Dikter om döden

Belzec


Vilken fasansfull bild:
En vagn full av människor
I ett hörn några lik,
alla står nakna.
Klagan överröstas av hjulens dunkande -
Den dömde förstår bara
Vad hjulet har att säga:
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
Till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
Att dö, att dö, att dö.
Om du vill leva
så hoppa! så flyg! så skynda dig!
men tänk dig för
banvakten väntar även han på dig.
Han viskar till den käre dödsdömde:
Din mor får du aldrig mer se,
Ty hjulet till Belzec dig för -
till Belzec! till Belzec! till Belzec!
Till döden! till döden! till döden!
till Belzec! till Belzec! till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Tåget saktar av, tåget stannar.
Ur tusen bröst en klagan sig sliter.
Tåget är vid sitt mål,
Och loket visslar:
Det är Belzec! Det är Belzec! Det är Belzec!

Till min mamma

Det känns så svårt, så tungt
men vad göra, du är långt borta.
Sanden täcker redan dina ögon
hjärtat ditt slår inte mer.
Ack, varför gjorde du mig illa
och lämnade mig helt ensam?
Ska jag ensam slita och lida
bland så många främmande människor?
Men du ser mig nog inte från himlen
och du ska inte mer göra mig illa.
Och när natten faller över lägret
och tystnaden lägger sig kring
du stiger ner från himlen till mig
du sätter dig på min brits
och som förr kysser mig på pannan.
Timmar och minuter jag räknar
till ett sånt underbart möte.
Jublande vi famnar varandra
så underbart det känns i själen
så lätt och så ljuvligt.
Men ack, bara en liten stund -
knappt hinner jag glädjas åt dig -
strax måste du gå ifrån mig -
Jag vet - du är rädd fär världen
för människors onda blickar.
Jag gömmer mig under filten
och söker tröst.

Den tredje


Tyrolens skogiga, fagra branter
från norr en rullande resvagn hann.
Där satt två unga bredvid varandra,
och blek om kinden, så blek, var han.
Den tredje i vagnen var döden.

Och vagnen rullade över bergen
och genom sorlande dalar fram.
Så strida skummade alla strömmar
och alpen lyfte mot skyn sin kam.
Men också där var döden.

Och vinden riste de gula bladen
och lät dem bäras av strömmen bort,
och av förgängelsens kyssar bruten
stod strandens blomma väl innan kort.
Ty även där var döden.

Men vagnen hastade fram och nådde
Meran, där luften är mild och ljum.
Hon följde honom och satt vid bädden,
där nu han låg i sitt tysta rum.
Den tredje där inne var döden.

Och ömt hon slingrade sina armar
omkring hans hals till ett livsvarmt tag,
och han, den sjuke, till henne slöt sig
allt feberhetare dag för dag.
Den tredje, i vrån, var döden.

"O kärlek, fräls honom undan döden,
hans unga liv hör ju Finland till!
Så mycket väntar man där av honom,
så mycket, mycket han verka vill."
Den tredje var åter döden.

Och han, den tredje, mot knotig bringa
sitt unga byte med benhand drar:
"Glöm fåvitsk längtan till vinterlandet,
hos mig, i södern, bliv evigt kvar!"
Och han, den tredje, var döden.

Han slet en brudgum från brudens sida
och sänkte honom i Söderns jord.
Ej Nordens saknad den grymme rörde,
ej ungmöns gråt blev av honom spord.
Och han, den grymme, var döden.

Epitaf


Lik ett stoft,
lik en rök, som svävar över det förgängligas värld,
overklig, verklig är jag,
betydelselös, betydelsefull.

Lik en gnista, som slukas av den ändlösa rymd,
lik ett snöfnyk, som vågen fångar - så flyktigt sedd och skymd,
synlig, osynlig,
spröd, evig!

Poppeln


Jag såg en stilla grav. På den en poppel stod,
bestänkt av nattens dagg. Auroras tåreflod ...
Och när av morgonskimret den berördes,
då klingade den klart som Memnons stod.

Min graven var, och lövkolonnens lunga
den döda själen var, som nu fått ton och tunga ...
Och sången var min egen drömda sång,
den längtan jag för mänskorna bort sjunga.

Kall jorden är -


Kall jorden är.
Men solen, månen, stjärnan gå däröver.
Vad gagna dessa här?
Ack hjärta, hjärta, dig ditt högmod söver!
De le mot dig,
och leenden du väl behöver.

Ett snöhav höljer fältets sälg.
Ett dystert moln är himlens enda giva.
Allt skyms. Allt dör. Ack, ingen flitig bälg
kan mer en falnad glöd med lågor liva.
Snart, hjärta, snart
din boning redes under vinterns driva.

Credo


Förgäves inget öde
tog här gestalt engång.
Allt, som i livets flod förgicks,
allt, som dog bort i sång,
drevs av en lag, ett tvång.

Ej meningslöst en molnig dag
förbi med skuggor går.
Förgäves ej ett hjärta
i evig längtan slår.
Allt, allt, som är, består.

Allt drömt, som ej blir sannat
av livets verklighet,
allt kärt, som endast hjärtat
i hemlig visdom vet,
av gudar skänktes det.

Och tidens åldrar skifta
och i fullbordans år
det föder nya drömmar
i livets nya vår.
Allt, allt, som är, består.

Trött


Jord, moder, se din son: hans anletsdrag
ha falnat och fått askans gråa färg,
som om de rörts av Dödens bleka kyss.
Nu ha de blott en enda längtan kvar:
att sjunka långsamt, långsamt i din famn,
ned mot din svarta mull som doftar kallt,
och känna hur ur dina innandömen
där stiger, som en andning lugn och sval,
det liv som tar emot de tröttas stoft.

O moder, öppna ljudlöst nu din famn,
låt bladen höstligt virvlande fly bort
mot nattens vida stjärneocean!
Med stora, lugna ögon ser jag ur min grav,
hur alla gula höstlöv stilla glida
som gyllne skepp på rymdens vida hav.
I denna frid är det mig gott att sova,
ljuv sömn den ger min trötta, stumma själ.

Vaka


Med sömnlösa ögon blickar jag ut i natten.
Fönstret är högt och dunkelt.
En osynlig måne lyser.
Träden resa sig som silverpelare.
Och lågt nere skymta gyllne stjärnor
som lampor i ett nattligt tempel.

I natt är döden god.
I natt är jag så stilla.
I natt jag icke rädes
att stiga över mörkrets tröskel med en stjärnas
hjälplösa, matta lykta i min hand.

Våren och den mördade


Hedniskt blodig, rykande av offer
vänder vårens röda sol tillbaka.
Isen smälter och en morgon stiger
ur kanalens svarta slam en haka.

Bröstet ligger fritt i vattenbrynet,
härmar livets rytmer, stiger, faller.
Starrens bleka sökarstänglar växer
tvärsigenom naket revbensgaller.

Tjälen har gått upp och spoven drillar.
Sländor saxar över sanka stränder.
Under vattnet slingrar näckrosstjälkar
omkring spolade och vita händer.

Knänas frossa, benens dödmanskyla
söker natens gröna täcke lindra
och när solens strålar träffar pannan
börjar ögats vita glob att tindra.

Livets värme finns ej för den döde.
Han skall aldrig resa sig och vandra
men i sång och syrlig doft kring mossen
får han andas stilla som vi andra.

Bara det att andas och med ögats
tomma hålor följa fågelsträcken -
Solen lyser och han minns ej mera
stegen bakom, knivens bett och skräcken.

DIKTAREN OCH DÖDEN


Döden kom till en persisk skald, hans mål var givet.
"Vad gör du?" - "Diktar nu, som städs i livet."
"Du, livets gunstling, tag då denna nåd:
Jag väntar, tills ditt sista ord är skrivet."

Diktaren visade sig nåden värdig,
aldrig tillförne var han så ihärdig:
så mycket ville ännu bli till ord.
Den dagen blev han ej på långt när färdig.

Två dagar och två nätter skrev han dikter.
Då var det slut med hans tankar och med bikter.
Men var fanns Döden? Blott ett papper fanns:
"Jag gick min väg. Jag hade andra plikter."

DÖDEN


När jag var mycket ung,
när jag var nära den blommande jorden,
solen och de susande träden,
fruktade jag dig, död.

Nu står jag bland dem,
som väntar på stranden,
som med trötta ögon
blickar mot havet
efter ljusen från din båt.

Vi vet intet grymmare än livet,
därför väntar vi befrielse hos dig,
om vilken vi intet vet.
När du ger oss tecknet,
stiger vi ombord på din båt med stillsam förhoppning:
godhet, en ny skönhet,
kanske frihet, klarhet måhända...?

Död, kom inte ännu


Kära död, var snäll och kom inte än. Det skulle
bli en del obetalda räkningar efter mig.
Jag häftar ännu i skuld
till sanningen om livet.
Jag misslyckades med barndomens
blå strof, inte ens diktens tröskel
lyckades jag kliva över. Luta dig inte över mig,
granitbröst, din värme
skulle kvälja mig. Kom hellre
med älvens grå blick och utan eftergift,
som träd,
utan att jag märker,
blusklädd,
men med ickelivets oryggliga bakhåll.
I stället ska jag bjuda dig välkommen utan sköld,
med rena läppar, ensam: du vita,
svarta, gröna, gula, askgrå syster död.

Tankar om döden

Om igen gungar kastanjernas ljus för den mjuka vinden. Alla vårar var det så, och i många tusen kommande ska det åter bli så. Att du några gånger var närvarande, vad bryr sig våren om det?

*

Vi använder många fler ord om döden än dödgrävaren behöver spadtag för att gräva graven.

*

Från dödens lidande ges det bara en räddning: att dö.

*

Vår grav: en liten, alldeles fin skåra i vår Stora Moders rynkiga hand.

*

Den faktiska döden, nämligen den, som man verkligen dör, ser sannolikt helt annorlunda ut än den, som man befattar sig med.

*

En hundratusendels sekund efter din död är du redan millioner mil borta från din ängslan, din sjukdom, din gråt.

*

I dödsstunden kan inga tankebilder hjälpa oss. Då är vi hänvisade till våra innersta Mödrar.

*

Från barnsben finns denna besatthet inom oss: ad infinitum fråga efter groddens ursprung. - Vem är Guds fader?

*

Vi är brinnande skepp på levnadsfloden. När allt stoft bränts upp, spolar det böljande havet upp askan på stranden, som består av likadan aska.

*

Döda älskande, som omfamnar varandra - vad vet de om det? De vilar i kärlekens ande, som inte är medveten om sig själv.

ELEGI ÖVER EN OBETYDLIG KVINNA


Hon rycktes bort innan kinden vitnat, och innan
läpparna skälvt till
Dörrarna hörde inte hennes död
berättas på nytt,
gardinerna drogs inte från under tårar
så att uppspärrade ögon kunde följa kistan
Endast resterna av ett tempel drabbades av sorg
Olycksbudet snubblade på vägen, men ekot
fann inget hem
och kröp ner till glömskan i en grop
Och månen tyngdes av vemod

Natten vek likgiltigt för dagen
och morgonljuset kom med mjölkflickans röst,
med fastan,
med jamandet från en utsvulten katt,
med gatuförsäljarnas rop och kampen för livets
bittra bröd,
med pojkarnas stenkastning på gatan,
med grändernas smutsiga rännstensvatten,
med blåsten, som ensam lekte med vindens dörrar -
nästan i fullkomlig glömska