Bästa kulsprutan under andra världskriget?

MG42 var helt klart den bästa kulsprutan under WW2, tysk ingenjörskonst när den var som allra bäst eller värst beroende på hur man tolkar det, MG34 gick inte heller av för hackor och även den var en mycket bra kulspruta, den första riktigt moderna faktiskt

Jag gillade ZB-30 och ZB-37 också när det begav sig.
Grymt underskattade.

Det beror helt och hållet på vad man ska ha kulsprutan till.

1 - Infanteri på gruppnivå
2 - Infanteri på plutonnivå
3 - Infanteri på kompaninivå
4 - Infanteri på bataljonsnivå
5 - Bunkerkulspruta
6 - Fordonsmonterad på stativ/ringlavett eller dylikt
7 - Koaxial eller skrovksp på stridsfordon
8 - Huvudbestyckning på pansarbil
9 - Lvksp
10 - Defensiv flexibel bestyckning på flygplan
11 - Vingmonterad ksp på jaktflygplan
12 - Motormonterad ksp på jaktflygplan


1 - BREN (om vi räknar med kulsprutegevär),
Rugers ksp* (om räknar färdiga med ej producerade vapen) eller MG 42.
2 - Rugers ksp* eller MG 42
3 - Vickers MMG, Browning M1919, ZB-53/Vz.37 eller MG 42.
4 - Vickers MMG eller Browning M1919.
5 - ZB-53/Vz.37 eller Reibel i bunkerversionerna
6 - Rugers ksp, MG 42, BESA eller Browning M2
7 - BESA eller MG42
8 - ZB vz.60/BESA 15mm eller Browning M2
9 - MG 151, Browning M3, eller Berezin UB
10 - Browning M3 eller Berezin UB
11 - Browning M3 eller Berezin UB
12 - MG 131 eller ShKAS eller UltraShKAS


(*) Var färdig för produktion 1943 eller 1944, men togs inte i produktion,
eftersom BAR och M1919 ansågs vara tillräckligt bra,
samtidigt som man inte ville störa produktionen.
Till skillnad från MG42 så hade Rugers ksp gasuttag och pipbytessystem
liknande det på BREN/ZB.26/30, belgiska FN BAR och senare FN MAG.

Enda problemet med din krystade uppräkning är att alla krigsmakter numer har ksp av MG42 typ sett till kapacitet och användning.
Att omoderna KG lösningar levde kvar berodde på budgetskäl inget annat.
När väl KSP och gör den delen infanteriets huvudbeväpning ersattes efterhand så styrdes allt mot MG42 derivat eller liknande vapen. Gevär, kpist och AG ersattes av AK.

Hur många länder idag har batkspkompanier, bunkerkulsprutor,
luftvärnskulsprutor, kulsprutor som defensiv bestyckning i bombflygplan,
kulsprutor som bestyckning i jaktplan o.s.v. o.s.v.?

De roller som ksp användes till under vkII har i de flesta fall ersatts med andra vapen
(granatkastare, luftvärnsrobotar, automatkanoner, jaktrobotar o.s.v.)
och i många fall so inleddes den processen redan under kriget
(granatkastare och automatkanoner)

På gruppnivå så har man idag ofta lättare vapen
(vikt som gamla kg och inte 12kg-klumpar som MG-42)
och på fordon så har man ofta 12,7mm ksp.

Ja, konceptet med GPMG* (MG-34, BREN m.fl.) har blivit allmänt infört,
med det är ingalunda allenarådande, utan både lättare och tyngre alternativ används ännu.

Så även om GPMG-konceptet har varit framgångsrikt efter kriget,
så innebär inte det att dylika vapen var bäst i alla roller under kriget.

MG 42 vore t.ex. tämligen värdelös som flygplansbestyckning eller luftvärnsksp under kriget,
p.g.a. sin klena kaliber och sin (för sin kaliber) mediokra eldhastighet.
P.s.s. så vore MG 42 dålig som bunkerksp och bataljonsksp p.g.a. sin låga elduthållighet
(till skillnad från dedikerade bunkerksp, med pipor grova som underarmar)
och som huvudbestyckning på pansarbilar så vore den hopplöst undermålig
p.g.a. sitt begränsade pansargenomslag.


(*) Då konceptet aldrig har anammats av Sverige
så har konceptet inte ens en svensk benämning.

Kan bara instämma. MG42:an var överlägsen allt annat vid tiden för andra världskriget.

Ryssar och finnar körde smått antika vattenkylda Maximkulsprutor. Britterna använde sin Brenkulspruta med löstagbart magasin som inte tog mer än 30 kulor. Eldhastigheten var bara drygt 1/3 jämfört med MG42:an. Den tyska MG42 var för tiden helt överlägsen med sin bandmatning, i sammanhanget lätta vikt, enkla anordning för pipbyte och en enorm eldhastighet. Som nämnts har MG42 närmast stått modell för hur alla andra lätta kulsprutor ska vara konstruerade efter kriget. Det säger inte så lite.

Sen stämmer det säkert att MG42:an inte är lämplig som vare sig som luftvärnskanon eller närstridsvapen, men det har heller aldrig varit meningen. Det tror jag (nästan) alla förstår.

Oja och glöm inte att MG 42 bara hade 60% högre eldhastighet än M1 Garand...

MG 42 hade enbart högre eldhastighet när man räknade för en enskild skur.
Praktisk eldhastighet på medellång sikt (minuter) var likvärdig BREN och Maxim/Vickers/M1919 m.fl.

Detta p.g.a. att en skytt/laddare på MG 42 dels måste byta pipa med tätare intervall
(och MG 42 på gruppnivå hade därtill för få pipor och för lite ammunition
för at utnyttja vapnets högst teoretiska eldhastighet)
och dels eftersom skytten med täta mellanrum (vid skytte från tvåbensstöd)
måste åla fram ett par decimeter eftersom rekylen gradvis tryckte bak honom.
Därtill så hade MG 42 från tvåbensstöd låg precision.

Notera f.ö. att vätskekylda ksp i strid kunde hålla uppe dessa eldhastigheter
under flera timmar i sträck och under fredstida utbildning så klarade de av det,
under flera dygn i sträck, med avbrott enbart för att fylla på vatten
(efter ungefär 1000 skott) och byta pipa (efter 10'000 skott).

Vad gäller pipbytessystem, så fanns det massvis med ksp/kg
som hade smidigare lösningar (d.v.s. som inte krävde asbesthandskar).
T.ex. allt som tjeckerna tog fram, FN BAR, SG-43.
Det är faktiskt svårt att hitta några pipbytessystem
konstruerade efter första världskriget, som var så opraktiska för infanterister som de tyska.

Men visst, matarinrättningen och underbeslaget har kopierats (FN MAG och M60).
Omladdningsmekanismen, pipbytessystemet och den höga eldhastigheten har däremot dött ut.

Tysklands ersättare till MG 3, använder t.ex. samma typ av pipbytessystem
som på ZB-26/30/BREN, FN BAR, ZB-53 och SG-43
och mekanismen bygger på amerikanskt gas/vridlås.
Dock inte en lika oblyg kopia som FG 42:s mekanism var en kopia av Lewis.


MG 42 VAR tänkt att användas som närstridsvapen.

När MG 42 utvecklades så användes 75% av de tyska skyttebataljonernas ksp
på gruppnivå, där de hade en del brister p.g.a. sin relativt höga vikt,
bristen av ett bärhandtag (att bära vapnet i och för att kontrollera vapnet vid höftskott),
och sin höga eldhastighet (låg precision f.f.a. vid höftskott).

Återstående ksp användes från trefotslavett på bataljonsnivå, där MG 42
hade lägre praktisk eldhastighet, precision, tillförlitlighet och livslängd
än de vätskekylda ksp som användes på den nivån i andra länder.

Vad gäller luftvärnsbruk så var det också en roll som MG 42 användes i
och det var också en roll som andra kulsprutor användes i.

Så ska man diskutera vilket kulspruta som var "bäst" under andra världskriget,
så får man ta hänsyn till alla de roller som kulsprutor fyllde
och inte ignorera alla roller utom infanteriksp på plutons och kompaninivå
(där MG 42 f.ö. inte ens f.ö. inte ens var tänkt att användas).

Så fördelen med MG 42 var inte att den var bättre i enskilda roller,
(även om den var bäst i en eller ett par roller)
utan att tillverkning, underhåll, service och utbildning förenklades,
när man (som Tyskland och Storbritannien)
bara hade en typ av kulspruta/kg på skyttebataljon.

Detta till skillnad från USA som hade både BAR, M1919, M1917 och M2 i sina skyttebataljoner.

I USA så behövde underhållskedjan t.ex. hålla sig med kaliber .30-06 i tre olika typer av "paket".
.30-06 i ask (till BAR och M1903 i skarpskytteversion), .30-06 i laddram (M1 Garand)
och .30-06 i band (M1917 och M1919).

Medioker eldhastighet?

Flygplanskulsprutor i gevärskaliber hade likvärdig eller högre eldhastighet än MG 42.

Franska MAC 1934 sköt ungefär 1500 skott/minut,
amerikanska Browning ungefär 1200 skott/minut, brittiska Vicker K ungefär 1200 skott/minut,
tyska MG 81 ungefär 1500 skott/minut, sovjetiska ShKAS 1800 skott/minut,
ULTRAShKAS 3000 skott/minut och ryska SN 3600 skott/minut
och Ungerska Gebauer kom upp 1500 skott/minut redan 1918.

Hur snabbt Gebauers M26/31 sköt vet jag inte,
men de drevs direkt av motorn, så de behövde inte ens synkroniseringsmekanism,
utan kunde växlas upp eller ner beroende på motor/propeller,
för att skjuta perfekt mellan propellerbladen och utan att tappa eldhastighet.
MG 42 skulle f.ö. ha tappat en hel del eldhastighet på att monteras vid motorn i ett flygplan,
då konstruktionen (öppet slutstycke) inte var lämpat för synkronisering.

Det var bara japanska och italienska flygplansksp i gevärskaliber
som inte kunde matcha eller klå MG 42 på fingrarna där.
Med reservation för att Italien inte bara hade inhemska konstruktioner,
utan även använde Gebauers M26/31.

Absolut och en Minigun-M134 har bara 12,8% högre eldhastighet än en Brown Bess

MG 42 VAR tänkt att användas som närstridsvapen....)[/i].[/quote]


När MG 42 utvecklades så användes 75% av de tyska skyttebataljonernas ksp
på gruppnivå, där de hade en del brister p.g.a. sin relativt höga vikt,
bristen av ett bärhandtag (att bära vapnet i och för att kontrollera vapnet vid höftskott),
och sin höga eldhastighet (låg precision f.f.a. vid höftskott).

Återstående ksp användes från trefotslavett på bataljonsnivå, där MG 42
hade lägre praktisk eldhastighet, precision, tillförlitlighet och livslängd
än de vätskekylda ksp som användes på den nivån i andra länder.

Vad gäller luftvärnsbruk så var det också en roll som MG 42 användes i
och det var också en roll som andra kulsprutor användes i.

Så ska man diskutera vilket kulspruta som var "bäst" under andra världskriget,
så får man ta hänsyn till alla de roller som kulsprutor fyllde
och inte ignorera alla roller utom infanteriksp på plutons och kompaninivå
(där MG 42 f.ö. inte ens f.ö. inte ens var tänkt att användas).

Så fördelen med MG 42 var inte att den var bättre i enskilda roller,
(även om den var bäst i en eller ett par roller)
utan att tillverkning, underhåll, service och utbildning förenklades,
när man (som Tyskland och Storbritannien)
bara hade en typ av kulspruta/kg på skyttebataljon.

Detta till skillnad från USA som hade både BAR, M1919, M1917 och M2 i sina skyttebataljoner.

I USA så behövde underhållskedjan t.ex. hålla sig med kaliber .30-06 i tre olika typer av "paket".
.30-06 i ask (till BAR och M1903 i skarpskytteversion), .30-06 i laddram (M1 Garand)
och .30-06 i band (M1917 och M1919).[/quote]

Vad du inte verkar fatta är att ~1200 skott/minut var MG 42:ans MEKANISKA eldhastighet,
precis som M1 Garande hade en MEKANISK eldhastighet på ~700 skott/minut.

Verklig eldhastighet var alltid lägre.

Den praktisk eldhastigheten i tidsspannet minuter var snarlik
för de flesta kulsprutor/kulsprutegevär med pipbytessystem eller vätskekylning.

Ett stridspar som bemannar en MG 42 kan då t.ex. skjuta 100 skott,
varefter skytten måste åla fram igen, skjuta 100 skott, åla fram, byta band,
på med asbesthandsken och byta pipa,
skjuta 100 skott, åla fram igen, skjuta 100 skott, vänta ett antal minuter
på att piporna ska svalna, ladda om o.s.v.

Med en BREN så behövde man inte åla fram hela tiden,
man kunde man skjuta med högre precision och när båda piporna var för varma,
så behövde man inte vänta lika länge
innan man hade en tillräckligt sval pipa för att kunna skjuta igen.

Vid närstrid så hade BREN fördelen av överlägsen ergonomi
(bärhandtag att hålla i.s.f. att behöva låna laddarens aspesthandske för att hålla runt manteln)
och lägre vikt.
Vad gäller ammunitionsmängd så hade BREN där 30 skott tillgängligt,
mot 50 skott på MG 42, men å andra sidan så gick det snabbare att ladda om BREN,
särskilt om man måste göra det själv.

För trefotslavett så använde MG 42 fler pipor (7st vill jag minnas)
men där var problemet att vapnet inte kunde hantera hur mycket värme som helst.
Eller ja, problemet var att tyskarna sällan hade tillräckligt med personal
för att få med sig tillräckligt med ammunition och pipor
för att ens försöka matcha tyngre ksp i gevärskaliber.

Med en Vickers MMG så handlade det istället om att
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band, fylla på vatten,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band, fylla på vatten,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band, fylla på vatten,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band, fylla på vatten,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band, fylla på vatten,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band, fylla på vatten,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band, fylla på vatten,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band, fylla på vatten,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band, fylla på vatten,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band,
skjuta 250 skott, byta band, skjuta 250 skott, byta band, fylla på vatten, byta pipa...

...vilket sedan kunde upprepas i timme, efter timme, efter timme,
utan att själva vapnet tog stryk eller att delar gick sönder och behövde bytas ut.

Jösses Ormen, byt medicin för den du har funkar rätt dåligt mot de maniska topparna...

För att återgå till ämnet så är, enligt mig, StG 44 den kulspruta som var "bäst" under WWII.