Era pundigaste beteenden?

Varför inte spruta skiten i munnen, svälja ner med en klunk kaffe sen avnjuta ditt kaffe i din egen takt?

Jag brukade göra så förr, tills jag sköt fast kanylen i gommen!

Mecka majspipan!

Edit: Addendum till raden ovanför, jag trodde att jag hade postat just den raden i någon tråd så att min husvärd för natten skulle kunna se det och ordna med några mumsiga bloss som med lite tur skulle kunna vrida det mentala fokuset helt ur mina psykosociala labbars giriga grepp. Nu vet jag att husvärden inte kunde se det innan densamma på egna bevåg tog sig för att pula med pipan, alltså, mitt påstående om att jag redan postat detta imperativ byggde på falska premisser vilka nu raserats och jag bildar som nya ad hoc postulat oformliga ordklumpar i stil med 'ekorrspillningskulinari', 'stringensökande mental svångremsapparatur', 'katasofistisk sinnesnomadism', och avser undvika att använda dom nu när jag undersökt deras egenskaper och karakteristika i text i ett webbformulär. Spännande, vilket även kan påstås om vad som försiggår till höger om mig i soffan, lite påtagligt eftersträvat svar och verktyg för det ändamålet och vidare emotionellt samt intellektuellt gränsöverskridande vidare ut i natten. (Fasen, halvt om halvt obegriplig text, men det gör väl inget?)


"Aj", säger min föreställda persona som för min inre blick förevisar det skeende du beskriver.



Till mina pundiga beteenden hör att jag sällan gör vad jag borde, särskilt inte påtänd, men det jag gör håller vanligen rätt god språklig kvalitet, och jag runkar gärna mentalt över vad jag åstadkommit speedad när jag inte har något knark att förnöja mig med. Det pundiga i detta ligger alltså i den bristande förmågan till att prioritera i enlighet med det etiska ramverk som konstitueras av både egna ideal och relevanta andras, inkluderat med det aktuella tillfället ej direkt förbundna men mentalt ändå påverkande persona som följd av tidigare erfarenheter och lärdomar av desamma, (jag valde att inte inkludera naturrättsliga perspektiv, för att slippa klura ihop argumentation för tillämpning av dylika synsätt, i sin tur det för att slippa känna att jag idisslar filosofiska och religiösa ontologiska floskler vilket skulle prygla den intellektuella hedern till avsevärd plåga och således göra den svårare att upprätthålla i efterhand, enligt samma mönster som en stats invånare blir upproriska av en rått och hjärtlöst lagtillämpande regering) vilket ytterligare förstärks av pundande och efter en del pundande får ett slags emotionellt egenvärde eftersom det påminner om stimulantrusets grundlösa obetvingliga tacksamhet och överdådigt ofokuserat glättiga sinnesstämningars bieffekter på den aktuella psykosociala förmågan.

Att handlingsmönstret, prioriteringsförmågebristen, återkommer spontant och med andra handlingsmönsters likhet som motivering kan räknas till kategorin beteenden gör detta inläggs lejonpart klart passande i denna tråd. Om inte annat, så ger samma lejonpart uttryck för ett för mig extremt typiskt beteende när jag är påtänd, nämligen det evinnerliga skrivandet om ingenting i hopp om att jag någon gång likt de imaginära Turing-chimpanserna ska klämma ur mig det författade mästerverk eller delar därav endast historiens obestridliga giganter skulle kunna drömma om att producera och samtidigt också ha kännedom om hur ett sådant mästerverk skulle kunna ta sig uttryck.

Jag lär alltså inte ens märka det om jag mot all världens samlade förmodanden skulle digitalt eller i annan form bildligen klöka upp så bevingade uttryck, inkluderat alla konstnärliga former och en mängd andra, åtminstone i mina föreställningar vilka kanske inte tar beskaffenhet hos kosmos i beaktning som jag ännu inte känner till, som jag här försöker referera till i syfte att ge en fingervisning om en djupt liggande kärlek till stor konst och drömmar om dess utövande på sätt som människor normalt inte klarar av att utföra.

Nu har jag tappat tråden. Om det fanns någon.

Det kunde passa med ett väl valt bibelord, men jag känner mig inte på humör att välja, istället begär jag ingenting men förväntar mig allt av ett slumpvis valt bibelord som mitt bibelstudieprogram kommer att välja åt mig per slump i samband med att jag strax startar det. Först ska jag bara sluta skriva på det här stycket, och känna mig relativt nöjd med dess utformning och omfattning, innehållet känns rätt egalt, jag är glad även utan innehåll inatt.

Åhå, det bidde Markus-evangeliet, den i vissa avseenden mest ursprungliga av evangelietexterna. Närmare bestämt Markus 10:29-31 (1917 års översättning, av konungen gillad och stadfäst):
"Jesus svarade: 'Sannerligen säger jag eder: Ingen som för min och evangelii skull har övergivit hus, eller bröder eller systrar, eller moder eller fader, eller barn, eller jordagods, ingen sådan finnes, som icke skall få hundrafalt igen: redan här i tiden hus, och bröder och systrar, och mödrar och barn, och jordagods, mitt under förföljelser, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv. Men många som äro de första skola bliva de sista, medan de sista bliva de första.'"

Fantastiskt. De som lämnat bostad eller familj eller jordfastigheter för Jesus eller hanses glädjebudskaps skull kommer att få hundrafalt igen. Åtminstone om Jesu löften slår in, men det känns rätt okej att hoppas på det, det lär inte direkt skada att förvänta sig hundrafalt igen för varje försakelse som ingår i kategori enligt ovan.

Nu hoppas jag innerligt att inte webbläsaren massuppfittar postandet av detta inlägg, jag har fanimej spillt ut säkert en halvtimme av hjärteslask och snurrcerebralt svammel. Jävligt värdefull, åtminstone i teoretisk spekulation jag i tanken har på gång, denna text, för den kanske kommer att utgöra en vändpunkt i livet för någon annan, någon kanske läser den och påverkas mjukt och sublimt till ett liv i tjackskuggans dal, i oerhörd glädje och gamman, utan rädsla för dalens äldre och styggare syskon i vilken helga makter frälser från ondo.

Eller nåt sånt. Dags att avrunda.

Puss.

Majspipan meckad och, i likhet med undertecknad, sedan länge påtänd, bränd och upprepade gånger avslocknad. När man delar egenskaper med sitt administrationsverktyg, är man uppenbarligen tillräckligt skarp för amfetaminberikning av penetrerat innehåll (i sprutans fall: tillförsel av amfetaminlösning till blodomloppet; i mitt fall: djupdykning i analoga förhållanden mellan det bildliga och bokstavliga) samt tillräckligt djup för att rymma en nypa sinnesutvidgning (i pipans fall, gräs; i mitt fall, berusning därpå).


Jag var vid detta missöde av smärre otäckheters karaktär lyckligen zonkad på högkvalitativt smack och därför immun mot smärta, men också därför tillräckligt frånkopplad mentalt för att först lyckas åstadkomma eländet.


Så smärtsamt välbekant, att jag måste döva mitt dåliga samvete över prioriteringsproblematiken med att försöka få fyr på holken igen.


Ja, nu minns jag din tripprapport på LSD och varför jag instinktivt ville knarka med dig.

Väl doserade och av njutningsnektar välsignade substanser tenderar att skapa en upplevelse av relation och gemenskap med redskapen för samma substansers intag, och relationerna till substanserna i sig blommar än vackrare efter månggiftet med såväl drogerna, som parafernalia, som tillbehör och regelbundna inslag i övrigt i de relevanta sammanhangen. Det kan jag med viss säkerhet påstå, och känner mig helt övertygad om att du känner dig elfebensstarkt säker på detsamma, särskilt som du har nålandets även för mig som inte sysslar med det sällsamt sköna konst som regelbunden verksamhet i aktuell kontext.



Det sannerligen kvalitativa rusets tveeggade svärd. Självbevarelsedriften får stryka på foten till förmån för rejält förhöjd sinnesstämning, vilket konkret innebär okänslighet för det skadliga som eventuellt uppstår på vägen, därav den praktiska nihilism som inte sällan följer ett rejält missbruk i spåren. Eller kölvattnet, det är ett rätt fint ord, som skulle passa ganska bra in istället för 'spåren', men det ordet ser också rätt fint ut, så istället för att bygga motiv till att välja endera får båda stå kvar.



Hemskt gärna några bloss till, min avsikt är att jag ska slå ihop det här inlägget så fort som möjligt och försöka infoga pundigt beteende i för övrig off-topic-text legitimerande mängd. Ordvalsharangen i mitt förra stycke uppstod spontant. Att jag känner mig nödgad att poängtera det explicit har pundig karaktär, men jag vet inte om det hör till mina beteenden eller om jag helt sonika isolerade det som en pundighet som en ren lyckträff i sökande efter vad jag just utgivit mig för att försöka åstadkomma i det här inlägget i hopp om att ha fått lite draghjälp med det delprojektet (Operation Legitima kallar jag det i tanken, för det får mig att le) vilket jag fortfarande inte litar på kommer att slutföras utan medvetna ansträngningar därtill. Eller, jag litar helt enkelt inte på den mentala gnomen som fnittrar, och fnittrar, och ber om mer pulver, och fnittrar mer, innanför pannbenet. Prefrontal kortex, för att k pryglar sönder c i estetisk duell.


Kan du tänka dig att utveckla det något? [Edit: Haha. Jag läste vad du svarade på, och det föddes ett mentalt koncept som jag tror motsvarar hyggligt vad du hade i åtanke, men låt inte det nästan prekognitiva fostrets nedkomst hindra författande av några utvecklande rader ändå]

Jag fastnade för din melankoliska intellektualism och imponerande bildning på områden jag betraktar som klassiskt värdiga och sunda för kunskapstörstande att ägna sina själv åt, såsom farmakologi och språk. Dessutom har du en torr men ändå hjärtlig humor och lite lätt Aspergers syndrom-anstrukna tolkningsförfaranden som jag uppfattar som mer charmiga än knäppa, vilket kommer sig av mycket goda erfarenheter av en mig kär väninna med den diagnosen och några ytterligare bekantskaper i samma psykiatriska kategori vilkas umgänge alltid glatt mig och bjudit på långa samtal om jäkligt viktiga saker.

Jag syftade på min kommentar till din tripprapport Lysergsyredietylamid - nio märken över tid, som jag fann givande med ledning ungefär av de skäl du själv angivit. Det är ovanligt att kunna föra en konversation i gränslandet mellan filosofi och farmakologi på hög nivå, d. v. s. så väl djuplodande som under samstämmig påverkan.


Edit: Det underförstådda pundiga beteendet här består i att kommunicera sina omständligt formulerade synpunkter via "Era pundigaste beteenden", när man sitter i samma soffa.

Det är en rätt sällsam form av gemenskap det där, enligt mina erfarenheter hittills, vilka antyder att densamma är en bristvara i det västerländska samhället.

När revolutionen kommer, och det gör den, så skall murar överallt rämna och människor fly i skräck från den bildliga björnen som i paniskt anstruken överaggression sliter normativitet och konformitet från Tellus knöggliga yta och slungar det ut i Jymden, för att där driva mot ingentingets intrinsikalt köldhelvetiska rymder som sakta men säkert i egenskap av kosmos egen approximation av rent tomrum absorberar detta dåliga och planlöst rusande hindrande som kontaminerar den jungfruliga Jordens yta, bebodd av för drogande genetiskt extremt välskräddade varelser som med naturrättsligt stöd kan anses befogade att tränga ut torrbollarna och hylikerna till förmån för en intergalaktisk borg av blomstrigt klet och ömhetsbetygelser människor och organisk kemisk vetenskap emellan. Lite uppfittad grammatik, men jag längtar för mycket efter att insufflera en liten väckarklocka av något sockrigt och något beskt att jag inte ids tjackigt bry mig om tillrättavisande av texten på min skärm.




Definitivt pundigt, en personlighetsegenskap jag dessutom väl känner till och borde kunna bota med lite viljeansträngningar, den däringa kommunikation via forum fast både mottagare och sändare sitter grannar i det materiella. Tankeverksamheten målar upp ceriserosa-nedstänkta visioner av flickor i nedre tonåren som avnjuter livets första cigaretter medan de pratar i mobiltelefon med varandra och fumligt passar giftstickorna mellan sig under förhållandevis intensivt pladder om ingenting, och jag hoppas på att dessa tankars innehåll i någon av modallogiken åtkomlig verklighet faktiskt finns, och att dom formas för resten av livet av de lärdomar tobaksdrogen har att erbjuda, och de låter de löften om neurokemiska befrielser tobaken antyder infrias genom att de likt människor i den här världen går Kristus till mötes genom tro på Jesus, en utsträckt hand som bildar en länk till ofattbara tillstånd och oförglömliga erfarenheter som ligger som en hinna över erfarenheter glömda på grund av rusighet och koncentrationens bristande bandbredd när allting skenar eller sniglar.

Amfetamin är en bristvara i det västerländska samhälle, över vilket mitt Ego är Imperator et Pontifex Maximus och vars sydligaste landsändar fryser till följd av den öppna balkongdörren. Hoc est corpus meum, nämligen, och den frasen vill ackompanjeras av ett "haec est sanguis mea", vilket sprutan uttrycker i handling snarare än ord, när svaret skymtar genom kanylens plastkoppling. Till följd av Arkolands nationella amfetaminunderskott lyser den internationella gemenskapen med sin frånvaro.


Jag behöver en till holk för att fassuppmitta det där ordentligt.


Nu har jag suttit och dragit mig i skägget i två timmar, begrundande min fysiologiska likhet med Kristusgestalten i västerländsk konsthistoria.

hahahaha så jävla skön...

Mm... just nu rökte jag en holk på fimptobak och gräs, men jag betraktar det inte som hälften så pundigt som att panta burkar för att ha råd med spolarvätska, vilket jag gjorde häromdagen. Det är liksom ännu ett pinnhål längre ned på samhällsstegen.

Sedan betedde jag mig hyfsat pundigt, när jag handlade spolarvätskan. Dels hade jag suttit i samma ställning i 12 timmar på tjack och var därför stel i benen och rörde mig som Charlie Chaplin, dels var jag yr i huvudet efter att ha rökt skrap och vinglade runt och var fumlig på grund av opiatavtändningen, när jag skulle leta upp spolarvätskan på macken (naturligtvis råkade jag föst skriva mackan, haha... ) och sedan hittar man ju inte saker, fastän de är mitt framför en, så jag tog lång tid på mig för att hitta spolarvätskan och drog ut på tiden ytterligare, då jag jämförde priser, plockade fram alla pengar för att räkna dem och tappade ned mynt på golvet. Sedan samlade jag ihop omsorgsfullt ihop mynten och tog vinglande på Charlie Chaplin-ben med mig spolarvätskan till kassan, där jag plockade fram och tappade ut mynten igen för att nätt och jämnt få ihop till 33 kr att betala för spolarvätskan, men jag räknade fel och mumlade för tyst för att förstås av kassörskan; sedan blev det för högt, när jag skulle tala tydligare och så stakade jag mig, men lyckades slutligen betala rätt summa och vingla därifrån.

Balterna borde ta i från helvetiska avgrunder, fotknölarna lär inte som accelerationssträcka räcka ens en tillstymmelse till nära, och med den kraftansamlingen fokusera allt på den klart identifierade och strålande uppenbara sociokulturella Schwerpunkt som avsaknaden på fri tillgång till racemiskt amfetaminsulfat utgör.

'Which way is Poland?' borde dom fråga sig när första offensiven fått avsedd verkan, för att sedan framrycka och lägga under sig nation efter nation i det Östeuropeiska området, med gratis som vapen och cigaretter (eller tuggummin!) som mutor för att hålla de ockuperade på gott och inbjudande humör. Storbritannien kommer att resa sig som en enad man, en nationalistens våta av kåtstönanden indränkta drömscenario nummer ett, principiellt åtminstone för nationalisten det gäller när dessa här skisserade skeenden väl sätts i sedan obetvinglig rullning kanske avskyr brödpudding och Shakespear, kanske finner han också vämjelse i att lyssna på cockney och därför i infantilt enveten vrede emellanåt i sin ensamhet uppfylls av en väldig lystnad efter att slita levrar ur brittisk engelska talande unga män, och Grejt Britanniens sammanhållning i unisont uttryckt anda när dosen väl slår kommer att få månen att svimma av lika delar förtjusning och längsel efter en egen befolkning värdig att leva i hedonistisk rusighet producerande omfattande mängder konstnärligt av alla de slag som tänkas kan och några till vilka inte tankeverksamheten kan omfatta ety de endast kan utföras, inte rationaliseras, och dessa kallas Storslagen Estetisk Utövning.

Inom kort från utbrottet av i antika apokalypser detaljbeskrivna makters åverkan på den oönskade tingens ordning, till förmån för de nya himlarnas och den nya Jordens daning och vandring mot unik mognad i enhetlighet vad gäller visst och konformitet med kraft bestridande vad gäller annat.

Må det ske, shemhamforash, amin, amen.

Och fan ta den som vågar störa mina framtidsplaner gällande detta, om vilket jag just profeterat i längre tid än avsett.


FASS upp [i] mitta, en dialektal metafor för att plugga tabletter med okänt innehåll som ett slags partytrick bland unga män som fortfarande letar efter den egna rollen i grupper av jämnårigas rangstegessystem, månne? Eller kanske en nu återigen aktuell förslagsdelgivning, vilken jag, så klart, inte ser några hinder för uppfyllnad och avnjutande av om håg finnes för pulandet på vägen till antändning och blandning av atmosfär med modifikationsorsakande intrikata sammansättningar av grundämnesinstanser.


Nämen, det stämmer, nu när du påpekat det, att vissa epokers Jesus-avbildningar haft en stor halt av likheter med i synnerhet skägg och skalppäls med dig.

En banan, vad sägs om det?

Vad är grejen med spolarvätska? dricker du den? spyr man inte? och hur mkt alkohol innehåller den?

bara spolarvätska i sig känns sjukt pundigt.