Bästa kulsprutan under andra världskriget?

Sitter och funderar vilken som var bäst.

Jag kom fram till att det var suomi som var den bästa. Billig, enkel, bra precision. Skulle nästan vilja säga att det var det som räddade finland. Iaf, vilken tycker ni var den bästa kulsprutan under andra världskriget?

I sedvanlig ordning så kommer du förmodligen ganska snart få ett långt utlägg utavOrmen Långe där vi kan läsa om fördelar och nackdelar med div. kulsprutor som vi aldrig någonsin ens hört talas om () , men jag har då åtminstånde en förkärlek för MG42an.

KP/31 är med finlandssvensk terminologi en maskinpistol, en kulspruta är ett maskingevär, eller det man kallar kulspruta i Sverige. För övrigt var KP/31 varken billig eller enkel, tvärtom alldeles för svårtillverkad och dyr, varför man sent i kriget i Finland avsåg att ersätta den med KP/44 som var en kopia av en rysk PPS-43.

För övrigt tror jag det är bra om du definierar vad du avser för kulspruta, lätt, medeltung eller tung kulspruta? Infanteriburen eller fordonsmonterad? Användningsområdet avgör vad som duger till vad.

Jaha, då fick jag veta det. Jag tycker iaf om den. Spela roll, vapen som vapen. Du skrev inte vilken du tyckte om heller.

Kulspruta? Förmodligen den tyska MG42.
Vad gäller den finska m/31 så var det nog den bästa k-pisten under ww2. Jag har varit ägare till en under en kort tidsperiod efter min morfars bortgång. Tyvärr så är det inte möjligt att få licens på den "bara för att" ens i Finland.

En armé består inte av en soldat med ett vapen. Under andra världskriget bestod arméerna av miljoner och åter miljoner man, enbart lilla Finland hade som mest cirka en halv miljoner soldater mobiliserade, till detta tillkom vaktkompanier och annat på hemmafronten som fick vapen. Tänk dig sedan lite större länder och det blir oerhörda mängder vapen, och kulsprutor i allehanda former.

Kan man spara råmaterial på varje vapen genom att göra konstruktionen enklare så är det givetvis att föredra, samma sak om man kan förenkla tillverkningsprocessen. KP/31 var snarast en konstruktionsmässig overkill, och man borde i ett tidigare skede i Finland ha förenklat konstruktionen avsevärt för att kunna tillverka fler både billigare och snabbare (tvärtom gjorde man konstruktionen dyrare och mer svårtillverkad under kriget). Samma sak är det med den lätta finska kulsprutan Lahti KK/26. Denna var alldeles för dyr och vältillverkad med fina toleranser.

Själv är jag en förespråkare av att saker ska vara så enkla som möjligt. Därför är jag en stor beundrare av ryska PPSh-41 och PPS-43 (att de hade den kraftiga 7,62 Tokarev som ammunition är bara en bonus) om vi snackar om kulsprutepistoler. Tyvärr är jag inte lika förtjust i ryssarnas kulsprutor under andra världskriget, DP hade konstruktionsbrister vilka senare rättades till med DPM, men den var ändå alldeles för tung och hade behövt bandmatning (vilket kom först efter kriget).

MG42 är inte utan sina brister (krångligt pipbyte är ett exempel), men bandmatningen är guld. Hade Bren Mk. 3 kommit med bandmatning hade det blivit den som vann duellen alla gånger i veckan, men nu var det tyvärr inte så. Den m/37 BAR (kulsprutegevär) som användes i Sverige hade även en vettig metod för pipbyte, tyvärr var den inte konstruerad för bandmatning från början (då skulle det i princip blivit en FN MAG). Men MG42 för andra världskriget. Dock kom det bättre kulsprutor efter kriget så den är nu bortpetad från tronen.

Jag uppfattar det som att det faktiskt råder någorlunda konsensus i den här frågan.

Den bästa allroundkulsprutan under andra världskriget var tyska MG42. Motivering: lätt, smidig och extremt hög eldhastighet.

Den bästa kpisten under andra världskriget var sovjetiska PPSh/PPS. Motivering: effektiv, billig och extremt fältmässig.

Både MG42 och PPSh/PPS fortsatte att användas långt efter kriget, vilket är ett betyg så gott som något. Vad gäller finnarna så får de i alla fall lite kredd eftersom ryssarna kopierade trummagasinet till PPSh från Suomi-kpisten.

Min åsikt är att trummagasinets effektivitet har överskattats något. Det fanns i princip enbart två typer av magasin (hos soldaterna) till Suomi k-pistarna, och det var trummagasinet och ett dubbelradigt magasin på 50 patroner som var ökänt för att fungera dåligt, och som i praktiken aldrig laddades med mer än 40 patroner. Självklart föredrog de finska soldaterna då trummagasinet. De hade ju inte så mycket val.

Direkt efter kriget köpte Finland in licensen till de svenska 36-patronersmagasinen till k-pist m/45, och KP/31 och KP/44-kpistarna som fanns i förråd byggdes om då magasinläpparna på de nyinköpta magasinen var större. I princip alla kvarvarande och deaktiverade Suomi k-pistar är anpassade direkt efter kriget. Sätter man ihop två av dessa svenska magasin i ett jägarmagasin får man ju 72 patroner, det vill säga samma magasinkapacitet som hos trummagasinen. Till detta tillkommer att de är lättare, har en konstruktion som i princip alltid fungerar (jmf. exempelvis med de ökänt dåliga magasinen till Sten k-pistarna) och framförallt att de går att ladda snabbt med fingrarna utan att man behöver verktyg.

Trummagasin blev allt mer sällsynta på PPSh-41 under slutet av andra världskriget, och förekom överhuvudtaget inte på PPS-42/43. När en PPSh-41 hade ett trummagasin, var för övrigt magasinet den mekaniskt mest komplexa delen, vilket inte säger lite.

Med risk för att låta fruktansvärt tråkig skulle jag nog vilja säga att det var yttre omständigheter som räddade Finland 1940 och artilleriet som gjorde det 1944.

I vinterkriget hejdades ryssarna av en av de kallaste vintrarna någonsin samt hot om engelsk och fransk intervention. De faktorerna hade givetvis inte spelat någon roll om inte finnarna gjort segt motstånd, men kom ihåg att ryssarna hade brutit igenom Mannerheimlinjen när kriget slutade och att underhållssituationen dessutom var kritisk.

Vid Tali-Ihantala så hade finnarna koncentrerat enorma mängder artilleri på en smal front. Det var alltså artilleriet som gjorde mest för att hejda rysssen, med pansarvärnet som god tvåa.

Läste någonstans att många sovjetiska soldater föredrog att ha ett trummagasin i vapnet för att sen byta till vanliga magasin när de laddade om.

På det viset kunde de inleda striden med ett 70-skottsmagasin, vilket inte är så dumt om man vill skaffa sig eldövertag genom att få mycket bly i luften snabbt, och sedan byta till vanliga magasin för att slippa krångel och eldavbrott. Ganska smart faktiskt.

MG42 får nog sägas vara bästa kulsprutan från andra världskriget.
Pålitlig, kraftfull, billig, enkel att massproducera och pipbytet var inte alls så krångligt ( http://www.youtube.com/watch?v=SUrk50zDr8M ), bara det att man måste skydda handen (har för mig att de hade asbesthandske under 2ndra världskriget.

Detaljer ifrån MG42 återfinns i de allra flesta kulsprutor tillverkade efter andra världskriget, och MG42 existerar fortfarande nästan oförändrad som MG3, i 7.62mm NATO. Bandmatningen återfinns till exempel i FN MAG (mer känd för oss som KSP58), och i amerikanska M60 osv....
Sverige har nyligen införskaffat den, sitter i tornet på Stridsvagn 122, som KSP94.

Den är FORTFARANDE en av världens mest sålda, använda och bästa kulsprutor, mer än 60 år efter att den skapades......


En annan väldigt framgångsrik kulspruta var den amerikanska M2 Browning i .50 cal BMG (browning machine gun).
Tung luftkyld kulspruta som också fortfarande används.

Ungefär som svenska värnpliktiga idag, som börjar med ett jägarmag, (två magasin som ett V fasttejpade, 60 bulor med en omladdningstid på mindre en 1 sek) för att sedan gå över till enkelmag.

Jag har fortfarande inte förstått om det diskuteras ksp eller kpist, eller både och i den här tråden?