”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Hur ska jag kunna veta det utan att ha all dokumentation? Ibland kan det vara så enkelt att tjänstemännen vill slippa ansvar om något händer och minska risken för kritik att de inte ingrep.

Problemet är bara att de kan ha fel och då är det barnet och familjen som tar hela smällen.

Det är just där ligger problemet. För vad du beskriver är inte vetenskap, utan subjektiva tolkningar.

Att ett barn verkar tyst, avvaktande eller uppgivet kan bero på tusen olika saker, som exempelvis temperament, miljö, eller bara en dålig dag. När sådana intryck sedan förvandlas till "fakta" i en orosanmälan, och socialtjänsten dessutom tolkar om dem ännu en gång, så uppstår just den visklek som gör LVU-processerna så rättsosäkra. Det blir en visklek som passerar flera filter = visklek.

Lägg till att soc ibland även inte ens namnger sina vitten i sina anklagelser mot föräldrar. Hur ska föräldrarna eller domstolen också för den delen då kunna ha en rimlig chans att dubbelkolla att informationen ens stämmer?

Förskolepersonal kan absolut bidra med vissa observationer, men de ska inte agera som små psykologer eller framtidsprofeter. Att säga att man redan i förskoleåldern kan se vilka barn som inte kommer att gå bra i livet är att gå långt utanför sin expertis och bygger på rena gissningar och spekulationer. Det är just det som är problemet med socialtjänstens sätt att bedriva utredningsarbete av barn. Rättsosäkert är bara förnamnet.

Du behöver väl inte ha dokument för att kunna motivera varför en socialtjänst skulle göra sig otjänsten att ljuga och förbinda sig på det sätt dom gjort?

Du menar att det är hörsägen. Vad har dom för incitament att göra en utredning på hörsägen och omhänderta barn utan anl.

Det om förskolepersonal är tydligt belagt .
Att lekmän kan se att barn visar tecken på uppgivenhet betyder ju varken att någon anmäler eller att det skulle läggas någon vikt vid att någon säger att det ett barn " inte har liv i blicken " eller visar något intresse för omgivningen men om det uppfattas som att ett och samma barn oftast är avstängt och passivt så är det allvarligt

Ja fast det är just där problemet börjar. Att något uppfattas som allvarligt betyder inte att det är det. Förskolepersonal är inte kliniska psykologer eller barnpsykiatriker, men deras observationer kan ändå bli till "fakta" när de väl hamnar i en utredning.

Det som börjar som en subjektiv känsla som exempelvis: "barnet verkar passivt". Det kan i socialtjänstens händer omvandlas till en objektiv sanning, och innan någon ens hunnit verifiera uppgiften med sakkunnig expertis har ett helt ärende redan tagit fart.

Det var ju precis det som hände i fallet Adam. Små iakttagelser och hörsägen från mamman växte till något som fick katastrofala följder. Problemet är inte att någon bryr sig, utan att systemet inte har byggts för att kontrollera vad som faktiskt är sant. Faktagranskning = noll från domstolarnas och nämndernas sida.

Och soc kan gömma centrala delar bakom sekretess. Det har jag förklarat så många gånger för er nu att det är smått otroligt.

Oro betyder inte fakta , den som anmäler ska inte göra någon egen utredning och framför allt inte prata med föräldrar om oron gäller någon form av övergrepp från föräldrar

Jag sa ju precis det. Det handlar om att slippa ansvar för vad som skulle hända om barnen faktiskt for illa. Eftersom det inte finns några straff för att fara med osanning i barnutredningar, finns ett tydligt incitament för socialsekreterare att istället fabricera uppgifter och det har tyvärr blivit ett systemfel.

De ser sig själva som barnets räddare, oavsett vilka metoder de använder eller vilka lagbrott som begås på vägen. Kommunen står bakom dem, vilket gör att konsekvenserna uteblir helt. Priset får barnen och föräldrarna betala, som i fallet Adam där ingen ännu har dömts och de tjänstemän som fick lämna sina poster enkelt kunnat fortsätta arbeta i andra kommuner.

För att skydda sig själva från ansvar om det senare skulle visa sig att barnet verkligen var i fara och något händer väljer många inom socialtjänsten att agera hellre än att riskera kritik för passivitet. De kan agera på hörsägen, som i fallet Adam och de kan ha fel.

Men det är barnet och föräldrarna som får bära hela konsekvensen när det sker och skadorna som uppstår går ofta inte att reparera, varken mentalt eller känslomässigt.

Helt riktigt! Oro är inte fakta, det är bra att du förstår det. Men problemet är att socialtjänsten ofta behandlar den som om den vore det, eftersom socionomer verkar ha mycket svårt att göra skillnad på oro och fakta.

En orosanmälan ska naturligtvis inte avfärdas, men den ska heller inte automatiskt förvandlas till indikatorer i en utredning utan att kontrolleras mot verkliga bevis och sakkunnig bedömning.

Det är just den här förväxlingen mellan oro och fakta som gör att oskyldiga familjer dras in i systemet, medan barn som verkligen far illa ibland inte får den hjälp de behöver.

Och ja, den som anmäler ska inte prata med föräldrar, men socialtjänsten, domstol och nämnd borde åtminstone göra det innan de går vidare med påståenden som aldrig verifierats. Annars blir hela processen en visklek med myndighetsstämpel. Och där är vi dessvärre idag. Därför går fallet Adam på repris år ut och år in.

Sorry men that makes no sense. Om barnet nu far illa senare fanns det alltså anledning till oro och inte för att gardera sig. Annars kan man ju likväl per automatik anmäla oro för varenda unge i Sverige när dom föds.

Men tänk ett varv till nu. Om du menar att det fanns anledning till oro bara för att barnet senare far illa, då blandar du ihop orsak och efterhandskonstruktion. Det är som att påstå att någon hade rätt att ropa att det brinner, bara för att det flera år senare började ryka någon annanstans.

Poängen är att en orosanmälan måste bygga på faktiska observationer och verifierbara tecken vid tidpunkten, inte på gissningar, magkänsla eller rena fördomar om hur ett barn verkar vara. Annars kan man ju lika gärna anmäla oro för alla barn redan vid födseln, för någon gång i livet kommer alla uppleva något svårt.

Det var DU som påstod att socialtjänstens incitament att ens beblanda sig från första början är att gardera sig och att det kanske i framtiden någon gång blir problem.

Det görs mer än 400 000 orosanmälningar gällande barn varje år , det sker kring 3500 lvu per år .Kring 30 % av orosanmälningarna leder till utredning