Misslyckat självmordsförsök och nu kan jag inte sluta tänka på det

Folk är olika? Einstein.
Du verkar vara en egoistisk sådan. Kanske med narcissistiska drag.

Jaså? Sen när då?
Jag vet minst 6-7 personer som blivit körda till psykiatrin efter suicidförsök och ingen av dem har blivit remitterade till VC efteråt. Konceptet har varit ett recept på apoteket och ett "lycka till".

Jag har heller aldrig sett/läst någon annan bli det.
Så istället för att sitta och svära kan du ju upplysa oss andra om dessa rutiner.

Jag vet inte om jag skulle kalla det minipsykos, men snarare en form av tunnelseende och beslutsamhet.

Att genomföra en handling som avslutar ditt liv är inte som att spontant kasta av sig kläderna en sommarkväll och ta en simtur i sjön, det krävs en extrem målmedvetenhet och beslutsamhet för att överrösta överlevnadsinstinkten.

Chock är kanske inte rätt ord, men man blir ju rädd när ett så stort djur reser sig upp precis bredvid en och adrenalinet börjar pumpa. Man växlar sinnesstämning helt enkelt.

Självmordsförsök med inläggning
eller självmordsförsök då polsen kommer och hämtar dig och kör dig till psyk?
2 helt olika saker
Vilket av dom var det?

Nej självbevarelsedrift kallas det för att skydda sig med anonymitet mot människor som mår dåligt
Du är nog bara här för att skapa bråk

Skrev jag att alla misslyckade suicid inte var ett rop på hjälp?
Självklart finns det dom som misslyckas för att de inte är tillräckligt beslutsamma, att det finns en gnutta tvivel kvar i bakhuvudet. Men folk skriver ju att ett misslyckat suicidförsök är ett rop på hjälp, som om det vore den enda förklaringen. Vilket är långt ifrån sant.

Varför låter det så konstigt? Det är allmänt känt inom psykiatrin att det kan vara en tröst och en trygghet *att veta* att man kan ta sig ur lidandet om man inte orkar längre. Det är en väldigt vanlig fråga som man får från läkare, psykologer och kuratorer om man berättar att man har en plan. "Hur ser du på den här planen? Är det något du planerar att genomföra eller känns det bara skönt att veta att den finns där om du behöver den?".

What I think är att du har för bråttom när du läser, eller har problem med läsförståelsen. Jag skrev att det kan bero på två olika saker. 1. Att hjärnan inte fungerar normalt när man är suicidal. Nedsatta kognitiva funktioner som gör att man inte klarar av att räkna ut hur många piller det faktiskt krävs för att lyckas tex. Eller 2. Omständigheter. Att någon dyker upp eller att något oförutsett händer som rubbar planen.

Jag jämförde dom aldrig med varandra, jag konstaterade att båda kan inträffa utan att det har något att göra med intentionen bakom försöket. Ett misslyckat försök är inte automatiskt ett rop på hjälp.

Vad menar du att skillnaden mellan dessa är?
Vilket fordon som du åkte med till psykiatrin?

Eller ska man underförstått förstå att om du åker in med polis så blir du fri att gå efter bedömning?

Jag förstår inte din fråga.

I stället för att önska dö, sätt upp mål att förbättra dig själv. Ät nyttigt, träna, bli snygg, intellekt har du nog redan, du skriver ju bra. Sen får du vänner och partners och livet blir värt leva.
Du måste jobba med dig själv, du kan inte bara begära andra ska gilla dig, och hjälpa dig, gör nått för dig själv, nu.
Allt är bättre än att dö. Livet är en gåva. Du lever i Sverige, ekonomin är aldrig ett problem, bara avundsjuka för att andra har mer.
Hoppas råden kan hjälpa.

Ok tack för förklaringen. Oftast läser jag alldeles för snabbt när det är mycket text.

No worries! Tack för att du tog åt dig och inte gick i försvar

🙂

Jag gjorde 2 självmordsförsök i 16 års åldern. Båda gångerna tog jag en 20-30 typ alvedon o liknande. Jag var mest lättad när jag vaknade upp. Kommer inte ihåg exakt. Men mådde rätt okey när jag vaknade. Ena gången minns jag dock det susade i öronen ett tag. Jag har aldrig någonsin haft självmordstankar sedan dess. Det är jättelänge sedan. I dag mår jag hur bra som helst. Har jag några råd att ge? Tjaa, 2.

Vänner! Det är sk-tviktigt med vänner. Menar inte i huvudsak att de ska vara terapeuter. Utan verkliga vänner som accepterar dig precis som du är och ni trivs tillsammans. Det ger självförtroende och tar ofta bort negativa tankar.
Det andra är lev i nuet! Älta inte misslyckanden och oförätter. Eller fasa för något som du tror kommer att hända i framtiden, eller fantisera om en drömvärld.
Sen tror jag det är mycket ovanligt att som TS skriver, ett självmordsförsök sker impulsivt. Jag vet nog av ett dussin män mellan ca 20-55år som tagit livet av sig. Nästintill alla hade mått dåligt under lång tid, troligen år för de allra flesta. Så långt jag vet så fanns det alltid något/ några saker reellt i bakgrunden som gnagt länge och gjorde varför det blev som det blev.
Jag tror det är viktigt att våga utmana sig själv också. Ta ett steg extra fast allt i dig säger jag vågar inte/det blir bara knas. Vara den som räcker upp handen först när det behövs en frivillig. Känner man sig modig, framåt och jag tar ingen sk-t. Då är det väldigt långt borta med att ha självmordstankar tror jag.

För er som har väldigt svårt att förstå varför man gör självmordsförsök och man ska tänka på sina anhöriga osv. Mina egna erfarenheter är att du mår så dåligt att du bara vill bli fri från smärtan till varje pris. För egen del så kände jag mig själsligt som jag hade cancersmärtor eller dylikt. Man mår så fruktansvärt dåligt så det går översätta med liknande tillstånd som de som funderar på dödshjälp pga fysiska sjukdomar.