Citat:
Det är klart det är värt det mannen!
Tack för ditt svar, att du delade med dig lite av din resa och även sträckte ut en riktig hand med ditt telefonnummer.
Jag kanske behöver försöka leta fram mitt “jävlaranamma” som jag så många gånger tidigare använt för att nå dit jag vill, det är bara just nu och en tid tillbaka som bortblåst som att ingenting längre spelar någon roll. Men ja det är väl kanske så det blir om man är i en depression antar jag så inget konstigt i sig, för min del bara en ny erfarenhet av att där verkligen är noll och ingenting kvar. Som att när jag gjorde det där försöket gick jag över en etisk gräns i mitt inre och har man gjort det en gång så…ja det är inte lätt, man kan säkert vrida och vända på det i all oändlighet...
Oavsett vad ville jag tacka för din kommentar och fann det intressant med hur du hittade styrkan inom dig själv efter ditt “miljöombyte”. Och jag tror också du har helt rätt i det du skriver, att det finns skäl att hänga kvar, det tar ju slut ändå - väl medveten. Får se hur länge jag orkar hänga kvar för att hitta de där skälen eller kanske återfinna gamla eller om jag finner orken igen att göra ett nytt försök på livet. Aja, oavsett tack för att du tog av din tid och svarade.
Jag kanske behöver försöka leta fram mitt “jävlaranamma” som jag så många gånger tidigare använt för att nå dit jag vill, det är bara just nu och en tid tillbaka som bortblåst som att ingenting längre spelar någon roll. Men ja det är väl kanske så det blir om man är i en depression antar jag så inget konstigt i sig, för min del bara en ny erfarenhet av att där verkligen är noll och ingenting kvar. Som att när jag gjorde det där försöket gick jag över en etisk gräns i mitt inre och har man gjort det en gång så…ja det är inte lätt, man kan säkert vrida och vända på det i all oändlighet...
Oavsett vad ville jag tacka för din kommentar och fann det intressant med hur du hittade styrkan inom dig själv efter ditt “miljöombyte”. Och jag tror också du har helt rätt i det du skriver, att det finns skäl att hänga kvar, det tar ju slut ändå - väl medveten. Får se hur länge jag orkar hänga kvar för att hitta de där skälen eller kanske återfinna gamla eller om jag finner orken igen att göra ett nytt försök på livet. Aja, oavsett tack för att du tog av din tid och svarade.
Som sagt, "life is brutal but beautiful".
Problemet blir när man saknar förmågan att se nyanserna på ett sunt sätt. Vi alla har dåliga dagar, och vi alla har bra dagar. Saknar man däremot det där "filtret", byggt på vetskapen om att det alltid finns ett ljus i slutet av den mörka tunneln man där och då står i början av, så blir det givetvis knas i skallen kring huruvida det är värt att fortsätta leva eller inte.
Men låt inte ditt egna psyke lura dig. Lika duktigt som våra hjärnor är kapabla att lura oss väl inne "i mörkret", så är våra hjärnor duktiga på att reparera, glömma, bearbeta och låta oss som människor gå vidare -- ett par erfarenheter rikare. Ha alltid en sak i åtanke: även om det känns på ett visst sätt för tillfället, är det inte nödvändigtvis sant, så att säga.
Jag kom att få rollen som förtroenderåd på kåken jag satt på, delvis tack vare min förmåga att vända på steken så att säga. En snubbe jag nästan hamnade i slagsmål med första veckorna, då han jobbade i köket på avdelningen och av misstag langat ut mitt käk till någon annan, kom under tiden därefter att bli en som jag idag kallar för en nära vän. Han berättade en fin sak till mig sist vi sågs så här i frihet (han satt drygt 3 år för vållande till annans död, han hade voltat bilen han och hans vän satt i när snuten jagade dom, och vännen omkom olyckligtvis): "du fick upp mig ur sängen vissa dagar och tvingade mig spela RISK tillsammans med er, när jag var som lägst".
Jag höll på att förstöra den fina stunden där och då med att säga "jag ville nog mest ha en värdig motståndare i RISK", men stoppade mig själv.
Men sanningen är att jag tror på att sträcka ut en hjälpande hand om någon redan ligger ner, inte ta tillfället i akt och langa en spark i nyllet bara för jag kan komma undan med det.
Ett annat uttryck jag kom att använda gång på gång där inne i samtal med nyanlända personer på sin avtändning av vad fan det nu var de gått på där ute och som kände livet var över var: "fördelen med att befinna sig på den absoluta botten är att du bara kan ta dig uppåt".
Må låta naivt och extremt förenklat -- men det är väl ändå så, inte sant?
Se till att vända på den här steken nu, det grejar du! Och du har heller inte ett skit att tacka för, det är sådant man gör för sin näste! Ta hand om dig nu, och hör av dig om det är något!
Citat:
Tack detsamma! Och jättebra idé - när du själv fått hjälp och kommit på fötter så är det fantastiskt om du kan hjälpa andra som går igenom det här
Tack för du delade detta, det landande tungt inom mig och jag läste det mer än en gång. Bekräftelsen av känslan och berättelsen om att du inte längre är där. Tack - önskar dig och dina nära allt gott för framtiden. Kanske jag kan göra detta du gjorde för mig för någon annan i framtiden - vem vet.
Kämpa på och håller tummarna för dig!
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera