Diagnotisera relation till män

Ingen aning om hur gammal du är, men för mig låter ett 40-tal mycket. För mycket, faktiskt. Du behöver bli mer selektiv och inte tacka ja till alla som frågar. Förstår att du är anti-sex när endast en av ett 40-tal har varit något att ha. Det är dock ditt ansvar att värna din kropp och ditt psyke.

Nja, det är 2 sexpartners per år under de åren jag varit sexuellt aktiv så jag skulle nog våga säga att jag knullar runt jävligt lite.

Så om du började när du blev byxmyndig borde du vara runt 35 nu och aldrig haft ett förhållande? Har man inte lyckats hitta något stabilt på 20 år, så kan jag tänka mig att det är lätt att ge upp och fundera på vad som är fel.

Personligen tycker jag att det enda du gjort är att knulla runt i blindo.

Ja jag har väl kanske knullat runt då eftersom 9 år går bort till förhållanden
Och har ändå bara lyckats få en orgasm av 40 sexpartners.
Fan. Vet ni hur dåliga ni är i sängen?

Visst finns det en och annan hopplös kille, men din orgasm är faktiskt ditt eget ansvar. Du får träna på att slappna av och visa rätt.

Jag är en stjärna i sängen, men så är jag ju en kvinna som kan ta för sig också.

Nä, du får göra om och göra rätt.

Men varför har du sex med en man som roterar med tungan? Har ni inte kysst varandra innan?

Hahahaha! Jag visste inte att han skulle vara så sliskig.
Det var inget fel på kyssarna.

Du har uppenbarligen inte träffat en enda kille med något bredare känslospektrum än "av och på" (vilket jag finner lite märkligt i din ålder)?? Jag tror det minsta man kan säga om mitt eget kärleksliv är - "komplext" (och självklart är jag själv en stor anledning till det och tar oxå fullt ansvar för det numera ist för att gå den enkla vägen å säga att det är det motsatta könet som är så satans jobbigt att ha å göra med). Hade jag skapat en tråd om det (vilket jag aldrig kommer att göra) så hade folk fullkomligt gått bananas och diagnoserna hade haglat samt det vanliga - "du är egentligen homo utan att inse det".

Ang spekulation kring diagnoser då. Väldigt osäker. Din medicin kan säkerligen ha bidragit till vissa förändrade känslor. Du förefaller dock luta lite åt att vara en sk "fearful avoidant" ("undvikande" generellt på sv) alt växlar du mellan det och "dismissive avoidant" i anknytningsteori.

/Dr Johnny - olicensierad på alla sätt å vis i allting

Det är väldigt speciellt. Det håller jag med om. Jag träffar i snitt ca 40-50 (nya för mig) män om dagen i mitt jobb varav jag konstant blir positivt överraskad över hur de beter sig, för sig, resonerar eller vilka fina personligheter det verkar vara. Det slår mig flera gånger om dagen att ”jävlar, cool man” av olika anledningar.
Har jag någonsin tänkt så kring någon jag dejtat?
Nej.
Och det är helt jävla ofattbart.

Samt att det i längden knappast leder till något bra för dig. Jag menar därmed inte att du ska tvinga fram känslor som inte finns - mer inse denna enkla konsekvens. Samt. Om du faktiskt ger någon du verkligen finner intressant tid och lite chans så kanske dina känslor förändras med just tiden. Om du samtidigt kan bortse från div impulser å andra starka känslor.

Det beror helt å hållet på vad du egentligen vill ha för typ av relation(er). Vet du det ens? (för sånt kan ta en halv livstid att ta reda på faktiskt även om jag själv i princip visste det ganska tidigt - vägen dit dock har ju varit "milt sagt komplex")

Då avbryter man och säger ”ursäkta mig Pablo, men du gör konstiga miner och det förstör min vibe litegrann”. Inte genomlider man en hel session med någon jävla ödla!

Har du förstklassigt sex med dig själv?

Jag tror det är det jag är ute efter med att starta med en vänskap.
Jag är livrädd för ”Tjena jag heter…. Och om en månad bor vi ihop”
Jag lär gärna känna dig, om det känns lugnt. Men jag upplever helt ärligt att män idag ska fram fort! Jag träffade en kille två eller tre gånger och därefter fick jag ett sms ”det här kommer inte leda till kärlek för mig känner jag” och det enda jag kunde tänka var ”tack gode gud för hade du trott det såhär snabbt så hade jag löpt åt andra hållet”.
Givetvis upplever ni detsamma från kvinnor; men jag menar på att folk behöver lugna ner sig lite.

Jag vet inte vad för typ av relation jag vill ha mer än att jag vill ha en bästa vän i min partner snarare än en partner.
Jag vill att du ska leva ditt liv, jag ska leva mitt, och ibland blandar vi våra världar.
Jag vägrar sitta ihop med dig.
Och det viktigaste är att båda känner sig rakt igenom trygga, och att det bästa med vår relation är hur kul vi kan ha.