Thin Lizzy - Officiell tråd

Jag har redan höjt Vagabonds till skyarna, så jag tänker inte göra det igen, men jag kan absolut hålla med dig om de första två. Men jag vet inte om kontrasten är så himla stor mot det senare materialet. Sången är ju precis som på de senare skivorna, trummorna låter också väldigt likt och gitarren har ju trots allt ungefär samma melodiska stil. Det finns grupper där man kan urskilja betydligt större skillnader mellan tidigt och sent material.

En sak som bidrar till att jämförelsen haltar är ju så klart dubbelgitarrerna. På ett sätt tycker jag att Bell är mer intressant att lyssna på medan de andras dueller ofta blir mycket av samma sak, väldigt mycket slingor upp och ned hela tiden så att säga.

Jag har en kusin som typ gillar Thin Lizzy men tycker "The Boys Are Back In Town" och "Jailbreak" är tråkiga. Han är lite mer en Genesis-kille än Michael Jackson om man säger så... Därför förstår jag väl vad han menar även fast jag älskar nämnda låtar. Hela köret med dubbelgitarrerna och senare album är att de är byggda mer kring formlerna för en poplåt än blues, progrock eller heavy metal. Det är däremot inte tidigare, mer utforskande, Thin Lizzy. Visst vore några "senare" Thin Lizzy-låtar ännu bättre med en mer komplex eller jammande-stil än den perfekta harmonin mellan gitarrerna. Det kan jag hålla med om och om Eric Bell skulle kommit tillbaka efter Black Rose istället för Snowy White. Det skulle kunnat bli rätt intressant !

Jag håller nog med om att de är lite tråkiga, men det beror nog på att de är väldigt uttjatade.

I så fall är Thunder and lightning en metalplatta med popstruktur. Det kanske är det som bidrar till att den är lite varken eller. Nu låter det kanske som jag är väldigt emot det mesta här, men så är det inte. Jag gillar Thunder and lightning mycket, och dess styrka är samtidigt att den inte är en mer stereotyp metalskiva.

Håller med om att Bad Reputation har ett av de snyggare omslagen, däremot har skivan aldrig varit en favorit. Titelspåret tycker jag är helt okej, men Lizzys mer upbeat-låtar har alltid varit bättre tycker jag. Favoriterna är Soldier of Fortune, Southbound, Dancing in the Moonlight och That Woman's Gonna Break Your Heart. Problemet är bara att jag mycket hellre hör Live and Dangerous-versionerna av Southbound och Dancing in the Moonlight som gör sig mycket bättre live... Därför blir nästan Soldier of Fortune den bästa låten på skivan.

Sedan kan jag skriva på att Fighting-omslaget är riktigt fult.

Det finns ju två. Vilket menar ni? Jag föredrar nog det amerikanska i så fall.

Syftar på originalomslaget, det blåa. Båda är riktigt fula, men det är möjligt att den amerikanska versionen är något mindre gräslig.

Snackar ni om snygga Lizzy omslag tar ju lätt Vagabonds of the Western Worlds priset- http://4.bp.blogspot.com/-lxrhATWN1QQ/TZvQHFjM-6I/AAAAAAAACaw/WSlhbhWBE9Q/s1600/Thin_Lizzy_Vagabonds_Of_The_Western_World.jpg

Snyggare omslag får man leta länge efter

Det blå "Fighting"-omslaget är nästan så Spinal Tap som det bara blir. En framtvingad "cool guy"-bild där bandet står med järnrör för att verka som "fighters". Hahah. Visst bara en kul grej egentligen, men inte skulle jag varit särskilt stolt över den framsidan på ett annars bra album!

Det andra omslaget är några steg bättre, men det ser ut som alla är bakis och de snabbt tagit en bild för att få det gjort. Ingen direkt tanke eller idé bakom det hela.

Den fjärde januari i år var jag på King's Call Stockholm. Något som hålls varje år till minne av Phil Lynott. Det är ett gäng som gått ihop för att spela och med åren har det växt till ett litet evenemang.

Husbandet (The Little Darlings) körde igenom hela Fighting-skivan i egen ordning. Finfin idé. Sedan blev det paus och sen..

Var det en massa gästinhopp (MASSA!) och de "kända" var Ian Haugland (trummisen från Europe) och Jan Johansen (precis, DEN Jan Jonhansen). Särskilt senaste var överaskande bra. Några förfriskade herrar stod brevid mig. En sa "den där bögen.. bäst att han levererar".. Snart står samma man och sjunger med för att sedan säga "fan vad bra det är"

Övriga gäster? Det var både trummisar, basister, sångare och gitarrister i mängder. Så vitt jag vet är det amatörer som gillar bandet. Flertalet var riktigt bra och några kändes överflödiga (det blev FÖR mycket springande fram och tillbaka, tycker jag). Det trevligaste var att många låtar jag normalt inte håller speciellt högt blev riktigt bra (dvs. de fokuserade inte bara på hitsen). Cold Sweat blev grym exempelvis.

Setlisten var snudd på oändlig. En överlag rätt trevlig spelning för en hyfsat billig penning. Medelåldern var rätt hög. Överaskande kul dock att majoriteten av de yngre faktiskt var tjejer!

Gillar man Lizzy borde man definitivt spana in detta åtminstone!

Bad Reputation är sagolik som platta. Höjdpunkterna för mig är tveklöst Southbound, Soldier of Fortune och That Woman's Gonna Break Your Heart.

Titelspåret bärs upp mycket av Downing.

Ett minus till omslaget är ju givetvis att Robbo lämnades utanför, trots att han spelar på samtliga låtar(tror jag).

Extremt välproducerad, nästan på gränsen till för bra.. Men bara nästan.

Det ballaste omslaget är väl Bad Reputation, men min personliga favorit är ändå debutalbumet. På något skumt sätt tycker jag mig se en liten röd tråd mellan omslaget och albumets lyrik, kan dock inte förklara hur.


Debuten skulle jag nog inte rekommendera för någon oinvigd, men för mig personligen är det ett helt trollbindande album. Tror mycket av det har att göra med Lynotts texter, som på denna tid var kluriga och enormt personliga. Även soundet är väldigt speciellt.

"Shades" är snäppet svagare i min mening. Lite mer otydlig produktion, liiiite mindre variation på låtarna, men fortfarande bra. Buffalo Gal, Baby Face, och Brought Down är alla mycket bra låtar.


Bell var lätt den mest innovative gitarrist Lizzy hade. Han verkade hitta en ny ton för varje ny låt, och kunde skriva oefterhärmliga riff som Look What The Wind Blew In och Ray Gun. Som solist var han långt ifrån flinkast i fingrarna, men han kompenserade detta mer än väl med sin uppfinningsrikedom. Lyssnar i ärlighetens namn hellre på Bell än Gary Moore, som visserligen är min största förebild som gitarrist men som bara verkade vilja trycka till Gorham under sin tid med Lizzy.

Bells höjdpunkter:

• Den odödliga slingan i Whiskey in the Jar
• Riffen i The Rocker och Look What the Wind Blew In
• Alla solon på "Vagabonds", och fler därtill
• Den sagolikt vackra rundgången i Little Girl In Bloom
• Atmosfärisk, reverbig wah-gitarr i The Friendly Ranger at Clontarf Castle

Gary Moores bidrag till Thin Lizzy gillar jag. Hans personliga favorit samarbete med Phil Lynott ska varit Parisienne Walkways. Vet inte om jag håller med honom, men det är en av tungviktarna.

I övrigt tycker jag Gary Moore har en tendens att dra ut på tonerna väl mycket och göra mer en gitarrfest (istället för korvfest) utav många låtar live... Det blir för mycket gnidande och utdraget för min smak. Ser inte riktigt det musikaliska värdet i det och hör mycket hellre låtarna som de en gång var skapta.

Utöver det diggar jag Gary Moore väldigt mycket oavsett om det är i Thin Lizzy, Hårdrocks-Solo, Blues-Solo, Colosseum II eller vad som.