Dikter om döden

Höstlig afton

I den allt bredare strömmen av dagar
som dött - bakom -
i den allt smalare strimman av ljus
som skiljer livets kust
från den sista stora natten
sjunker de regnbågsfärgade fåglarna
en och en
på brutna vingar mot djupen.
Döden spelar med brinnande stråke
över mitt höstliga tun.
Ack jag är mycket trött
och de regnbågsfärgade fåglarna
stupar en efter en
med brutna vingar mot djupen.

Hymn till döden

Aldrig har mitt huvud varit bättre förberett för giljotinen!
Jag är inte den siste passageraren på denna farkost
Må mina ögons fjärilar skära ut
chifferspråket ur sina glas
så tränger jag in i mig själv

Det finns inget adjektiv
Allt är ett lika ärofullt namn som intet
Nu återstår
min enda eviga förbindelse med döden
Det är ju den och ingenting annat
varken lycka eller triumferande gryningar
Blott vattnet är dess yttersta attribut

Jag skulle tala till den på mitt språk som är dess eget
Tala i dess spetsade öra
där det är skönt att mista våra ord

Om den ägde en färg skulle det vara färgen på kobrans halsband
Om den ägde ett element skulle jag skänka den vattnet
Om den ägde ett namn skulle det vara rena namnlösheten

O du död enda verkningsfulla mysterium
Enda sår som räknas
Så synd att inte min varelse pulserar i din avgrund
som ytterligare ett ben på ditt vita skelett
ty aldrig mer skall jag
förnimma livet som en svalka
Jag anar dig i alla mina beslut
i alla mina dunkla sysslor
ty du är frihetens gemensamma mur
var människas huvudsakliga privilegium

Ingen kan dö i mitt ställe vi vet det du och jag
Du är min varelses järnhårda garanti
Jag varken fruktar eller prisar dina gåvor
Jag ser dig stråla i din ställning som utkorad
Att dö innebär ingenting
ty döden är blott och bart
en klangfull annulering

Att dö är att färdas genom dina djup
det är att skänka tröst åt ansiktets blekhet
i den enda sanna förändringen

Fostrade för den gråa döden
i fruktans och vansinnets mörka tider
där varken träd eller eldsvådor växer
skall vi överta fältet besått med skymfer

Vad är vi?
Dess viscerala tomhet i en enda dignitet
Jag vet inte vilken mönstergill rätlinjighet som kan föra den i åtanke
Vilken outsäglig vila
Vilken tyngdlös tyngd
Men i djupet av denna spegel
Har jag ständigt och utan krumbukter stämt träff med döden
medan friheten och kärleken skingras för mig
Ännu lika skön påbjuder tiden ingenting!

O Död
Du som har blivit mitt livs mening
du som är mitt livs mening
visa ditt ansikte för mig
utan att jag som en arkeolog
behöver gräva min egen grav
Visa mig ditt ansikte
och att det är en kvinnas
som småler mot mig
och tar mig i famn

Till Döden


Kom, o död, på lätta vingar,
tyst, så att jag ej dig hör,
att den fröjd din ankomst bringar
mig till liv ej återför!

Kom uti min sorg och möda
likt en pil, som ljudlöst flyger,
ljudlöst sig i hjärtat smyger
för att mera säkert döda.
Kom då, död, på lätta vingar,
ty om jag dig komma ser,
glädjen, som din åsyn bringar,
strax mig livet återger!

Död, din åsyn grymt förskräcker
den som livet ljuvligt finner;
jag, som genom döden vinner,
trånfullt armar mot dig sträcker.
Kom då, må min bön dig tvinga,
tyst, så att jag ej dig hör,
att den fröjd du mig skall bringa
mig till liv ej återför!

Svårmod


Vad sorgsenhet,
vad skymning mitt sinne förmörkar,
likt senhöstkväll över ödelagd jord!
Fåfäng är all möda,
fåfäng, fåfäng är all strid,
och världsalltet - intighet endast!

Ej himmelen,
ej helvetets nätter jag åtrår,
ej mö jag famnar i lidelse mer.
Vare blott mitt öde:
medvetslöshet, känslodöd
och allt endast ljudlös tomhet.

Dock, vänner, hör
min sista begäran i livet!
Ack, hör det sista jag ber eder om:
Tuoni's stuga timren
eder vän till evigt hem -
han längtar till jordens gömma.

En grav mig gräv
i hägnet av skuggande pilar
och täck med mullen den svarta min grav.
Sedan gån för alltid
bort ifrån min vilostad -
ty ostörd jag där vill slumra.

Med blomsterprakt
ni aldrig min grav månde smycka -
må gräset gro över graven så tätt,
att ej någon anar,
att mitt sista vilorum
av skymmande tårpil beskuggas.

Bland gravar


Från mitt fönster ser jag en kyrkogård
och jag tänker: där, där
är även min vandrings mål.

Såsom nu på glömda gravar
susa björkarnas lummiga kronor
- och växa vilda gräs,
såsom nu på okända gravar
solens strålar falla såsom guld
och vita rosor fälla sina blad,
så är det även en gång:
jag vilar i den svarta mullen.
Någon annan ser från mitt fönster
och tänker på sitt eget mål.

O, mina fötter, träden varligt på stigen:
den går bland gravar.
Händer, rören blommorna varligt,
de växa bland gravar.
Röst, ljud mild från mina läppar,
du höres här över gravar.

O, att jag aldrig bringade smärta åt någon
här bland gravar -

SJÄLVMORD
(Kanske var det för att du inte kunde din geometri)


Den unge mannen kände hur han upplöstes.
Det var klockan tio om morgonen.

Hans hjärta fylldes långsamt
av brutna vingar och tygtrasor.

Han märkte att han nu hade kvar
bara ett enda ord i munnen.

Och när han drog av sina handskar
föll från hans händer mjuk aska.

Från balkongen såg han ett torn.
Och var själv balkong och torn.

Han såg utan tvivel hur klockan
betraktade honom, stilla under sin kupa.

Han såg sin skugga ligga utsträckt och lugn
på divanens vita siden.

Stel och geometrisk
krossade han spegeln med en yxa.

När den brast vällde en ström av skugga
in i det fantastiska rummet.

Nel mezzo del cammin


Jag gick över kyrkogården i natt.
Jag hörde ett rop. Det varslade död.
Ur ruttnande mylla stank det.
Död, död.

Jag rös och skyndade på mina steg.
Vad rör mig väl dödens visshet
mot det dunkla budskap som oförlöst än
ropar på liv genom mig?

Stjärnfilosofi


Trots rymdernas isiga tystnad
som välvs kring vår låga het
och slocknandets varsel i natten
vi fruktar ej döden - vi vet

att det stoft som tändes till stjärna
för att brinna som stjärnor förbränns
ska till sist på förintelsens bud flamma upp
med en lyskraft bortom var gräns.

Hur salig den väntande stunden -
vårt solo i tidernas kör -
när svept i sin lågande eldskrud
vårt hjärta slår ut och dör!