Alltid kul att se dokumentärer om Thin Lizzy, men kan hålla med kritikerna om att den är överhypad. Den är givetvis över nivån av något en amatör klistrat ihop på youtube, men gentemot något som banden själv fixar ihop som t.ex. Rush: Beyond the Lighted Stage eller Pearl Jam Twenty står den sig slätt.
Alldeles för kort och för brett fokus för att nå något vidare djup. Mer udda detaljer och information nuddas, men för korta sekvenser gör att helheten känns något intetsägande.
Visst kan man nämna Midge Ure och Snowy White, men dom är notiser i Thin Lizzys historia. Midge Ure kanske var en nära vän till Lynott, men ur musikalisk synpunkt tillförde han inte mycket. Snowy White var givetvis lite mer engagerad, men jag tror Scott Gorham hade kunna skriva minst lika bra grejer på egen hand. Tycker det var mer om Snowy White än Brian Downey (han sågs till en del, men i princip inget om honom som trummis). Om så är Darren Wharton en betydligt viktigare medlem. Oavsett vad rockare tycker om keyboards tillförde han faktiskt något minnesvärt till sina två skivor Renegade och Thunder & Lightning. Var kul och se Brian Downey lovorda honom.
Thin Lizzy släppte 12 studioalbum och några live-album. Live And Dangerous måste nämnas då det är, diskutabelt (?), bandets viktigaste skiva... Men tycker knappt skivorna fick någon plats alls förutom att dom nämndes. Vad hände med "Shades of a Blue Orphanage" och "Life" föresten?
Som jag ser det hade bandet tre perioder. 1) Eric Bell, 2) Nightlife - Black Rose och 3) 80-talet. Det kända materialet är väldokumenterat. 80-talet känns oftast bara handla om knark och svårare att hantera situationen. Men gällande Eric Bell sägs oftast bara när han lämnade bandet för att han inte gillade dom kommersiella påtryckningarna... Annars då? Han säger bara "it was great, you know", men aldrig något mer. Skulle gärna se och höra mer om dom åren! Samtidigt blir det för mycket information för en relativt kort dokumentär.
Efter all "hype" hade jag väntat mig något mer.. Något på kanske 2-3 timmar som ger en köttigare helhetsbild!
Alldeles för kort och för brett fokus för att nå något vidare djup. Mer udda detaljer och information nuddas, men för korta sekvenser gör att helheten känns något intetsägande.
Visst kan man nämna Midge Ure och Snowy White, men dom är notiser i Thin Lizzys historia. Midge Ure kanske var en nära vän till Lynott, men ur musikalisk synpunkt tillförde han inte mycket. Snowy White var givetvis lite mer engagerad, men jag tror Scott Gorham hade kunna skriva minst lika bra grejer på egen hand. Tycker det var mer om Snowy White än Brian Downey (han sågs till en del, men i princip inget om honom som trummis). Om så är Darren Wharton en betydligt viktigare medlem. Oavsett vad rockare tycker om keyboards tillförde han faktiskt något minnesvärt till sina två skivor Renegade och Thunder & Lightning. Var kul och se Brian Downey lovorda honom.
Thin Lizzy släppte 12 studioalbum och några live-album. Live And Dangerous måste nämnas då det är, diskutabelt (?), bandets viktigaste skiva... Men tycker knappt skivorna fick någon plats alls förutom att dom nämndes. Vad hände med "Shades of a Blue Orphanage" och "Life" föresten?
Som jag ser det hade bandet tre perioder. 1) Eric Bell, 2) Nightlife - Black Rose och 3) 80-talet. Det kända materialet är väldokumenterat. 80-talet känns oftast bara handla om knark och svårare att hantera situationen. Men gällande Eric Bell sägs oftast bara när han lämnade bandet för att han inte gillade dom kommersiella påtryckningarna... Annars då? Han säger bara "it was great, you know", men aldrig något mer. Skulle gärna se och höra mer om dom åren! Samtidigt blir det för mycket information för en relativt kort dokumentär.
Efter all "hype" hade jag väntat mig något mer.. Något på kanske 2-3 timmar som ger en köttigare helhetsbild!
