Skrika på sina barn

Handlar oftast om lågt IQ när man som vuxen skriker på sina barn istället för att prata med dom!

Man behöver inte skrika på sina barn om man uppfostrar dom.

De som skriker på sina barn är Cazzandra med putläppar, mjukisbyxor och cigg i handen.

"LIAM, LIAM SÄTT DIG NER ELLER ANNARS"

Att ibland höja rösten och att systematiskt skrika på sina barn, eller för den delen att slå, är helt skilda saker.

Du överlever pedofili, mobbning, våldtäkt också men det legitimerar ingenting.

Vet inte vad som är värst. Wt-mammorna som skriker på sina barn eller mes-henens som förhandlar med sina små änglar.

Ha ha, du jämför alltså barnuppfostran med sex.

Kul analogi

Skrika på nära håll rakt in i örat annars ger det ingen effekt ,

Dom lyssnar ju aldrig ush

Man kan ju tro att dom är döva ???

Givetvis rinner det över vid tillfällen, men blir ju dumt om det är standarsättet för kommunikation.

Kan tycka att ett högröstat "NEJ!" kan vara på sin plats när ett barn är på väg att göra något som kan bli akut farligt. Blir de skrämda är det bara positivt, för då blir handlingen förknippad med något läskigt även om det råkar gå bra just den gången. Mina barns mamma är en typisk "Det har ju gått bra innan så därför måste det gå bra den här gången också"-person (som de flesta kvinnor ska väl sägas) och det har inneburit ett och annat besök på akuten med ungarna. Not on my watch.

Barn vänjer sig vid högljudda föräldrar, det blir en del av kommunikationen.
Men däremot, om det övergår till rena kränkningar, så är det något helt annat.

Jag skrek en del på barnen när de var mindre, vilket inte fungerade särskilt bra för att få dem att bete sig som jag ville/upphöra med det beteende jag fann oönskat, dessutom mådde jag dåligt av det själv. Det faktum att jag skrek hade inte med barnen att göra, det berodde helt och hållet på att jag själv inte var i balans. Jag ändrade strategi, om barnen stökade och var jobbiga överöste jag dem med kramar och kärlek tills de blev snälla.

Nu när de är större "behöver" jag inte då de är så skötsamma, visst är vi oense stundtals och jag har visst uttalat förebråelse mot dem, men då mer i samtalston.

Sen är det inte hela världen om man höjer rösten mot varandra i en familj, men en stor karl som jag som tar ut sin ilska och frustration på små barn är orättvist och overksamt.

Jag var en gång och skulle hjälpa en kvinna via arbetet att kabla igång hennes dotters A-Traktor, dottern var visserligen uppstressad, för hon hade tider att passa, men de kunde inte bara kommunicera typ: "Fort, Hämta nyckeln så ska Kenneth hjälpa dig så du tar dig iväg, sen får pappa hjälpa dig att ladda så du tar dig hem" Nä, de koncentrerade sig mer på att vråla otidigheter och beskyllingar till varandra, jag fick nästan ryta till ungen att ro hit med nyckeln, sen var hon på väg inom tre minuter.

Sedan frågade jag en annan flicka jag känner mycket väl som är god vän med den här A-Traktorflickan om de är riktigt kloka i den där familjen? Hon bara skrattade och sa att de har mycket dysfunktionell kommunikation. Mamman är känd som en surfitta och jag har sett när hon till synes opåkallat har skrikit åt barnen vid andra tillfällen, då får hon igen det senare tydligen.

Jag förstår frustrationen tex med ett utåtagerande adhd barn/ungdom, men det man som förälder då behöver göra är att gå en kurs i lågaffektivt bemötande. Att skrika på ett barn med adhd gör ju bara hela situationen värre. Oftast har man ju kontakt med Bup om man har barn med diagnoser, de har bra kurser för förädrar.

Man ska inte skrika men om man ryter åt ska man förklara varför och bli sams sen.
Finns föräldrar som inte fattar att de är en enda plåga för sina barn.

De kan hålla på med sina synd om mig lekar i åratal.
Inte ok.

Håller inte med. Mina föräldrar skrek ofta när jag var helt förstörd och kom tillbaka efter en vecka.
Ni är inte i skick ofta att ens skrika.