Känner mig skyldig att bidra till den här tråden efter att inte ha postat i den sen 2007. Så här kommer ett långt inlägg för er som orkar läsa.
Detta hände i helgen då jag efter ett par timmars festande ringer upp en målarkompanjon och smiter iväg för lite konstnärlig verksamhet. Har regnat hela dagen men nu har det börjat frysa på ute, tur att man hade alkoholen som värmde en. Valde en gångtunnel inte alltför långt bort och körde igång, allt gick bra (för att vara i fyllan) tills vi skulle fotografera verket, då rullar en pikebuss med blåsljusen påslagna in på busshållplatsen ovanför tunneln. Eftersom en brud gått förbi ett par minuter tidigare och sett oss måla antog vi att hon måste ringt snuten på oss, den jäveln.
Så vi springer. Efter dryga tjuga meter tappar jag min ena sko, skriker åt min kamrat att ta upp den, som att han skulle stanna, jaja, jag kan springa med en sko tänker jag. Springer dryga tjugo meter till och tappar den andra skon. Helvete. Över en isig parkering, inte blank is, utan såndär sönderkörd knottrig is. Dumt att lämna skorna tänker jag. Springer vidare, över en väg, hoppar ner för en två meter hög vägg, landar barfota på stenarna. Vi siktar in oss på att ta oss över tågspåret, vidare över ett litet slytäckt område och vidare in i skogen.
Fallar handlöst ner i diket vid tågspåret, midjedjup lera, kravlar mig upp, över tågspåret. Stenarna gör förbannat ont under fötterna. Handlöst fall i diket på andra sidan. Kravlar mig återigen upp ur leran och faller nästan direkt på en sten eller stubbe som träffar mig rakt i bröstet. Tappar luften. Springer ytterligare lite, faller igen och orkar inte resa mig, tänker att jag gömmer mig fan här. Ligger och trycker där i dryga 10min, reser mig upp, ser polaren ett par meter ifrån mig. Inser hur jävla ont jag har i hela kroppen och hur kallt det är utan skor med blöta strumpor. Gnäller lite och plockar sedan fram mobilen som genom ett under lever efter mina två lervatten bad. Ringer polaren som är på festen, hör knappt vad han säger då det är så högljutt i bakgrunden, vågar inte höja rösten heller, för vet ej ifall snuten är i närheten och letar efter oss. Tillslut får jag fram koordinaterna för upphämtning till han.
När vi ska försöka röra oss mot honom inser jag att det är en omöjlighet, faller ihop direkt jag försöker stödja på fötterna, men får låna skorna av min kompanjon, han offrar sig och går barfota till bilen. Iskalla och trötta sätter vi oss i bilen, ringer flickvännen och meddelar att jag är påväg hem.
Väl hemma tycker hon det är en bra idé att uppsöka akuten, då jag klagar över bröstsmärtor och det piper ur lungan när jag andas. Bitchen på akuten skickar hem mig utan någon som helst ordination och utan att ens gått igenom mina skador. Skitsamma tänker jag, nu vill jag sova, men först fotografera målningen, då vi ej hann det innan knaset. Fotar, letar upp mina skor och kompanjonens ryggsäck som han dumpat. Hem, tvätta såren, sova.
Skador i efterhand. Höger knä gick knappt att stödja eller vrida på första dagen. Kunde och kan fortfarande inte stödja på vänster häl, tror jag krossat en fettsäck eller liknande. Haltar fram då jag är otroligt öm i fötterna. Skrapsår på höften, knäet, och i båda händerna, värk över bröstet men inget brutet. Tror jag. Fick slänga bort börsen och strumporna, och köra tröjorna och jeansen ett par gånger i tvätten för att få bort all jävla lera. Jeansen speciellt var verkligen täckta i lera, inte lite på benet, utan HELT jävla täckta av lera.
I efterhand visade det sig att snuten inte alls kom för oss, utan hade stoppat en bil uppe på busshållplatsen. Men det visste ju inte vi, och ser man blåljus lubbar man.
The End.
Detta hände i helgen då jag efter ett par timmars festande ringer upp en målarkompanjon och smiter iväg för lite konstnärlig verksamhet. Har regnat hela dagen men nu har det börjat frysa på ute, tur att man hade alkoholen som värmde en. Valde en gångtunnel inte alltför långt bort och körde igång, allt gick bra (för att vara i fyllan) tills vi skulle fotografera verket, då rullar en pikebuss med blåsljusen påslagna in på busshållplatsen ovanför tunneln. Eftersom en brud gått förbi ett par minuter tidigare och sett oss måla antog vi att hon måste ringt snuten på oss, den jäveln.
Så vi springer. Efter dryga tjuga meter tappar jag min ena sko, skriker åt min kamrat att ta upp den, som att han skulle stanna, jaja, jag kan springa med en sko tänker jag. Springer dryga tjugo meter till och tappar den andra skon. Helvete. Över en isig parkering, inte blank is, utan såndär sönderkörd knottrig is. Dumt att lämna skorna tänker jag. Springer vidare, över en väg, hoppar ner för en två meter hög vägg, landar barfota på stenarna. Vi siktar in oss på att ta oss över tågspåret, vidare över ett litet slytäckt område och vidare in i skogen.
Fallar handlöst ner i diket vid tågspåret, midjedjup lera, kravlar mig upp, över tågspåret. Stenarna gör förbannat ont under fötterna. Handlöst fall i diket på andra sidan. Kravlar mig återigen upp ur leran och faller nästan direkt på en sten eller stubbe som träffar mig rakt i bröstet. Tappar luften. Springer ytterligare lite, faller igen och orkar inte resa mig, tänker att jag gömmer mig fan här. Ligger och trycker där i dryga 10min, reser mig upp, ser polaren ett par meter ifrån mig. Inser hur jävla ont jag har i hela kroppen och hur kallt det är utan skor med blöta strumpor. Gnäller lite och plockar sedan fram mobilen som genom ett under lever efter mina två lervatten bad. Ringer polaren som är på festen, hör knappt vad han säger då det är så högljutt i bakgrunden, vågar inte höja rösten heller, för vet ej ifall snuten är i närheten och letar efter oss. Tillslut får jag fram koordinaterna för upphämtning till han.
När vi ska försöka röra oss mot honom inser jag att det är en omöjlighet, faller ihop direkt jag försöker stödja på fötterna, men får låna skorna av min kompanjon, han offrar sig och går barfota till bilen. Iskalla och trötta sätter vi oss i bilen, ringer flickvännen och meddelar att jag är påväg hem.
Väl hemma tycker hon det är en bra idé att uppsöka akuten, då jag klagar över bröstsmärtor och det piper ur lungan när jag andas. Bitchen på akuten skickar hem mig utan någon som helst ordination och utan att ens gått igenom mina skador. Skitsamma tänker jag, nu vill jag sova, men först fotografera målningen, då vi ej hann det innan knaset. Fotar, letar upp mina skor och kompanjonens ryggsäck som han dumpat. Hem, tvätta såren, sova.
Skador i efterhand. Höger knä gick knappt att stödja eller vrida på första dagen. Kunde och kan fortfarande inte stödja på vänster häl, tror jag krossat en fettsäck eller liknande. Haltar fram då jag är otroligt öm i fötterna. Skrapsår på höften, knäet, och i båda händerna, värk över bröstet men inget brutet. Tror jag. Fick slänga bort börsen och strumporna, och köra tröjorna och jeansen ett par gånger i tvätten för att få bort all jävla lera. Jeansen speciellt var verkligen täckta i lera, inte lite på benet, utan HELT jävla täckta av lera.
I efterhand visade det sig att snuten inte alls kom för oss, utan hade stoppat en bil uppe på busshållplatsen. Men det visste ju inte vi, och ser man blåljus lubbar man.
The End.
__________________
Senast redigerad av Neff 2008-11-17 kl. 16:02.
Senast redigerad av Neff 2008-11-17 kl. 16:02.
