Skrika på sina barn

Beror nog på hur man skriker. Italienare som är högljudda brukar alltid utmålas som charmigt. Arabmammor som höjer en toffel som hot medans de skriker anses också, bland araber vara ett trevligt minne.

Kan själv explodera ibland när man försökt behålla lugnet, men så pågår krigföringen under hela morgonen och till slut måste man sätta stopp. Oftast får man dåligt samvete och när allt lugnat ner sig pratar man om det och så känns det löst.

En full man eller kvinna som skriker på sina barn är nog det som sätter sina spår.

Länka gärna evidens för det du påstår. (Spoiler alert det finns ingen). Och länka fan inte någon artikel av charlatanen Bo Hejlskov tack.

Tittar vi på ordningen i svenska skolor samt svenska elevers studieresultat så har de dalat i ungefär samma takt som lågaffektivt bemötande fått ta större och större plats. Ej heller lyckas elever med ADHD bättre i skolan än tidigare. Utgår vi alltså ifrån empiri så är det rätt tydligt att lågaffektivt bemötande är rent flum.

Man undrar hur många i tråden som faktiskt har barn.
Det är helt naturligt att man tappar det och skriker, för ärligt talat: småbarn kan vara riktiga monster.
Bara det inte händer konstant så behöver föräldrar inte ta åt sig av supermänniskorna i tråden, ni gör ett bra jobb.
Speciellt i åldern när ungar har en vana att ALDRIG låta sina föräldrar vara ifred och babblandet är konstant så är det inte konstigt att man ryter till, även om det ibland är obefogat.
Såhär kan det låta oss mig:
"Nu går Pappa Stig och bajsar, ropa INTE på mig nu förens jag är klar"
"OK Pappa!"
2 minuter senare
"Pappa!! pappaaaaa!!! bankar på dörren"
"JAG SA ATT JAG ÄR PÅ TOA, KAN JAG FÅ VARA I FRED EN SEKUND!?! JAG KOMMER!"

Är det obefogat att bli förbannad? Ja kanske.
Har aldrig slagit barnen. Jag blir arg, ojojoj ursäkta mig.
Jag skulle vilja se hur mycket smörj ungar hade fått för 40 år sen om dom uppförde sig som dom gör i dagens samhälle med oss snälla föräldrar.

Det brukar annars vara tvärtom, att det är papporna som är mer "låt-gå" medan mammorna är försiktigare och mindre riskbenägna med sina barn.

Fast tråden handlar inte om att bli arg på sina barn utan om att skrika på barnen och detta är två olika saker. Jag blir arg på barn och jag kan höja rösten men jag skriker inte.
Det krävs enormt tålamod att hålla på och förklara saker och tjata om och om och om igen så det är inte lätt för någon förälder att uppfostra barn. Jag tycker det verkar som att ADHD-barn ofta har opedagogiska föräldrar så frågan är om det verkligen ÄR ADHD:n som kommer först eller om den är ett resultat av kass föräldrateknik. De "enkla" barnen har blivit enkla för att de uppfostrats ordentligt och det ligger ett jättejobb bakom detta.

Det är bra, tro det förfan!

Skriker man mot sina barn så signalerar man att man inte har kontrollen. Det skapar osäkerhet hos barnen, det lär dem dessutom att själva skrika för att få sin vilja igenom. Rätt sätt att hantera olydiga barn är att sätta tydliga gränser kombinerat med tydliga konsekvenser de överskrids.
Med det sagt är det såklart ingen fara om man skriker ibland. Gör det så sällan du kan bara.

Tydligen byggs civilisationer av att få smisk på rumpan.

Om din pappa inte var alkoholist eller psykiskt sjuk och han alltid behövde skrika på dig så är det nog rätt skönt för honom att slippa dig, även på ålderns höst. Om din pappa var alkoholist eller psykiskt sjuk så är det nog skönt att han får slippa dig också om du inte begriper att det är sjukdomar.
Mina föräldrar kunde höja rösten eller uppfostra fysiskt a la 70-tal de skulle få mitt hjärta vilken dag som helst om de behövde en hjärttransplantation. Nu fattar vi allesammans att det aldrig skulle gå igenom på sjukhuset men det är mitt sätt att säga hur mycket jag älskar dem.





Mina föräldrar ställde krav, hade disciplin och även om vi spelade familjespel på helgerna så var de inga lekföräldrar. De hade ofta fullt upp och vi skulle inte vara i vägen. Har du gjort läxorna? Ut och lek med dig!




Glöm inte dryga, oförskämda och otacksamma. Nu vill man ju sina barn väl, det ju därför man engagerar sig, uppfostrar, höjer rösten när det man säger inte åtföljs. Jag utgår från att TS inte menar allmänt skrik så fort ungen gör minsta fel utan att det skriket är slutsteget efter en lång upptrappning av förklaringar, påminnelser, upprepade förklaringar osv och ungen ändå skiter i det man säger? Skriket är steget innan eller substitut för fysisk bestraffning? Man kan ju vända på det istället och bara skita i om ungen blir ouppfostrad. När den kommer ut i verkliga livet, skaffar egna relationer, arbete, försöker knyta kontakter och komma fram i livet - hade den uppfostran som nu uteblivet kunnat bättre hjälpa barnet? Istället - lös det själv då.




Vet en mamma i 40 årsåldern som såg till att hon mötte sin sons antagonist i en tunnel en kväll på väg hem från en aktivitet. Hon skrek inte, men tog tag i barnet och med ett leende vänligt berättade vad som skulle hända med honom om han inte lämnade hennes son i fred. Tror han kissade på sig. Hot behöver inte skrikas ut för att vara effektivt.





Om man kan resonera och lägger timmar på att vid upprepade tillfällen hjälpa barnet förstå och barnet ändå skiter i det och gör som det vill. Vad står det i din "Självgoda Manual"TM att man ska göra då? Kan man abortera en 17-åring?





Vet inte om jag kan hålla med om det precis. Framgångsrika civilisationer byggs i alla fall bland annat på kärlek, gränssättning, disciplin och strävan.

Jo men visst, att skrika "ÄR DU DUM I HUVUDET?!" när man inte förstår en uppgift i en matteläxa när man är 11 bast är ett fullständigt normalt sätt att fostra barn på.

Nej, det exemplet är varken normalt eller rimligt. Om ett barn för femtioelfte gången försover sig och kommer försent till skolan för att det olovandes tar sin mobil/dator och tittar på filmer/spelar spel på nätterna trots att du försiktigt och utan att höja rösten uttryckt önskemål om att det inte bör göra det, ska du då bara säga "oj lille Olle, hoppsan så det blev, nu kommer du försent igen. Om läraren säger till dig så säg till pappa så anmäler jag honom".

Åh herregud, vet inte vad jag ska börja.
Vi kan ta mig och min syster. Min syster hade extremt stor vilja, me not so much. Hon köpte inte våra föräldrars regler eller argument för fem öre i motsats till mig. Det var ständiga gräl mellan min syster och föräldrar hemma under ett antal år som jag fick genomlida. När min syster flyttade hemifrån blev allt lugnt och frid kan man väl säga. Jag ser samma tendenser hos mina barn och det är inte så att vi uppfostrar ett barn si och ett barn så.
Det är skillnad på barn och barn oavsett miljö, du vet även gener spelar in. Och ja inga barn är lätta men du förstår att det finns en väldigt stor gråskala?