Dikter om döden

Nils Ferlin:

Lekare ligge ogäld

Hur tumlar en narr bland svärden?
– hans antiloper är myggen.
Med stenkast drevs jag i världen
och skrattades Puckelryggen.

Nöjd ligger jag här, fast ogäld,
till döden hårt vart jag slagen.
– Guds moder skänke mej oväld
och lejd på uppståndelsedagen!

+

Nattkvarter

När kroppens krematorium
förbränt din själ till aska
och snus och vin och opium
till föga fröjder för,
då tör du njsam, bror, och stum
mot evigheten traska
- det är en ren formalitet
för mången att han dör.

Så må du ta det ganska lugnt
fast dina fotsteg vackla
när döden spelar trött och tungt
sin gråa gammelvals.
Han står i livets medelpunkt
och blåser ut din fackla...
Det är en ren formalitet
- sen är det in get alls.

Sen är det inte någonting
- du slumrar grönt och fagert
och glömmer alla bittra sting
och sår som livet gav.
Ditt finger i din fingerring
det blir så vitt och magert -
men du förmärker ingenting
där nere i din grav.

Du saknar ingen tid som går
men sover som Törnrosa.
Törnrosa sov i hundra år
men du ska sova mer.
Du saknar ingen tid som går
ty strävan var din kosa
och det var knappt du tog dej hit
till detta nattkvarter.

+

Stilla sova de nu

De har sopat sin port, de har stängt sin dörr
för all vind som blåser förbi.
Ja, här sova de nu – de som levde förr,
de som sörjde och log som vi.

Stilla sova de nu – så i vår som i höst,
och en ann är så god som en ann.
Fastän djupast och bäst sover den i vars bröst
den djupaste ångesten brann.

+

Erik Johan Stagnelius:

Till förruttnelsen

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott till dig förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar - på svartklädda äger.
Fort, smycka - på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning ska nå.
Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte sköte min smäktande kropp
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! - i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas här uppe, men lycklig jag bliver där nere hos dig.

Till vlltens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den bödade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro.

Krax, jag gav ju Till förruttnelsen i #17!

Här får du lite Gösta Oswald i stället, han som ville så mycket, ur Den andaktsfulle visslaren [Textupplägg kompromissat med redigeringsmöjlighet]:



livet

snubblande oåtkomligt är livet och svårtytt
några korta nätter snuddar vår puls vid dess rytm
några magnesiumklara mornar gissar vi dess mening
(– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –)

ögon utan törst händer utan hunger
hur länge ska ni vrida förenklingens hjul
spanande kikare från överblickens tinnar
er hämnd är ormens i blodsprängd lusta

tunnlar att gå vilse i källor utan gräns och yta
är livet eller ett sätt att missförstå blodets teknik
eller att klamra sej fast vid tankens regnbåge

ett litet torg att dansa på en vitkalkad vägg
en grind att leta efter eller något annat lika oväsentligt
som inte ens blinda kallar för döden



ode

[altaria]

i den tysta minuten efter dödsögonblicket
då ekot självt ropar
och göken förundrad tystnat
då naturen i sitt öra endast hör tärningar
droppa mot tjärnens fosterhinna
och mödosamt vrider sej mot ännu en vår
kom hon

du vände megafonen till eget besök
och kastade diamanten långt m i ungdomen
men hon hämtade den tillbaka
med blod spunnet över höfterna
och planterade den triumferande
som ett stort frö i sitt sköte

horisonten belyser gryningens stängel
som växer ut i ringande klockor under molnen
(deras stup glider in i varandra
snöskred lika i massiv tystnad)
du snubblade missmodigt över samvetets rast
men steg utan tyngd i pliktens hårda luft
och virade schemats taggtråd om pannan men då
kom hon och förvände allt

I det ordlösa greppet efter läpparnas
blanka utslag av grodögon
tändernas beska vin ur ormens kräva
då tinningen droppar av vissnade isblommor
och skiftar i blodig febersol
kom hon och förvände allt i saknad

gaslyktan svävade bort i en gul flod av ensamhet
fiskaren svepte sitt spö efter så kall väntan
in genom hjärnans tunnel gled strömmen med skratt-
måsar gungande i vågornas ögonlock
du plockade förstrött ett hår från tidens ärm
och visste inget om höstens trappor ner till
staden

men i den lugna timman efter dolken
då hjärtat intar medicin i stensked
och eftertanken fäller sitt paraply
då religionen lustvandrar med sin gråa säck
att samla barn med död i blicken
och löven oftare söker dikets mun
kom hon och förvände allt i saknad
efter ett ännu ej inträffat mord —

[...]

att skända den falska kyskheten
att bryta halvfärdighetens spjut mot det röda skalet
om vårt oformliga kräftliv
ty vinden kammar ogräset från säden —
medan resenären vilar i tidlös sömn
har tåget bråttom in i evigheten
medan gränslös ro lutar sitt huvud i famntaget
spökar glasknappar som barnögon i tapeten —

att riva det falska ansvarets blindfana
och ytterst alla staket mellan oss
för att fri ströva genom viljans morgonland
att vid soluppgången kasta drömmens bindel
vävd i frågornas skrämmande mönster
och stiga upp i kärleksrummet det nakna
vår enda verklighet
att fatta ögat sej självt i åderns vagga
och dess spegling av livet blodet:
se gåtan faller utblommad ur håret

[...]


[aria]

jag sitter i självmordsbergets eviga morgon
med händerna öppna för stupets krav
men undkommer aldrig vägen tillbaka till havet:
i vattnets barmhärtiga natt vilar din kropp
som en skulpterad pianotangent
att dikta brutna sonater på i en enda verklig ton
ihåligt väntar kyrkklockan blott en dag
ett ögonblick i sänder
kajorna skockas över amfiteaterns väggar
kantorn höljer sitt bröst i tårar och orgelpipor
spejar förväntansfullt från kritklipporna
men oåtkomlig skrider jag vitklädd som till dop
för att innan vatten
allt jag bli
allt du


[alt & bas]

sedan ska havet slå upp över mej
och med ett skrik famna sjätte timmens mörker
och i den spegelklara tystnaden efter skriket
ska strandekot ropa självt
och havstruten förundrad tystna
naturen lyssna till tärningarnas fall
över dyningens fosterhinna
och mödosamt vrida sej mot en ny vår




[...]

[allegretto ma più lento e sempre ritardando]

Du andaktsfulle visslare
bind världsövervinnarens stillhet
i ganglier av försakelse och ensamhet
om dina händer
om dina läppar
om dina tvekande tankars beslut

(Misstagens summa förvillelsens bär
inget spår av de otåliga hovarna

i gotisk behärskning
lyfter människan tortyrinstrumentet
fientlig företer viljan sin fördubblade
pupill
stelnat röd

Grässtråt älskar dina kinder som
rakbladet ömt din pulsåder
och vinden snärjer dina grenar
med sin gasbinda)

Alltför snart
ska regnet slå in i din gränslösa
tomhet
och du
utan ett minne av livet eller döden
inträda i ditt försäkrade lugn


***

Och om denne yngling Oswald aldrig hann leva som han lärde,
så dog han i alla fall så, sannerligen!

Gunnel Andersson:

Jag krattar

Jag krattar ränder på de dödas
boningstak
mina fötters trygga mark
medan solen bränner mitt huvud
och låtsas att det är vinter

+

Karl Asplund:

Gravoffer

Jag ser livets kalkar blomma
och söker honungsdoft i dem.
Men alla kalkar äro tomma.
Det finns blott mask och stoft i dem.

I dag har jag gått med vita blommor
till en grav.
De fröso och blevo så sköra, att vinden
kunde bryta dem av.

Det sägs, att varma hjärtan brinna.
Så sök dig värme bland dem!
Mitt hjärta är för mörkt att finna,
för trött att söka sig ett hem.

I dag har jag gått med ett sorgset hjärta
till en grav.
Det förs och var kallt som en offergåva,
som åt döden jag gav.

+

Den döda

Hon mätte icke utsitt värde
och vägde icke ve och väl.
Den lön hon tigande begärde
var eld mot eld och själ mot själ.

För henne fanns ej synd och späkning,
så litet som en skriven lag,
och aldrig satte hon på räkning
sin ungdoms fond
för ålderns dag.

Hon var ej den som eftersinnar,
hon flammade och sjönk förtärd
och pyrde ej som sura pinnar
på någon huslig lyckas härd.

Ty luft och ljus var hennes väsen
och glimt av hav med stormar i.
Hon var för stolt, hon var för kräsen
att bära ok och band som vi.

Och därför gick hon när hon kände
att allting tyngde här som mull,
och lät oss stå med vårt elände,
vårt hjärtfel och vår goda hull.

Hon lät oss stå där gubbförgrämda
och stirra på en öppen grav
- när hennes själ, den aldrig tämda
blev luft igen och sol på hav.

+

Vid Oscar Levertins död

Ett kall är ute. Det är släckt vid bordet,
där han i långa nätter tänkt sig trött,
den stilla dyrkaren av visdomsordet
och diktens ord som brann och blödde rött.

Hur ödmjukt stlt, hur smidigt klar i anden,
hur rik och god i löjet som han log!
Hans dom var kärlek, och den smala handen
blott mera tvekande med åren slog.

En man är borta. Vd han hunnit vara
kan icke sägas i en rads farväl,
men det är läkedom att minnas bara
hans djupa ögon och hans djupa själ.

+

Johannes Edfelt:

Thanatos

Aska fyllde vår mun.
Aska steg mot vår kind.
Spindelvävsaktig och tunn
bars en av kvällens vind.

Kyla steg i vårt blod,
underligt fjärranfrån.
Kom den från dödens flod?
Steg den ur Acheron?

Läpparna brusto i sång,
höjda mot djurkretsens bloss!
– Rot och upphov till sång
är du o Thanatos!

+

Död i syrenernas tid

on dog i syrenernas tid.
Med ens var en livsdag förliden,
då världen var havsblå och vid
och luften som balsam och siden.

Nu lyfts hennes törstande mun,
som alltid var dödsmedveten,
och dricker en dryck ur en brunn,
som borrats i evigheten.

– Jag prisar den hemliga lag,
som bjuder två människohänder
en namnlös vilodag
i mullens och vindens kalender.

+

Död vän

I förvårskvällens skygga sken, som disigt
och rökblått svävar över sjö och slätt,
ser jag dig skymta mellan tomt och risigt
buskage och ängsligt spröda trädskelett.

En fågel drillar svagt,men tydligt eka
stegen mot trädgårdsgångens grova sand:
i skymningen, den genomskinligt bleka,
hör jag din stämma, känner jag din hand.

O, vad är liv och vad är död? Omärklig,
drömlik är är gränsen dragen! Vid min dörr
hör jag dig andas nu. Död är du verklig,
död är du levande som aldrig förr -

+

In aeternum vale (Hjalmar Bergman)

Diktare, du lämnar efter vågsam,
trolsk och ödesdiger upptäcktsfärd
nu en väg, som varit brant och plågsam,
men som ändå varit mödan värd.

Du som aldrig kunde bliva bofast,
driven av en oro som förtär,
– jorden sluter, tigande och trofast
ringen kring din gåta, resenär.

Det är kungligt liv, som mullen tager
i förvar och skyler, kall och stum.
Det är liv som krönts med kvalets lager
tung och rikt och skönt. Silentium.

+

Vendela

Åter ser jag dig, du isgrå, döda
blick hos en som ödet överkört!
Vendela, jag minns din ådrigt spröda
hand som ingen talisman berört.
'
Gökrop tystnade i unga hagar.
Tonlöst bjöd mig årens karga vret
på en granriskrans av söckendagar
och en unken pöl av ensamhet.

I en skymning lades du i kista,
sen du böjts i rå och höstlig kramp.
Övergivna möta vi det sista,
men du övergavs i livets kamp.

Annorlunda borde livet vara,
tjänstekvinna, född i Askersund,
skuggfigur, vars nödrop famlar bara
i mitt blod en bävande sekund.

+

Catharina Edin:

Vandrings dag och mål

Och dyker det upp en brunn
förgiftar jag dess vatten.
Sänker ner en råtta att dö.
Vid den röda stugans knut
står svettiga män i kö
att dricka ur brunnen.
Snart ska de alla dö.

Den säd som bröd bakas av
bränner jag på fälten
natten innan skörd.
Hungriga barn skriker
i en röd stuga
Snart ska de alla dö.

Fåglars flygluft och andetag
förskjuter jag ur världen.
Fåglars flygluft och andetag
förskjuter jag ur världen.
Snart ska vi alla dö.

+

Bertel Gripenberg:

Huvudskallar på slätten

Kring kluvna skallar
som skymta sällsamt bleka,
kring döda täder
mina tankar leka.

En värld av tankar bodde
i varje fallen,
nu skymtar blott i gräset
de tomma skallen.

En värld av tankar bodde
i dessa hjärnor
som torkat under stäppens
livlösa stjärnor.

I fjärran dova hovslag
i tystnad svinna
och höga silverstjärnor
på fästet brinna.

+

Krister Gustafsson:

Träden i de dödas album

de döda har lämnat
dagarna och orden
och doften av vatten och jord

Kanske var det vår natt
som inte var tydlig nog
det sista ordet
som skilde oss från dem

Vindkåren över sjön
molnens formationer
vägen under gula löv
allt detta tillhör dem

+

Tomas Tranströmer:

Många steg

Ikonerna las i jorden med ansiktet uppåt
och jorden trampades till
av hjul och skor, av tusen steg,
av tiotusen tvivlares tunga steg.

I drömmen steg jag ner i en självlysande bassäng under jorden,
en svallande gudstjänst.
Vilken stark längtan! Vilket idiotiskt hopp!
Och över mig trampet av miljoner tvivlare.

Paul Laurence Dunbar

A Death Song

Lay me down beneaf de willers in de grass,
Whah de branch’ll go a-singin’ as it pass
An’ w’en I’s a-layin’ low,
I kin hyeah it as it go
Singin’, “Sleep, my honey, tek yo’ res’ at las’.”

Lay me nigh to whah hit meks a little pool,
An’ de watah stan’s so quiet lak an’ cool,
Whah de little birds in spring,
Ust to come an’ drink an’ sing,
An’ de chillen waded on dey way to school.

Let me settle w’en my shouldahs draps dey load
Nigh enough to hyeah de noises in de road;
Fu’ I t’ink de las’ long res’
Gwine to soothe my sperrit bes’
If I’s layin’ ’mong de t’ings I’s allus knowed.


The Death Of The First Born

Cover him over with daisies white,
And eke with the poppies red,
Sit with me here by his couch to-night,
For the First-Born, Love, is dead.

Poor little fellow, he seemed so fair
As he lay in my jealous arms;
Silent and cold he is lying there
Stripped of his darling charms.

Lusty and strong he had grown forsooth,
Sweet with an infinite grace,
Proud in the force of his conquering youth,
Laughter alight in his face.

Oh, but the blast, it was cruel and keen,
And ah, but the chill it was rare;
The look of the winter-kissed flow’r you’ve seen
When meadows and fields were bare.

Can you not wake from this white, cold sleep
And speak to me once again?
True that your slumber is deep, so deep,
But deeper by far is my pain.

Cover him over with daisies white,
And eke with the poppies red,
Sit with me here by his couch to-night,
For the First-Born, Love, is dead.


Ben Jonson

On My First Sonne

Farewell, thou child of my right hand, and joy;
My sinne was too much hope of thee, lov'd boy
Seven yeeres tho'wert lent to me, and I thee pay,
Exacted by thy fate, on the just day.
O, could I loose all father, now. For why
Will man lament the state he should envie?
To have so soone scap'd worlds, and fleshes rage,
And, if no other miserie, yet age?
Rest in soft peace, and, ask'd, say here doth lye
Ben Jonson his best piece of poetrie.
For whose sake, hence-forth, all his vowes be such,
As what he loves may never like too much.

Dan Andersson

När Gasken dog

Han vred sig på sin sotsäng i våndande kval,
Gasken, spelman från Särna i Sjö:
"Jag skall spela för djävlarna i Gammal-Erkers sal -
det är kusligt för en spelman att dö!"

Han rev och slet i täckena och sparkade sig sår,
och väggaveln brakade och brast:
"Jag har tjänat under satan i tretton glada år,
jag har spelat mig i helvetet fast!"

Och Banga, predikanten, botade och bad:
"Fräls spelman, som brutit dina bud!"
Men Gaskens gamla mor mente: "Han har varit glad,
Gasken spelman har spelat som en gud.

Det är ej Herrens vilja att han osalig går
att brinna utan ände i ondfolkets stad;
Ska inte han, som över duvolek och fåglalåt rår,
kunna tåla att man dansar och är glad?"

Och Banga, predikanten, som bad i hans hus,
han darrade och kinden var blek,
han hörde tydligt svartänglavingarnas sus,
när den lede kom att hämta sin stek.

Men Gasken bara svor och förbannade sin nöd,
och ropade och tiggde om tid
att sona sina felsteg, att få vin och bröd
till syndernas förlåtelse och frid.

Så reste han sig stirrande, vildögd och blek
och såg Gammel-kar'n med bockfot och svans,
som vinkade välkommen till svartingarnas lek
och till svavelgula smådjävlars dans.

Sen såg han på sitt folk och mumlade godnatt,
och blev glad och förbannade ej mer,
sen dog han med ett skallande, vansinnigt skratt
och sjönk stillsamt på sänghalmen ner.

Och stilla vart kring lägret där spelmannen låg,
som tjänat djävulen med strängalåt och lek.
Men till morgon man Banga, den andlige, såg
stå vid bädden, bedjande och blek.

Och Banga var alltsedan en skugga av sig själv
och predikade ej mera som förr. -
Det är kusligt vara färjkarl vid dödens älv,
att ha vakttjänst vid tystnadens dörr.

Men Gasken sover ljuvligt under gräs och grus -
kanske fick han det bättre än man tror?
Kanske spelar han på gästabud i Abrahams hus,
där den eviga fridsamheten bor?


När mor dog

Stor sorg! sjöng vakan och flög mot skog,
när solen sänkte sig röd,
om sorg skrek ugglan och bort hon drog
från gården, där mor var död.
Tolv slag slog klockan i bondens gård,
där husfolk med knäppta händer
höll bön till Herran som vred och hård
sina bittra prövningar sänder.

Sov ut! sjöng göken i daggvåt lund,
när solen gick eldröd opp.
Och härlig var ängen i dagningens stund,
och våt varje rosenknopp.
Men tungt sov mor i skumhöljd sal,
och aldrig mer skall hon vakna,
och lemmar som vridits i kampens kval
få äntligen kallna och rakna.


Bertel Gripenberg

En grav

Fiendehänder graven grävde,
inga snyftningar vinden kvävde,
inga bröst sig i saknad hävde,
fienders hån ditt liktal var.

Ingen känner den plats dig döljer,
blomsterkulle din grav ej höljer,
fiendehat dig i döden följer,
men din ära skall stråla klar.

Uppblåst ovän du fruktan lärde,
tusen hjärtan du mod beskärde,
tusen liv gav du åter värde,
fanan frälst du ur striden bar.

Nesligt ok med din död du bräckte,
domnad ära till liv du väckte,
tvådde skölden, som smuts betäckte,
bragdens runor i den du skar.

Vård på graven du ej behöver,
hög som äran är skyn däröver.
Allting döden i glömska söver,
äran ensamt blir evig kvar.


Erik Axel Karlfeldt

Klagosång över en lantman

Du sådde din säd,
guldregnet flöt ur din hand.
Du satte träd
och blomster vid åkrarnas rand.
I skuggande rågar
nu kornknarren spelar ditt lov,
och piplärkan stiger i bågar
och prisar ditt lövrika hov.

Du byggde ditt hus
av kärniga skogars trä,
din bjälksal för högtidens brus,
ditt drömloft i lönnkronans lä.
I spiltan och båsen
står boskapen trygg vid sin spis,
och svalan far ut under åsen
och kvittrar sin husfaders pris.

Du sådde din säd,
kraftig din livsbölja flöt,
och stark som ett träd
din stam sina telningar sköt.
Av flickor och gossar
en ätt i oändliga led
skall odla de hedar och mossar
där släktfadern gladdes och stred.

Ditt väsen var kärvt,
din själ var enkel och stor,
ty allt vad du var, det var ärvt
från jorden, din stränga mor.
Hon höll dig i aga,
hon skiftade mildhet och ris,
tills hon tog dig in i sin saga,
sitt drömmande paradis.

Är kvällen ej skön
för markens dagströtte son?
Som asplundens bön
förgår i en stormnatts dån,
som bjuggstrået domnar
med glädje vid skördarens fot,
som örten om hösten välkomnar
sin vila i lök och rot...

Nu nejden står sval
i hämmat flor kring din bår,
ty månen, färglös och smal,
ännu i sitt kråknedan går,
och träden vaka
kring huset med ängslig blåst,
och tunnklädda knoppar skaka
i järnnattens blånande frost.

Nu står vår lust
till sommarens leende ny.
Skall jorden få must
och gro under nattvarm sky?
Skall sådden få börja
i tecknens behagliga tid?
Vi levande spörja och sörja,
men du är bärgad i frid.

Vi lyfta dig upp
och bära dig bort att bo
där aldrig en manande tupp
skall störa din morgonro.
På ren och vid dike
det viskar där fram du drar;
ett grönt och blommande rike
har mist sin herre och far.

Dorothy Parker - Resumé

Razors pain you
Rivers are damp
Acids stain you
And drugs cause cramp
Guns aren’t lawful
Nooses give
Gas smells awful
You might as well live

http://www.flashback.org/showpost.php?p=7712270&postcount=20

Här följer en längre version av skaldestycket, vars ursprung tycks vara synnerligen dunkelt. De första stroferna finns tonsatta, och som diktens upphovsman anges i så fall Simon Wastell (död 1632). Men det verkar som om Francis Quarles (1592-1644) har tillfogat fler strofer.
Inte heller diktens titel är entydig, tonsättningen har helt enkelt namn efter textens första rad.

Like as the Damask rose you see,
Or like the blossoms on the Tree,
Or like the daintie flower of May,
Or like the morneing of the day,
Or like the sunne or like the shade,
Or like the gourd which Jonas had:
Even such is man, whose thread is spunne,
Drawne out and cut, and so is don.
The Rose withers, the blossom blasteth,
The flower fades, the morneing hasteth,
The sunne setts, the shadow flies,
The gourd consumed, and man he dies.

Like to the grass that’s newly sprung,
Or like a tale that’s new begun,
Or like the bird that’s heere today,
Or like the pearled due of May,
Or like an houre, or like a spanne,
Or like the singing of a swanne:
Even such is man, who lives by breath;
Is heere now there; in life, and death.
The grass withers, the tale is ended,
The bird is flowne, the dew’s ascended,
The hour is short, the span not long,
The Swans neere death; mans life is don.

Like to the buble on the Brooke,
Or, in a glass, much like a looke,
Or like a shuttle in Weavers hand,
Or like the writeing on the sand,
Or like a thought, or like a greame,
Or like the glyding of a streame;
Even such is man, who lives by breath:
Is here now there; in life and death.
The bubbles cut, the look’s forgot,
The shuttle’s floung, the writing’s blot,
The thought is past, the dreame is gon,
The waters glyde; Mans life is don.

Like to an Arrow, from the bow,
Or like swift course of watry flow,
Or like the time twixt floud and Ebbe,
Or like the Spiders tender Webbe,
Or like a race, or like a Goale,
Or like the dealing of a Doale;
Even such is man, whose brittle state
Is alwaies subiect unto fate.
The Arrowe’s shot, the floud’s soon spent,
The time no time, the Webb soon rent,
The race soone runne, the Goale soone won,
The dole soon dealt; Mans life soone don.

Like to the lightning from the skie,
Or like the Post that quicke doth flie,
Or like a quaver in short song,
Or like a iourney three daies long,
Or like the snow when summers come,
Or like the pear or like the plumm:
Even such is man, who heaped by sorrow,
Lives but this day, and dies tomorrow.
The Ligntning’s past, the Post must go,
The song is short, the Journey so,
The Peares do rott, the plums do fall,
The snow dissolves, and so must all.

Här har vi en av Abraham Lincolns favortitdikter:

William Knox

Oh! Why Should the Spirit of Mortal Be Proud?

Oh, why should the spirit of mortal be proud?
Like a swift-fleeting meteor, a fast-flying cloud,
A flash of the lightning, a break of the wave,
He passes from life to his rest in the grave.

The leaves of the oak and the willow shall fade,
Be scattered around, and together be laid;
And the young and the old, the low and the high,
Shall molder to dust, and together shall lie.

The infant a mother attended and loved;
The mother that infant's affection who proved;
The husband, that mother and infant who blessed;
Each, all, are away to their dwelling of rest.

The maid on whose cheek, on whose brow, in whose eye,
Shone beauty and pleasure - her triumphs are by;
And the memory of those who loved her and praised,
Are alike from the minds of the living erased.

The hand of the king that the sceptre hath borne,
The brow of the priest that the mitre hath worn,
The eye of the sage, and the heart of the brave,
Are hidden and lost in the depths of the grave.

The peasant, whose lot was to sow and to reap,
The herdsman, who climbed with his goats up the steep,
The beggar, who wandered in search of his bread,
Have faded away like the grass that we tread.

The saint, who enjoyed the communion of Heaven,
The sinner, who dared to remain unforgiven,
The wise and the foolish, the guilty and just,
Have quietly mingled their bones in the dust.

So the multitude goes - like the flower or the weed
That withers away to let others succeed;
So the multitude comes - even those we behold,
To repeat every tale that has often been told.

For we are the same that our fathers have been;
We see the same sights that our fathers have seen;
We drink the same stream, we feel the same sun,
And run the same course that our fathers have run.

The thoughts we are thinking, our fathers would think;
From the death we are shrinking, our fathers would shrink;
To the life we are clinging, they also would cling -
But it speeds from us all like a bird on the wing.

They loved - but the story we cannot unfold;
They scorned - but the heart of the haughty is cold;
They grieved - but no wail from their slumber will come;
They joyed - but the tongue of their gladness is dumb.

They died - aye, they died - we things that are now,
That walk on the turf that lies over their brow,
And make in their dwellings a transient abode,
Meet the things that they met on their pilgrimage road.

Yea, hope and despondency, pleasure and pain,
Are mingled together in sunshine and rain;
And the smile and the tear, the song and the dirge,
Still follow each other, like surge upon surge.

'Tis the wink of an eye - 'tis the draught of a breath -
From the blossom of health to the paleness of death,
From the gilded saloon to the bier and the shroud
Oh, why should the spirit of mortal be proud?


Här är en dikt som gav självaste Oliver Cromwell ångest:

James Shirley

Death The Leveller

The glories of our blood and state
Are shadows, not substantial things;
There is no armour against Fate;
Death lays his icy hand on kings:
Sceptre and Crown
Must tumble down,
And in the dust be equal made
With the poor crooked scythe and spade.

Some men with swords may reap the field,
And plant fresh laurels where they kill:
But their strong nerves at last must yield;
They tame but one another still:
Early or late
They stoop to fate,
And must give up their murmuring breath
When they, pale captives, creep to death.

The garlands wither on your brow,
Then boast no more your mighty deeds!
Upon Death's purple altar now
See where the victor-victim bleeds.
Your heads must come
To the cold tomb:
Only the actions of the just
Smell sweet and blossom in their dust.

Thomas Hood

Death

It is not death, that sometime in a sight
This eloquent breath shall take its speechless flight;
That sometime these bright stars, that now reply
In sunlight to the sun, shall set in night;
That this warm conscious flesh shall perish quite,
And all life’s ruddy springs forget to flow;
That thoughts shall cease, and the immortal sprite
Be lapp’d in alien clay and laid below;
It is not death to know this—but to know
That pious thoughts, which visit at new graves
In tender pilgrimage, will cease to go
So duly and so oft—and when grass waves
Over the pass’d-away, there may be then
No resurrection in the minds of men.


The Death-bed

We watch'd her breathing thro' the night,
Her breathing soft and low,
As in her breast the wave of life
Kept heaving to and fro.

So silently we seem'd to speak,
So slowly moved about,
As we had lent her half our powers
To eke her living out.

Our very hopes belied our fears,
Our fears our hopes belied—
We thought her dying when she slept,
And sleeping when she died.

For when the morn came dim and sad,
And chill with early showers,
Her quiet eyelids closed—she had
Another morn than ours.


Amelia Blandford Edwards

Give Me Three Grains Of Corn, Mother
(The Irish Famine)

Give me three grains of corn, mother,--
Only three grains of corn;
It will keep the little life I have
Till the coming of the morn.
I am dying of hunger and cold, mother,--
Dying of hunger and cold;
And half the agony of such a death
My lips have never told.

It has gnawed like a wolf, at my heart, mother,--
A wolf that is fierce for blood;
All the livelong day, and the night beside,
Gnawing for lack of food.
I dreamed of bread in my sleep, mother,
And the sight was heaven to see,
I awoke with an eager, famishing lip,
But you had no bread for me.

How could I look to you, mother,--
How could I look to you
For bread to give to your starving boy,
When you were starving too?
For I read the famine in your cheek,
And in your eyes so wild,
And I felt it in your bony hand,
As you laid it on your child.

The Queen has lands and gold, mother,
The Queen has lands and gold,
While you are forced to your empty breast
A skeleton babe to hold,--
A babe that is dying of want, mother,
As I am dying now,
With a ghastly look in its sunken eye,
And famine upon its brow.

What has poor Ireland done, mother,--
What has poor Ireland done,
That the world looks on, and sees us starve,
Perishing one by one?
Do the men of England care not, mother,--
The great men and the high,--
For the suffering sons of Erin's isle,
Whether they live or die?

There is many a brave heart here, mother,
Dying of want and cold,
While only across the Channel, mother,
Are many that roll in gold;
There are rich and proud men there, mother,
With wondrous wealth to view,
And the bread they fling to their dogs to-night
Would give life to me and you.

Come nearer to my side, mother.
Come nearer to my side,
And hold me fondly, as you held
My father when he died;
Quick, for I cannot see you, mother,
My breath is almost gone;
Mother! dear mother! ere I die,
Give me three grains of corn.

Dan Andersson

Nu mörknar min väg

Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort,
mitt hjärta är trött, min säd har jag sått.
Som en tiggare står jag, o Gud vid din port,
och blodrosor växa på stigen jag gått.

+++

Gottfried Benn

Kretslopp

Skökan, okänd, som dött:
hennes ena oxeltand
var guldplomberad.
De andra tänderna hade som på tyst överenskommelse
fallit ut.
Tanden tog likbäraren loss åt sig,
pantsatte den och gick på ett dansställe.
Ty, sade han,
bara jord skall åter varda jord.

+++

Bo Bergman

Michelangelo på dödsbädden

Jag Michelangelo, den fruktansvärde
som stormat himlarna och störtat ner,
här ligger jag med allt jag begärde,
en usel mask, ett gammalt sprucket ler.
Nämn mig mig de mästare i Rom och Florens,
som nu kan blåsa eld i denna rest.
Min sista krans om pannan skall bli bårens.
För länge var jag jordens bittra gäst.

I marmor högg jag Natten, livets moder,
en stelnad vånda på en sarkofag.
Jag välvde min kupol. Jag reste stoder.
På muren målade jag domens dag.
Nu går jag själv till domaren därovan.
Nu sveps jag själv i natens mantel in.
O, ljuva sömn. Den stora goda gåvan
är bara du, och snart skall du bli min.

Låt mig få ro en gång. Jag står vid målet.
För Guds barmhärtighet låt mig få ro.
Se mejseln fallit ur min hand och kolet,
och det är sabbatsstilla i mitt bo.
Ett flyktigt skimmer spökar blott i taket
från ugnens glöd, som tynar utan ans,
och ögat stirrar torrt och febervaket
på skuggorna och eldens arma dans.

Men skuggan segrar som den segrat över
mitt liv med all dess möda, glans och skam.
En gubbe som skall dö, vad ljus behöver
han för att lysa sig till graven fram?
I kvällens mörker och i dödens plåga
är jag blott ärmare den värld som sken
förklarad i min skapartankes låga,
men slocknade när den blev färg och sten.

Du morgonrodnad i Lorenzos rike,
din lust var kort. En paradisisk vår.
Jag Michelangelo, den gudalike
som man är gudars like några år
och född med stjärna och med segerhuva,
hur drack jag ej ur en omätlig brunn,
hur pressade jag icke dagens druva
med hårda händer mot min glupska mun.

Så kom den svarta munken från Ferrara.
Han cäxte hög. Hans kåpa skmde soln.
Och Florens liljor vissnade för bara
ett ord av dundraren i predikstoln.
Och det föll aska över syndens brasa
och livet grånade i bot och bann,
och jag blev ensam med min egen fasa
- så ensam som en bödel, sade man.

En bödel mot mig själv. På konstens stegel
och hjul har jag förblötts i åratal.
Ack, konstoen har ej någon annan regel
för människor som jag än kamp och kval.
Det ger ej nåd. Det ges ej makt makt att skona.
Den svåra kalken måste drickas ut.
En Golgata med kors och törnekrona
och döva himlar blir vår lön till slut.

Och ingen torkar svetten från vårt änne.
Det finns två skaparsläkten, och jag vet
att aldrig än förliktes dessa tvenne.
De är fiender av evighet.
Det ena släktet är det ljusomflutna,
som speglar allting i ett saligt rus,
det andra det förbrända och förskjutna,
cykloperna från underjordens hus.

All världen blommade för dina fötter,
min Rafael med barnens himmelssyn.
Du var ett träd i sol, jag trädets rötter.
I djupet gick jag, när du steg i skyn.
Med öppen famn kom verket till ditt möte
som älskarinnan när hon kysste dig.
Jag njöt ej säll enFornarinas sköte.
Mitt mörka verk har aldrig älskat mig.

Jag måste kuva det med hat som flammar.
Jag slog mitt bröst. Jag grät av raseri.
Jag fällde sjudande min tunga hammar
mot blocket med en ofödd David i.
Ur kaos tvang jag livets röda gnista,
mitt hat var kärlek och mitt kärlek hat,
men om en andes envig till det sista
är något värt, så minns jag din hjälte det.

Nu är jag trött på allt som stod mig nära.
Jag har fått nog av människornas drägg,
av furstars tärningsspel om makt och ära
och påvens tvister om sitt eget skägg,
av själva luften som jag ännu andas,
en lögnens stank, en avundsjukans pest.
O, Herre, låt den nya dagen randas.
För jag jordens vilsna gäst.

Jag Muichelangelo, den livsfförbrände,
ser lågan lyfta sig och fladdra opp.
Är det en hägring blott i mitt elände?
Är det en verklighet? nHar lågan hopp?
Jag spörjer icke mer. Brist, andens galler!
Fall av mig, värld, som en förbrukad skrud!
Med hjärtas sista suck jag anbefaller
mitt stoft åt Florens och min själ åt Gud.

+++

Hjalmar Gullberg:

Tro

På gräsets återkomst vill dikten tro.
Långt bortom tårar
och vilddjursklo
ska höjas en fågelsång i nya vårar.
Ej under kvidan
från barn och vän
med spjut i sidan
ska döda män
bli burna över ängen bort på bårar.

Ett rådjur tittar fam i skogens bryn
och svalor rita
sin flykt mot skyn.
På evig återväxt vill hjärtat lita.
Det ska ej dröja -
att i sin slöja
står jorden brud:
då lysa tusen anemoner vita.

Avrättningsplatser växer gräset på;
och där erömda
drabbningarstå
ska lärkan bo när hjältedåd är glömda.
Där kors på gravar
multnat i snår
och ingen stavar
ett namn, ett år,
ha livets rosor sina rötter gömda.

+

Död amazon

Svärd som fäktar mot övermakten,
du ska brytas och sönderslås!
Starka trupper har enligt T. T.
Nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtiårgia Karin Boje
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jodens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningskören ska evigt handla
om Leonidas' nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

+

De saligas ö

Orfevs i underjorden
hörs spela på strängarna sju:
Örtstedts ande är vorden
djupast i underjorden
förvandlad till sångarens fru.

Makt över Plutos rike
har lyrans milde strateg.
Örtstedt-Eurydike
vandrar från Plutos rike
med sömngångaraktiga steg.

Ovanför tiden och rummet
går nio muser i dans.
Ön bortom tiden och rummet
gnistrar i vattenskummet,
men ord kan ej skildra dess glans.

Krigsgudens vrede blidkas
av måtten på Venus' figur.
Vågen hon steg ur blidkas.
Fredligt på stränderna idkas
olympisk nakenkultur.

Stjärnor har tänts och månen
försilvrar Parnassens snö.
Orfevs gudasonen,
lyfter på stjrnor och månen
sin brud till de saligas ö.

O evighetsurets vridning
från midnatt till morgonglöd!
Om denna framåtvridning
står falsk i en jordisk tidning
att Örtstedt, adjunkt, är död.

+

Dan Andersson

Nu mörknar min väg

Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort,
mitt hjärta är trött, min säd har jag sått.
Som en tiggare står jag, o Gud vid din port,
och blodrosor växa på stigen jag gått.

+++

Gottfried Benn

Kretslopp

Skökan, okänd, som dött:
hennes ena oxeltand
var guldplomberad.
De andra tänderna hade som på tyst överenskommelse
fallit ut.
Tanden tog likbäraren loss åt sig,
pantsatte den och gick på ett dansställe.
Ty, sade han,
bara jord skall åter varda jord.

+++

Bo Bergman

Michelangelo på dödsbädden

Jag Michelangelo, den fruktansvärde
som stormat himlarna och störtat ner,
här ligger jag med allt jag begärde,
en usel mask, ett gammalt sprucket ler.
Nämn mig mig de mästare i Rom och Florens,
som nu kan blåsa eld i denna rest.
Min sista krans om pannan skall bli bårens.
För länge var jag jordens bittra gäst.

I marmor högg jag Natten, livets moder,
en stelnad vånda på en sarkofag.
Jag välvde min kupol. Jag reste stoder.
På muren målade jag domens dag.
Nu går jag själv till domaren därovan.
Nu sveps jag själv i natens mantel in.
O, ljuva sömn. Den stora goda gåvan
är bara du, och snart skall du bli min.

Låt mig få ro en gång. Jag står vid målet.
För Guds barmhärtighet låt mig få ro.
Se mejseln fallit ur min hand och kolet,
och det är sabbatsstilla i mitt bo.
Ett flyktigt skimmer spökar blott i taket
från ugnens glöd, som tynar utan ans,
och ögat stirrar torrt och febervaket
på skuggorna och eldens arma dans.

Men skuggan segrar som den segrat över
mitt liv med all dess möda, glans och skam.
En gubbe som skall dö, vad ljus behöver
han för att lysa sig till graven fram?
I kvällens mörker och i dödens plåga
är jag blott ärmare den värld som sken
förklarad i min skapartankes låga,
men slocknade när den blev färg och sten.

Du morgonrodnad i Lorenzos rike,
din lust var kort. En paradisisk vår.
Jag Michelangelo, den gudalike
som man är gudars like några år
och född med stjärna och med segerhuva,
hur drack jag ej ur en omätlig brunn,
hur pressade jag icke dagens druva
med hårda händer mot min glupska mun.

Så kom den svarta munken från Ferrara.
Han cäxte hög. Hans kåpa skmde soln.
Och Florens liljor vissnade för bara
ett ord av dundraren i predikstoln.
Och det föll aska över syndens brasa
och livet grånade i bot och bann,
och jag blev ensam med min egen fasa
- så ensam som en bödel, sade man.

En bödel mot mig själv. På konstens stegel
och hjul har jag förblötts i åratal.
Ack, konstoen har ej någon annan regel
för människor som jag än kamp och kval.
Det ger ej nåd. Det ges ej makt makt att skona.
Den svåra kalken måste drickas ut.
En Golgata med kors och törnekrona
och döva himlar blir vår lön till slut.

Och ingen torkar svetten från vårt änne.
Det finns två skaparsläkten, och jag vet
att aldrig än förliktes dessa tvenne.
De är fiender av evighet.
Det ena släktet är det ljusomflutna,
som speglar allting i ett saligt rus,
det andra det förbrända och förskjutna,
cykloperna från underjordens hus.

All världen blommade för dina fötter,
min Rafael med barnens himmelssyn.
Du var ett träd i sol, jag trädets rötter.
I djupet gick jag, när du steg i skyn.
Med öppen famn kom verket till ditt möte
som älskarinnan när hon kysste dig.
Jag njöt ej säll enFornarinas sköte.
Mitt mörka verk har aldrig älskat mig.

Jag måste kuva det med hat som flammar.
Jag slog mitt bröst. Jag grät av raseri.
Jag fällde sjudande min tunga hammar
mot blocket med en ofödd David i.
Ur kaos tvang jag livets röda gnista,
mitt hat var kärlek och mitt kärlek hat,
men om en andes envig till det sista
är något värt, så minns jag din hjälte det.

Nu är jag trött på allt som stod mig nära.
Jag har fått nog av människornas drägg,
av furstars tärningsspel om makt och ära
och påvens tvister om sitt eget skägg,
av själva luften som jag ännu andas,
en lögnens stank, en avundsjukans pest.
O, Herre, låt den nya dagen randas.
För jag jordens vilsna gäst.

Jag Muichelangelo, den livsfförbrände,
ser lågan lyfta sig och fladdra opp.
Är det en hägring blott i mitt elände?
Är det en verklighet? nHar lågan hopp?
Jag spörjer icke mer. Brist, andens galler!
Fall av mig, värld, som en förbrukad skrud!
Med hjärtas sista suck jag anbefaller
mitt stoft åt Florens och min själ åt Gud.

+++

Hjalmar Gullberg:

Tro

På gräsets återkomst vill dikten tro.
Långt bortom tårar
och vilddjursklo
ska höjas en fågelsång i nya vårar.
Ej under kvidan
från barn och vän
med spjut i sidan
ska döda män
bli burna över ängen bort på bårar.

Ett rådjur tittar fam i skogens bryn
och svalor rita
sin flykt mot skyn.
På evig återväxt vill hjärtat lita.
Det ska ej dröja -
att i sin slöja
står jorden brud:
då lysa tusen anemoner vita.

Avrättningsplatser växer gräset på;
och där erömda
drabbningarstå
ska lärkan bo när hjältedåd är glömda.
Där kors på gravar
multnat i snår
och ingen stavar
ett namn, ett år,
ha livets rosor sina rötter gömda.

+

Död amazon

Svärd som fäktar mot övermakten,
du ska brytas och sönderslås!
Starka trupper har enligt T. T.
Nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtiårgia Karin Boje
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jodens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningskören ska evigt handla
om Leonidas' nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

+

De saligas ö

Orfevs i underjorden
hörs spela på strängarna sju:
Örtstedts ande är vorden
djupast i underjorden
förvandlad till sångarens fru.

Makt över Plutos rike
har lyrans milde strateg.
Örtstedt-Eurydike
vandrar från Plutos rike
med sömngångaraktiga steg.

Ovanför tiden och rummet
går nio muser i dans.
Ön bortom tiden och rummet
gnistrar i vattenskummet,
men ord kan ej skildra dess glans.

Krigsgudens vrede blidkas
av måtten på Venus' figur.
Vågen hon steg ur blidkas.
Fredligt på stränderna idkas
olympisk nakenkultur.

Stjärnor har tänts och månen
försilvrar Parnassens snö.
Orfevs gudasonen,
lyfter på stjrnor och månen
sin brud till de saligas ö.

O evighetsurets vridning
från midnatt till morgonglöd!
Om denna framåtvridning
står falsk i en jordisk tidning
att Örtstedt, adjunkt, är död.

+

Dan Andersson

Nu mörknar min väg

Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort,
mitt hjärta är trött, min säd har jag sått.
Som en tiggare står jag, o Gud vid din port,
och blodrosor växa på stigen jag gått.

+++

Gottfried Benn

Kretslopp

Skökan, okänd, som dött:
hennes ena oxeltand
var guldplomberad.
De andra tänderna hade som på tyst överenskommelse
fallit ut.
Tanden tog likbäraren loss åt sig,
pantsatte den och gick på ett dansställe.
Ty, sade han,
bara jord skall åter varda jord.

+++

Bo Bergman

Michelangelo på dödsbädden

Jag Michelangelo, den fruktansvärde
som stormat himlarna och störtat ner,
här ligger jag med allt jag begärde,
en usel mask, ett gammalt sprucket ler.
Nämn mig mig de mästare i Rom och Florens,
som nu kan blåsa eld i denna rest.
Min sista krans om pannan skall bli bårens.
För länge var jag jordens bittra gäst.

I marmor högg jag Natten, livets moder,
en stelnad vånda på en sarkofag.
Jag välvde min kupol. Jag reste stoder.
På muren målade jag domens dag.
Nu går jag själv till domaren därovan.
Nu sveps jag själv i natens mantel in.
O, ljuva sömn. Den stora goda gåvan
är bara du, och snart skall du bli min.

Låt mig få ro en gång. Jag står vid målet.
För Guds barmhärtighet låt mig få ro.
Se mejseln fallit ur min hand och kolet,
och det är sabbatsstilla i mitt bo.
Ett flyktigt skimmer spökar blott i taket
från ugnens glöd, som tynar utan ans,
och ögat stirrar torrt och febervaket
på skuggorna och eldens arma dans.

Men skuggan segrar som den segrat över
mitt liv med all dess möda, glans och skam.
En gubbe som skall dö, vad ljus behöver
han för att lysa sig till graven fram?
I kvällens mörker och i dödens plåga
är jag blott ärmare den värld som sken
förklarad i min skapartankes låga,
men slocknade när den blev färg och sten.

Du morgonrodnad i Lorenzos rike,
din lust var kort. En paradisisk vår.
Jag Michelangelo, den gudalike
som man är gudars like några år
och född med stjärna och med segerhuva,
hur drack jag ej ur en omätlig brunn,
hur pressade jag icke dagens druva
med hårda händer mot min glupska mun.

Så kom den svarta munken från Ferrara.
Han cäxte hög. Hans kåpa skmde soln.
Och Florens liljor vissnade för bara
ett ord av dundraren i predikstoln.
Och det föll aska över syndens brasa
och livet grånade i bot och bann,
och jag blev ensam med min egen fasa
- så ensam som en bödel, sade man.

En bödel mot mig själv. På konstens stegel
och hjul har jag förblötts i åratal.
Ack, konstoen har ej någon annan regel
för människor som jag än kamp och kval.
Det ger ej nåd. Det ges ej makt makt att skona.
Den svåra kalken måste drickas ut.
En Golgata med kors och törnekrona
och döva himlar blir vår lön till slut.

Och ingen torkar svetten från vårt änne.
Det finns två skaparsläkten, och jag vet
att aldrig än förliktes dessa tvenne.
De är fiender av evighet.
Det ena släktet är det ljusomflutna,
som speglar allting i ett saligt rus,
det andra det förbrända och förskjutna,
cykloperna från underjordens hus.

All världen blommade för dina fötter,
min Rafael med barnens himmelssyn.
Du var ett träd i sol, jag trädets rötter.
I djupet gick jag, när du steg i skyn.
Med öppen famn kom verket till ditt möte
som älskarinnan när hon kysste dig.
Jag njöt ej säll enFornarinas sköte.
Mitt mörka verk har aldrig älskat mig.

Jag måste kuva det med hat som flammar.
Jag slog mitt bröst. Jag grät av raseri.
Jag fällde sjudande min tunga hammar
mot blocket med en ofödd David i.
Ur kaos tvang jag livets röda gnista,
mitt hat var kärlek och mitt kärlek hat,
men om en andes envig till det sista
är något värt, så minns jag din hjälte det.

Nu är jag trött på allt som stod mig nära.
Jag har fått nog av människornas drägg,
av furstars tärningsspel om makt och ära
och påvens tvister om sitt eget skägg,
av själva luften som jag ännu andas,
en lögnens stank, en avundsjukans pest.
O, Herre, låt den nya dagen randas.
För jag jordens vilsna gäst.

Jag Muichelangelo, den livsfförbrände,
ser lågan lyfta sig och fladdra opp.
Är det en hägring blott i mitt elände?
Är det en verklighet? nHar lågan hopp?
Jag spörjer icke mer. Brist, andens galler!
Fall av mig, värld, som en förbrukad skrud!
Med hjärtas sista suck jag anbefaller
mitt stoft åt Florens och min själ åt Gud.

+++

Hjalmar Gullberg:

Tro

På gräsets återkomst vill dikten tro.
Långt bortom tårar
och vilddjursklo
ska höjas en fågelsång i nya vårar.
Ej under kvidan
från barn och vän
med spjut i sidan
ska döda män
bli burna över ängen bort på bårar.

Ett rådjur tittar fam i skogens bryn
och svalor rita
sin flykt mot skyn.
På evig återväxt vill hjärtat lita.
Det ska ej dröja -
att i sin slöja
står jorden brud:
då lysa tusen anemoner vita.

Avrättningsplatser växer gräset på;
och där erömda
drabbningarstå
ska lärkan bo när hjältedåd är glömda.
Där kors på gravar
multnat i snår
och ingen stavar
ett namn, ett år,
ha livets rosor sina rötter gömda.

+

Död amazon

Svärd som fäktar mot övermakten,
du ska brytas och sönderslås!
Starka trupper har enligt T. T.
Nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtiårgia Karin Boje
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jodens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningskören ska evigt handla
om Leonidas' nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

+

De saligas ö

Orfevs i underjorden
hörs spela på strängarna sju:
Örtstedts ande är vorden
djupast i underjorden
förvandlad till sångarens fru.

Makt över Plutos rike
har lyrans milde strateg.
Örtstedt-Eurydike
vandrar från Plutos rike
med sömngångaraktiga steg.

Ovanför tiden och rummet
går nio muser i dans.
Ön bortom tiden och rummet
gnistrar i vattenskummet,
men ord kan ej skildra dess glans.

Krigsgudens vrede blidkas
av måtten på Venus' figur.
Vågen hon steg ur blidkas.
Fredligt på stränderna idkas
olympisk nakenkultur.

Stjärnor har tänts och månen
försilvrar Parnassens snö.
Orfevs gudasonen,
lyfter på stjrnor och månen
sin brud till de saligas ö.

O evighetsurets vridning
från midnatt till morgonglöd!
Om denna framåtvridning
står falsk i en jordisk tidning
att Örtstedt, adjunkt, är död.

+