Dikter om döden

Nu skall du höra
Döden berätta om barnena

Ett lekte vid tunnan
Ströp det behändigt
just som när av blidhet det rördes
Det är en blänkande liten skopa
när jag rensar livets kloak
Jag smet leende runt knuten

Ett blodigt på vägen
Jag drack det
en gisten tina
med vemod läckande åt alla håll
Mina knogar var blänkande våta
Jag stängde bara grinden
till hagen där äcklet betar

Lilla skrikhalsen tog jag
nere vid diket det storgröna
Snappade med handen
till mig hans skrik som en fluga
Dold i gräset såg jag
sorgen flamma upp som en lövbrasa

Jag rider dig snedvänd
hetsar dig vaken och daggvåt
Jag skalar som ekorren
livet fram i dig
jag lockar jag blunddockar dig
du kläder på och jag är din docka
Jag blinkar aldrig

Märker du apan i mig
tittut i din yrsel
Jag sjunger ju
hjälplöshetens landskap
lätt bräckligt med utslätad ömhet
blomdoft i skräcken kväljande
flinar på sorgens fönsterkarm

Så darra vackert vid mitt bröst
Jag drar av dig krampen din som en blöja
Titta min åtbörd
drar upp din förtvivlan som fisk
Jag bjällrar en rädsla
så midsommarvit som natten

Jag viskar som kvällsnö
hör du mig vill du mig
Jag dansar så gärna

Innanför svarta gardinen
glappt på ena gångjärnet
strimmiga mammaansiktet
Ruggiga hjärtat
hjälplöst bräkande fåret
vilse i sorgskogarna

Överkastet prydligt
golvet sopat
hela ansiktet nystädat
dricker de i den lilla döden
söta njutningen i den egna
vecklar i silkespapper
dödsömkan över sig själva
Spelautomaten surrar
vid gravkanten

Lilla liket på natten kryper upp
nosar hungrigt
alla vackra blommorna
gnuggar kalla kroppen
otäcka genljudet
av livets grälla rop

Hör visslingen i fjärran
sprätter opp i gräset
knatar iväg
slänger lemmarna som persedlar
fortare lättare
snickrar han stegen
snoppas som en morgonstjärna
bara en flämtning bland asparna
en pust i åns dimma

Hela det korta livet
sökte jag vad döden var
Sommarn mognade
till ett lysande fröhus
ur vilket döden sprang
osedd för mig
När den kom såg jag
bara det korta livet
Det lyste som en maskros
vid min fars lie

På mången gravsten ristar man:
"Ej någon ovän ägde han!"
Som lovtal visst det ägnat är,
men föga gott det innebär.
Då klingar det från minnesstod:
han ägde icke hug och mod,
lät trampa sig i gruset,
han lät som ler sig knåda,
hans mun lät boven råda,
hans öga såg ej ljuset.

O, när mig mullen sist har fäst,
ej röva vad jag äger bäst.
Min stolthet, lön och ärestod
var fiendernas vredesmod;
så lämnen alltså ren
från alla ord min sten!

Avlösning


I dunkel natt, i snö och frost,
går huttrande en knekt på post,
och stormen gnyr, hans lott är svår,
helt svagt hans puls i feber slår.

Sitt bud ett fjärran klockslag bär;
då knarrar snön, vem nalkas där?
"Vem där? Säg lösen!" Intet svar. -
Den honom avlöst, döden var.