth black battalions
Of maggots, which oozed out like a heavy liquid
All along those living tatters.

All this was descending and rising like a wave,
Or poured out with a crackling sound;
One would have said the body, swollen with a vague breath,
Lived by multiplication.

And this world gave forth singular music,
Like running water or the wind,
Or the grain that winnowers with a rhythmic motion
Shake in their winnowing baskets.

The forms disappeared and were no more than a dream,
A sketch that slowly falls
Upon the forgotten canvas, that the artist
Completes from memory alone.

Crouched behind the boulders, an anxious dog
Watched us with angry eye,
Waiting for the moment to take back from the carcass
The morsel he had left.

— And yet you will be like this corruption,
Like this horrible infection,
Star of my eyes, sunlight of my being,
You, my angel and my passion!

Yes! thus will you be, queen of the Graces,
After the last sacraments,
When you go beneath grass and luxuriant flowers,
To molder among the bones of the dead.

Then, O my beauty! say to the worms who will
Devour you with kisses,
That I have kept the form and the divine essence
Of my decomposed love!

Ett par Birger Sjöberg till måste vi väl ha med.

Dödens ö

(Han har i bokhandelsfönstret sett en bild av Dödens ö. Frida upprycker med praktiska anmärkningar den i sorgsna drömmar försjunkne.)

Frida, Frida!
Man skapad är att lida.
Om jag riktigt skåda kan
på tingen, är det så.
Fritt och vida
ses flygmaskinen glida —
från bekymret aldrig hann
den flygaren ändå!
Far han upp i luften klar
från ängslans gröna jord,
säkert, säkert med han har
bekymmerna ombord.
Frida, Frida, man skapad är att lida.
Om jag riktigt skåda kan
på tingen är det så.

Granna, granna
små fjärlar kring min panna,
komma ifrån sommarns äng,
de tjusa mig ibland.
Stanna, stanna,
jag mumlar, och vill banna
då de fly till blomstersäng
och gröna trädgårdsland.
Icke fjäriln såsom så’n
jag alls förtörnas på.
Obeständighetens hån
det är, jag sörjer så.
Granna, granna
små fjärlar kring min panna,
komma ifrån sommarns äng,
de tjusa mig ibland.

Frida, Frida,
min tanke brukar skrida
till en tavla, som jag såg
en gång för länge sen.
Vatten vida,
och popplar, som sig vrida
på en ö — den sköljs av våg
så kall och klar och ren.
Båten glider allvarsam,
och ljud av årslag dö —
far med vita andar fram
till Dödens tysta ö ...
Frida, Frida,
min tanke brukar skrida
till en tavla, som jag såg
en gång för länge sen.

Kanske livet
jag ser för övergivet
sorgset, kvinna! Eller vad?
Om hjärtats råd jag ber.
— Det är givet,
du ser för överdrivet,
överdrivet till den grad
på nästan allt som sker.
Du är ju affärens stöd,
du fin och proper är. —
Tala aldrig mer om död
om mig du håller kär! ..
— — —
Kanske livet
jag såg för överdrivet
sorgset, kvinna! Eller vad?
Ja, säkert så det är!

... som sker vid sommarvakan...

Samtal med ljus Konferensman.

Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,
vilken lik ängslan nog tör äga övergång.
Morgonen bräcker lätt,
i samma stund det skymmer.
Bäst som vårt solsken dog — det sken vid fågelsång.
Just som jag kved "Jag dör",
drömmande jag mig rör,
svävande fram på ängar.
Strängar i vindstråk jag hör.

Liknar ej faran då — trots skrämsels vita lakan —
mildaste skymningsblund i juninattens gång?
Väl råder natt — men så som sker vid sommarvakan.
Bida en ringa stund — och morgon slår sin sång!
Svimning på huvudgärd,
väckning vid luftig färd.
Lågande längtan bara ...
Klara och strålande värld!

Trodde min broder rätt är ständig sanningsglöden,
varar min ömma dröm — en evig fjäril lik.
Stormig på många sätt — men god är mörka döden,
liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik.
Just som mitt hjärtas slag
domnat, förnimmer jag
friskhets och lyckas bölja
skölja i rodnande dag ...

Österling, Anders

FJÄRILSDAG

De vita fjärilarnas dag
är här med allt sitt fladder,
de föddes i ett enda slag
och trädgården står fadder.

Du lätta flykt, du ljusa mängd
av alltför korta öden!
Jag minns ett ord: håll grinden stängd,
ty annars kommer döden.

+

KYRKOGÅRDEN

Varför dessa tunga stenar
påde dödas trötta bröst?
Äro vårens lätta grenar
icke nog som tröst?

Stoftet viskar: Jag villvälta
monumentets bördor av.
Jag villstiga,jag villsmälta,
vårsol, i ditt hav!

Dina tårar ska aldrig ta slut
Tjohilda

Döden kom högst personligen och greppade mitt hår
jag vågade först inte titta
men när jag till slut vände mig om
och såg in i hans brinnande ögon
började han tala:

"Nu ska du dömas
hör du hur fängelsedörren slår igen?

Du ska aldrig mer bli fri
Din kropp ska ärras och skändas
utanpå, inuti

Ditt blonda ungflickshår
ska rinna ut i badkarsavloppet
tillsammans med dina ofödda barn
och dina tårar

Ditt hår får du tillbaka
men dina barn ska fladdra osaliga som nattflyn bakom dina ögonlock
och dina tårar
ska aldrig ta slut

vart du än flyr ska jag sitta på din ena axel
och tynga dina dagar till den sista natten"

När jag frågade: "vilket brott har jag begått?
fick jag inget svar

Bara den svarta tystnaden

Johannes Edfelt

DÖD I SYRENERNAS TID

Hon dog i syrenernas tid.
Med ens var en livsdag förliden,
då världen var havsblå och vid
och luften som balsam och siden.

Nu lyfts hennes törstande mun,
som alltid var dödsmedveten,
och dricker en dryck ur en brunn,
som borrats i evigheten.

– Jag prisar den hemliga lag,
som bjuder två människohänder
en namnlös vilodag
i mullens och vindens kalender.

+

Göran Palm

NÅGRA AV DE DÖDA

Några av de döda lever kvar på jorden.
Och rör ibland vid oss. Någon sitter
på den nedällda sitsen i gamla hissar,
följer oss våning för våning,
lyssnande till susningen.
Annars kunde vi glömma.

Får jag föreslå, DeGe, att du läser igenom tråden innan du postar några fler dikter? Så lång är tråden inte, trots allt ...

http://www.flashback.org/showpost.php?p=7712209&postcount=15

Karl-Gustav Lindkvist

GRÄSET

Gräset vid ditt öra
har inga ord i dag
Klarögd står tystnad;
själv som ett strå

Fågeln i trädet är
död sedan många år,
vilar som du. Långsamt
blir döden märkbar

Gunnar Ekelöf

TRIONFO DELLA MORTE

Tre riddare stego ut
lyfte tre jungfrur i sadeln
Tre riddre stego till häst
med falkar på handsken
Vem skär, vem binder upp?
I en enslig, skogfull dal
dem mötte i sex öppna kistor
tre kvinnolik, tre manslik svepta
i en enslig, skogfull dal
Men i snåret stirrar
med gula ögon ugglan

Till den dalen hade smittan änu inte hunnit
Vem skär, vem binder upp?
I en dalen var smittn allestädes närvarande
Den var i Enhörningens död
Den var i skådandet av sköna lik
Den var i skändandet av jungfrun
under ugglans gula förhäxande blick
Damer och herrar redo vidare
iskalla i sina sköten, stelnade i sina lemmar
och vad de gjorde varandra
det vill jag ej förmäla
Envar vet bäst sälv

Men där fanns, i den staden
tre tiggare dem alla kände
Vem skär, vem binder upp?
I sex kistor väntade de höljda
som i ett svepe av fruktan och hopp
förvarade blott i sin väntan
som i ett svepe av fruktan och hopp
Dessa sågo inte damernas och herrarnas färd
Dessa sågo inte falkarnas flykt
eller dalen med dess skog
De sågo blott molnen i den ljusa himlen

Ebba Lindqvist

GIV MIG EN FATTIG OBOL

Så vill jag möta Karon en gång: ej en tunn obol
vill jag lägga under hans tunga. En kedja
av skimrande somrar vill jag vira om hans hals,
och solens smycke ska lysa nära hans hjärta.

Ingen såg mina somrar och jag kunde aldrig ge bort dem.
Blind utav lycka drack jag vindar och blått hav.
Genom min vardag gick jag i pansar av törnroshimmel,
de bleka dagarna värmdes av klipphet sol.

I mörker… i skuggornas dal… i dödens förtvivlan.
Nu vissnar de ner mina somrar, nu brister i mörkret
solens lysande smycke nära mitt hjärta.
Giv mig en fattig obol, se tomhänt står jag bland andra!