Misslyckat självmordsförsök och nu kan jag inte sluta tänka på det

Det är värt att prova subliminal programmering för ångestreducering. Ladda ner till MP3 och spela på repeat. Helt ljudlöst. Lycka till med lyssnandet!

Instant anxiety relief subliminal - silent version

Tack för dina väldigt kloka tankar, jag tror du har helt rätt i det du skriver. Tack för att du skrev det och påminde mig. Sträcksåg en serie för att fly från ångesten, den heter “Ett mord i taget” finns på Netflix, underhållande om hur en advokat använder mindfulness-övningar för att ta sig genom bland annat styckmord och en av de sakerna som mindfulness läraren sa var i stil med det du säger nu, vandra med dina problem, möt dom och prata med dom. Lät ganska klokt ändå…

Det tenderar att vara en effektiv metod. Man kan inte fundamentalt fly från sina tankar, sitt psyke och dess strukturer, lika lite som man kan fly från själva medvetandet.

Man kan uppnå en viss grad av ”flykt” genom hög belastning, det vill säga genom att utsätta sig för påfrestande extern input, som att titta på en serie, träna, lägga pussel, spela spel etc. Men den metoden fungerar snarare som en värktablett än som en faktisk lösning.

Ett annat trick du kan praktisera, som inte kräver att du aktivt tänker, men däremot att du observerar medvetet, är att lägga märke till skillnaden mellan observation och tanke. Det är egentligen en grundläggande del av mindfulness, där man separerar själva observationen från tankarna.

Genom detta kan man minska tankarnas förmåga att orsaka känslomässiga effekter, eftersom praktiken också gradvis leder till en avidentifikation med tankar.

Sen kan man ta det ännu längre genom att avidentifiera sig från psyket och även från själva medvetandet. Men det är inte något jag rekommenderar att man ger sig på när starka känslomässiga reaktioner uppstår till följd av tankar. Det är mer av en zenmästar/mystikerpraktik som man kan ge sig på när resultat har erhållits utav föregående steg.

Jag förstår. Jag önskar att jag inte förstod, men jag förstår precis. Glad att min erfarenhet kan ge någon annan lite tröst åtminstone, så att inte erfarenheten har varit förgäves. Du är absolut inte ensam om att gå igenom den här sortens "märkliga" tankar. Själv fastnade jag i det där vakuumet mellan livet och döden alldeles för länge och det höll på att sluta riktigt illa. Det var först när jag hittade en ny "väg ut" som jag äntligen kunde andas igen och börja strukturera tankarna.

Psykiatrin var det som gjorde mig suicidal. Personalens bemötande och beteende (pga inkompetens) gjorde mig traumatiserad. Jag drömmer fortfarande mardrömmar, 4 år senare. Men ja, jag håller med dig när du skriver "stoppa något som samhället bestämt man inte får göra typ iallafall inte efter att de fått nys om det". Det är precis min upplevelse också. Det absolut viktigaste är att man inte lyckas, men att man mår fruktansvärt dåligt är det ingen som bryr sig om. Som att hjälpa en suicidal är en principsak och inte nåt man gör av empatiska skäl.

Jag brukar säga att man blir aldrig så dåligt behandlad som när man blir suicidal, det är min fulla övertygelse att även missbrukare och kriminella blir bemötta med mer empati och förståelse. Det är fullständigt omöjligt för mig att räkna hur många gånger jag fått höra att jag kostar samhället pengar, att jag är en belastning, att jag är ett problem, att de är trötta på mig, att jag ska skärpa/rycka upp mig, att de har viktigare saker att göra osv. Det är alltså från människor som arbetar med suicid; blåljuspersonal, vårdpersonal, SOS alarm med flera.

Berättar man för någon att man är suicidal så får man kallt räkna med att ses som ett problem, speciellt av vården.