Misslyckat självmordsförsök och nu kan jag inte sluta tänka på det

Jag har läst regeln om inlägg ang självmord så detta är inte något som handlar om hur eller liknande. Utan jag gjorde ett försök, impulsivt för drygt en vecka sedan, hamnade i respirator, det första som hände när jag vaknade var att jag började gråta blev arg ledsen besviken för jag vaknade. Vet inte hur vanligt det är, har det hänt andra? Just nu är det det ända jag kan tänka på att jag måste ha en väg ut, tabletterna jag sparat ihop är nu slut och nu har jag typ panik för att jag inte har en backup utväg ifall att för jag är för feg för att skära mig och sånt. Förstår jag låter helt psyko men skulle gärna vilja höra om andras erfarenheter inom detta. Kommer jag kunna sluta vara besatt av tanken på denna utväg jag vet inte ens riktigt varför jag skriver här är beredd på en massa elaka kommentarer men kanske där är någon som har något vettigt att dela med sig av. Går också bra att skriva till mig privat.

Försök att vända på det.. Du hade tur och det var inte din tid att gå. Kunde ha blivit komplikationer och blivit en grönsak. Ibland händer saker och ting av anledningar. Använd det.

Hej,

Jag vet inte vad du går igenom eller hur du känner, men jag kan av egen erfarenhet säga att det finns hjälp att få. Ge inte upp!

Det fanns en anledning, om inte flera, till att du "misslyckades" . Ta den chansen och sök hjälp och kom på fötter igen. Gör det du behöver för att ta dig igenom detta, vad som helst så länge det inte skadar någon annan eller dig själv.

Oavsett hur tungt eller svårt det kan kännas just nu, så finns det en ljusning bortom horisonten, du kan bara inte se den än. Jag vet inte vad du anser om Bibeln, men personligen har den gett mig en helt ny syn på livet och den har även hjälpt mig ifrån tabletter och missbruk av diverse.

Snälla, GE ALDRIG UPP!

Var rädd om dig och som sagt, det kommer att bli bättre bara du tar den tid du behöver, om så bara en minut i taget, se till att sysselsätta dig med något, lyssna på musik, gå en promenad, skriv av dig här på Flashen eller vad som helst som kan få tiden att gå. Ju längre tiden går, desto mer bleknar minnena och ärren av det du varit med om.

Något som var min absoluta räddning i unga år var att jag skaffade mig en hund. Jag fick rutiner, sällskap, motion och en massa annat som gjorde att jag inte hade tid att tänka och fundera en massa på att vara eller att icke vara.

Hoppas att det löser sig för dig

Det brukar vara en mening med allt, skulle du verkligen dö hade du inte skrivit här. Det finns något här för dig som du inte ser än.

Vet några som kan hjälpa dig om du vill. Med att vilja leva.

Bäst att lägga till det sista. Försökte skicka pm, men det funkade inte.

Jag hoppas ingen är taskig mot dig för att du postar.

Men du måste köpa att självmord är en akt av desperation, inte en logisk handling. Och ser man i din posthistorik verkar det vara en person som insåg att livet, inte bara ett avslut, är möjlighet till att må bättre. I ditt första inlägg till en person med påträngande tankar föreslår du att fylla sina dagar med aktiviteter när det är tungt - vad hade personen du var då sagt till dig nu?

Om du är inlagd för ett självmordsförsök så kommer du få kontakt med psykolog, om du har kontakt med din familj be dom om hjälp att fixa en till privat om dom har råd. Jag vet ju inte vad som föranledde det här för dig, men allt går att lösa - det tar tid och tyvärr ansträngning (när man mår som sämst och har problem med det, men...)

Du kommer inte må så här jämnt. Och när du kommit över den vallen så är det som om nån tänt lampan och det som såg helt jävla nattsvart ut blir plötsligt förståeligt och hoppfullt.

Försöka ta livet av sig och inte lyckas är ett rop på hjälp. Skriva en tråd på Flasback är också ett rop på hjälp. Hjälp finns att få, men tyvärr inte här.

Hoppas verkligen, ärligt det ordnar upp sig för dig.

Tack för ditt svar 🙏

Ingen orsak 🤗

Tack för ditt svar, att du tog dig tid att skriva. Kanske det värsta för mig är att allt är ändå bra men det finns ingen som helst livslust kvar. Hundar har jag men det har liksom gått så långt att allt detta (jättehemskt att skriva detta jag är väl medveten) med att tänka på och försöka leva för någon annan som jag försökt göra större delen av livet som som nog gjort mig väldigt utmattad är borta efter detta försöket på något sätt. Svårt att förklara jag känner bara att jag inte har mer i mig, jag är oerhört logiskt lagd och jag vet att dör gör man oavsett men ändå kan jag inte hitta ellerå mig själv att hitta en enda djup mening med att finnas kvar. Just nu är livet som ett vacuum sekund för sekund minut for minut timme för timme dag för dag bara passerar samtidigt som jag lider något oerhört. Det känns så konstigt alltsammans, jag borde va glad och tacksam för allt jag har men jag kan bara inte förmå mig själv att finns “ljuset/gnistan/motivationen” till att fortsätta, ja det är märkligt alltsammans helt enkelt. Nu blev det ett långt svar, ville iallafall säga tack för att du tog dig tiden att svara.

Tack för ditt svar, jag brukar försöka resonera så vanligtvis och har sagt det många gånger till andra personer som stöd. Det är väl det som blir så konstigt när det bara blir tomt och svart på insidan - gissar det är det som är en depression - att det är helt omöjligt att ta till sig att där magiskt ska dyka upp något som gör livet värt att leva trots alla mödor och den ständiga väntan på det som ändå kommer ske oundvikligen. Jag uppskattar att du tog dig tid att skriva ett svar, så tack för detta.

Hej tack för ditt svar ja undrar vad det är för några som kan hjälpa mig med detta?
Tack för att du skrev att det inte gick att skicka pm - kände inte till det. Du får gärna maila mig om du vill på min mailadress aleit888@gmail.com istället om du orkar och vill.