Historier när ni varit ute och målat/bombat

Inget illa ment, men graffiti kanske inte är något för dig? Känner iofs igen känslan när jag var ung och nästan sket ner mig varje gång jag drog en risig tag med någon whiteboardpenna eller dylikt på spårvagnen. Var HELT säker på att polisen skulle kliva på nästa hållplats och låsa in mig på livstid

funkar ju precis lika bra att klottra på dagen som på natten, bara att tänka lite mer på vart man kör.

Var ung då.. Och i Örebro har vi inga spårvagnar endast bussar, Men nu när man har lite mer rutin så går det kanon

Ska iväg nu o försöka mig på en lite större målning på ett undamskymt ställe. Kanske kmr nån historia sen haha.

Roligare att klottra på dagtid. Blir mer spännande, sen är det heller inte lika misstänksamt som när man springer runt mitt i natten och latjar.

Går ju bra på dagen om man är försiktig. Sen är det ju en fördel om det är mörkt oxå men det beror ju mycket på årstiden. Själv har jag inte målat mycket i mina dagar men en liten historia har jag i alla fall:

Jag hade varit och badat med en kompis och på vägen hem såg vi som ett betong hus som gick in i berget. Vanligt vis är det låst men nu var en metalstång knäckt så man kunde komma in(är svårt att förklara hur det ser ut). Så vi gick in och kollade och det var ultimata graffar-stället, ur säkerhetsperspektiv dvs. Så jag går och köper några kannor och kommer sedan tillbaka. Min kompis som är lite nojjig stannar utanför och håller vakt. Jag är alltid väldigt nojjig själv men jag bestämde mig för att göra det i alla fall. Efter att ha målat i typ en kvart hör jag röster men jag skiter i dom för jag tänker att dom bara skulle gå förbi eller nåt, för det var ju ändå mitt på dagen och jag var gömd. Precis efter ringer kompisen och säger att det står poliser och hundar utanför. Jag får panik och springer så långt in jag kan, betongrum efter betongrum och gömmer bakom någon stor, inplastad grej längst in. Först tänkte jag springa ut bakom en bakdörr men den var larmad och jag ville inte ha hundarna efter mig. Jag sitter med dunkande hjärta, och massa adrenalin och bara väntar. Eftersom stället liknade något typ utav lager tänkte jag att dom skulle in där och leta efter nåt med hundarna, men efter ca 5 min ringer kompisen och säjer att dom har dragit så jag kommer ut och känner bland mitt livs största lättnad.
Jag vågar inte gå tillbaka och måla klart förrens dagen efter...

Lägg ner med graffitin helt och hållet. Du kommer aldrig ha det som krävs. Graffitikulturen är ingenting för dig.

Är ju flera graffare som här som målar och tycker det är positivt om det så bara står A.C.A.B i ett hörn skrivet med en whiteboard penna. Så du borde hålla käften o ut o kladda istället..

Jag målar inte längre. https://www.flashback.org/sp30101411

Och när det väl begav sig så målade jag mycket.

Ontopic: Har en "historia" som hände en vinter på 90-talet. Jag och en polare hade varit och bombat ett par tunnelbanestationer och efter en stunds härjande så bestämde vi oss för att för att dra till en annan writer för att få med honom och sedan gå tillbaka och fortsätta bomba.

Hursomhelst, vi var på väg ut ur tunnelbanan och jag lägger några tags på rulltrappan. (det var en snubbe bakom oss)

När vi var utomhus igen så började vi gå mot vår polare (helt ovetande att mannen bakom oss på rulltrappan var en så kallad civare) när jag efter ett par minuter helt plötsligt får en klapp på axeln. Jag vänder mig om och ser den här mannen. Minns inte riktigt hur samtalet var men något i stil med:

M: Tjena grabbar! Vart har ni varit?
J: Ingenstans
M: Vart på tuben?
<Då fattade jag att det var knas>
J: Vad snackar du om?
M: Jag såg dig. *Han berättar vem han är, och avslutar med "du är gripen för skadegörelse"*¨

Jag rycker bort hans arm och börjar springa för livet. Mannen skrek bakom mig "Stanna din h*ra" men jag fortsatte att springa ner längs gatan och kunde komma undan och gömma mig!

Tyvärr så har man inte haft sådan tur varje gång.

edit: stavfel.

Graffiti är något för alla!

Körde ni mer på kvällen eller gav ni upp efter knaset?

Vi körde mer. Detta var ungefär 15 år sedan nu och var mitt första riktiga "knas" så att säga.

Har du någon historia att berätta? Alltid kul att läsa!