Citat:
En av diskussionerna här i tråden som jag tycker är väldigt intressant är just den om regel 9b; dess relevans och tillämpning. Personligen tycker jag att det ska bli väldigt intressant om domstolen tar ställning till den och i så fall vad deras utlåtande blir.
Som fritidsskeppare betraktar jag vanligtvis samtliga farleder inomskärs som trånga. Dvs, eftersom mitt fartyg är under 20m långt så ser jag till att navigera så att jag inte är i vägen för eventuella handelsfartyg*.
Många argument i den här tråden går på linjen om att det var si och så brett i farvattnet mellan Katten och Lövön/Älgön att MV som är 16m brett enkelt kan navigera runt. Bara för att något är praktiskt möjligt och enkelt, så betyder inte det nödvändigtvis att farleden inte kan anses som trång ur ett juridiskt perspektiv. Juridik är sällan svart eller vit, så det blir därför intressant att se vad domstolen eventuellt kommer fram till här.
Som sagt, jag tror att vi fritidsskeppare med fördel bör utgå från att samtliga farleder inomskärs är trånga och navigera därefter. Dvs, hålla god utkik.
Om jag hade haft ett upphinnande fartyg akteröver så hade jag inte väntat på att det ska gira eller avge signal. Jag hade lagt mig så långt ut åt styrbord i farleden som möjligt och därefter hållit noga utkik. Jag kör hellre min segelbåt på grund, kontrollerat, än att bli rammad av ett stort fraktfartyg. Hade snipan Doris’ skeppare sett MV, så tippar jag på att han liksom de flesta andra hade agerat något liknande. Men han såg inte MV och därför förblir detta en väldigt hypotetisk diskussion.
Jag vill också passa på att belysa vikten av att alla som vill kan engagera sig i tråden, oavsett hur mycker erfarenhet man har, Jag har lärt mig massor här av både dem som har lång erfarenhet av sjön, men också av frågorna och synpunkterna som kommer från dem som inte har det. Ju mer vi alla kan lära oss av varann, desto tryggare blir det på havet.
*I somras gick vi söderut i Gåsöfjorden (mellan Lysekil och Orust) där jag med all sannolikhet bröt mot regel 9a, då jag låg i mitten eller kanske till och babord om mitten i farleden. (Orsaken till det var många mötande segelbåtar som länsade i motsatt riktning på sin babordsida av farleden). Bakom mig hade jag ett mindre, upphinnande yrkesfartyg som gick ca 1-2 knop fortare än vi gjorde. De passerade utan problem på babord sida och vi hade god uppsyn och ögonkontakt med dem under hela tiden. I efterhand kan jag medge att jag nog borde legat mycket längre åt styrbord. (Varför nämner jag detta – jo, bara för att jag har varit på sjön som fritidseglare regelbundet i 19 år, betyder det inte att jag inte begår fel eller tänker fel. Om man frågar min sambo så har jag (i princip nästan alltid) fel.)
Som fritidsskeppare betraktar jag vanligtvis samtliga farleder inomskärs som trånga. Dvs, eftersom mitt fartyg är under 20m långt så ser jag till att navigera så att jag inte är i vägen för eventuella handelsfartyg*.
Många argument i den här tråden går på linjen om att det var si och så brett i farvattnet mellan Katten och Lövön/Älgön att MV som är 16m brett enkelt kan navigera runt. Bara för att något är praktiskt möjligt och enkelt, så betyder inte det nödvändigtvis att farleden inte kan anses som trång ur ett juridiskt perspektiv. Juridik är sällan svart eller vit, så det blir därför intressant att se vad domstolen eventuellt kommer fram till här.
Som sagt, jag tror att vi fritidsskeppare med fördel bör utgå från att samtliga farleder inomskärs är trånga och navigera därefter. Dvs, hålla god utkik.
Om jag hade haft ett upphinnande fartyg akteröver så hade jag inte väntat på att det ska gira eller avge signal. Jag hade lagt mig så långt ut åt styrbord i farleden som möjligt och därefter hållit noga utkik. Jag kör hellre min segelbåt på grund, kontrollerat, än att bli rammad av ett stort fraktfartyg. Hade snipan Doris’ skeppare sett MV, så tippar jag på att han liksom de flesta andra hade agerat något liknande. Men han såg inte MV och därför förblir detta en väldigt hypotetisk diskussion.
Jag vill också passa på att belysa vikten av att alla som vill kan engagera sig i tråden, oavsett hur mycker erfarenhet man har, Jag har lärt mig massor här av både dem som har lång erfarenhet av sjön, men också av frågorna och synpunkterna som kommer från dem som inte har det. Ju mer vi alla kan lära oss av varann, desto tryggare blir det på havet.
*I somras gick vi söderut i Gåsöfjorden (mellan Lysekil och Orust) där jag med all sannolikhet bröt mot regel 9a, då jag låg i mitten eller kanske till och babord om mitten i farleden. (Orsaken till det var många mötande segelbåtar som länsade i motsatt riktning på sin babordsida av farleden). Bakom mig hade jag ett mindre, upphinnande yrkesfartyg som gick ca 1-2 knop fortare än vi gjorde. De passerade utan problem på babord sida och vi hade god uppsyn och ögonkontakt med dem under hela tiden. I efterhand kan jag medge att jag nog borde legat mycket längre åt styrbord. (Varför nämner jag detta – jo, bara för att jag har varit på sjön som fritidseglare regelbundet i 19 år, betyder det inte att jag inte begår fel eller tänker fel. Om man frågar min sambo så har jag (i princip nästan alltid) fel.)
Jag tror att den här diskussionen egentligen kan koka ner till två frågor:
Den ena, den man kan påverka själv, är "hur beter jag mig på sjön för att maximera min egen och andras säkerhet". Det är i detta utrymme man ibland kan kritisera sig själv, ofta andra och i det här fallet Doris skeppare. Han kunde med enkla medel gjort mer för att minska riskerna, helt enkelt. Att ha kapellet upprullat (öppet) i aktern är ett enkelt exempel, för ingen misstänker egentligen att med vetskap om ett stort fartyg på väg ifatt, så hade Doris avstått från att agera. Jag har nämnt det tidigare, men att utgå från att ett upphinnande fartyg passerar om babord och styra undan mot styrbord BÖR vara vettigt, givet att man redan ligger väl styrbord i leden. MEN, att göra den manövern (den är sund!) innebär också att man tar ansvaret för att bryta mot regeln att hålla kurs och fart. Det skall man känna till.
Sedan handlar det om vad andra kan göra för att påverka (minimera) riskerna för sina medtrafikanter. Här är ju kravet på att man observerar vad man har framför båten/fartyget, d v s det område man kommer att segla fram i i närtid, helt vitalt för ansvarsfrågan. När Misje Verdes befälhavare (och kanske lotsen) döms, kommer detta att väga mycket tungt.
Tyvärr är ett fartyg och en liten fritidsbåt inte jämbördiga parter i en kollision, utan här förlorar alltid den lilla båten mot den stora, vilka formella rättigheter man än har. En del av sjövägsreglerna (egentligen alla) bygger på att parterna är jämbördiga och konsekvenserna av en kollision blir stora för båda inblandade i en kollision, men så är det inte här. Oavsett rätt eller fel, så drabbas den lilla båten hårt, medan fartyget inte ens märker att olyckan inträffar.
Den egna ömtåligheten är naturligtvis det allra starkaste skälet för småbåtar att agera så att väjningsreglerna aldrig blir aktuella. Det kan ju aldrig få betyda att den lilla båten får skylla sig själv om det kommer en stor båt som bryter mot viktiga regler och kör över dem.