Skrika på sina barn

Föräldrarna ska göra vad de måste för att få barnen att lyda! Om de inte lyssnar så skriker man, om de ändå inte lyssnar så blir det en örfil.

IQ65. Ta hand om dig!

Har aldrig skrikit på mina barn. Ingen lyssnar på någon som skriker. Mina barn skriker inte heller. Man talar med varandra med normal röst. Varför skulle man skrika?

Känns det inte pinsamt att sitta och hitta på sånt där?

Nja. Ser inte riktigt problemet. Mycket bättre att höja rösten då och då när det är befogat än dessa deppiga gnällande föräldrar som tycker allt är så jobbigt. De verkar vara konstant deprimerade.
Nej. Jag har kul med mina barn och de får göra mycket och ta risker men när de går över gränsen får de veta det. Det är bra föräldraskap.

Aldrig förstått varför man ska skrika och göra barnet/barnen rädda. Det är ditt uppdrag som förälder att vara den vuxna. Man kan använda en sträng röst för att få fram det man vill. Om det är befogat.

Min äldsta dotter är rädd för hennes mor för hon skriker. Hon berättar ofta om episoder där mamman (kärringjäveln) skrikit så dottern blivit rädd.

Hur tänker ni som rättfärdigar skrik att barnen ska bli när dom växer upp efter sådan här behandling?

Jag är mer på din linje än svartvit antingen höjer man aldrig rösten eller så skriker och slåss man hela tiden.
Själv har jag höjt rösten när något måste upphöra, och det är även något som jag läst barnpsykologen skriva att man ska.
Det är skillnad på utskällningar och att stoppa något som måste stoppas direkt.

Vissa medelklassbarn vet jag om, där föräldrarna alltid resonerar monotont och aldrig kan dra en gräns, de är väldigt bortskämda och klarar inte av motgångar, att någon säger nej, att kompisen vinner i spel osv.
Klarar inte av att gå på kalas, på disco, och har massa fobier för att föräldrarna aldrig försöker övertala eller uppmanar att testa saker de initialt blir rädda för.
Vet dem som ber andra att hunden ska vara i trädgården om deras barn ska komma och leka för att barnet har ”fobi” mot hundar, när det handlar om att föräldern alltid curlat bort minsta oro eller tveksamhet från början och att barnet vant sig vid att mamma fixar bort allt jag inte vill testa.

Vad jag tycker är fel är föräldrar som skriker långa haranger så att barnen blir rädda, straffar, inte tröstar när de blir ledsna osv. Men ”Slå inte din syster!” med hög skarp röst som skiljer sig i energi och tonläge från normalt tycker jag är mycket bättre än att masa sig fram med terapiröst och resonera ”Hur tror du att Berit känner sig när du slår henne Edit?”.

Något fel på mina barn då, för de imiterar inte mig.

Hade en granne som skrek på sina små barn hela dagarna i sträck.
Det var en riktig wt-kärring: fet och ovårdad, stod jämt på balkongen och rökte.
Eftersom jag jobbade skift var jag ofta hemma dagtid och kvinnan och barnen var sällan ute ur lägenheten. Från morgon till kväll var det ett gapande och dunsande och illvrålande ovanför.
Flickorna var i 2-3 års-åldern och jag undrar verkligen vad det var för hemskt dom ställde till med för att utlösa mammans utbrott minst 10 gånger om dagen.
När det pågått ett par månader gjorde jag en anonym orosanmälan till socialtjänsten.
Efter det blev det lite bättre. Sedan flyttade dom...

Man får ju höja rösten om det behövs.

Skrikande och aggressiva människor ska inte skaffa barn.

Jag har höjt rösten otroligt få gånger, och då har det varje gång varit synnerliligen motiverat och med tydlig förvarning och med samtal efteråt.

Ständigt skrikande och aggressiva föräldrar är rent olämpligt, barn som ständigt är rädda eller tar efter mår inte bra.

Det är illa.

Skadliga sociala beteenden är ofta ärftliga genetiskt, precis som med IQ.

Ja, det är förstås ett misslyckande varje gång. Men det händer när stressen och frustrationen blir för stor och livslusten är helt borta, och man ifrågasätter alla livsval som tog en till denna punkt.

Då skriker jag, mest bara rakt ut i ren galenskap, mindre till barnen själva med något viktigt budskap om hur bråttom det är eller att de inte ska slå lillebror eller, allra mest ironiskt, att de ska sluta skrika.

Det finns människor som är otroliga på att hantera barn, många av dem jobbar på dagis har jag märkt. Jag trodde att jag själv var en sån men ganska snart efter att första barnet föddes upptäckte jag att det inte var så. Så länge barnen och jag är på bra humör och utvilade är jag helt okej men annars har jag för lite tålamod. De flesta är nog ungefär som jag, nånstans på mitten, ett fåtal är änglar och ett fåtal är monster mot sina barn.

Bara man inte är ett monster kommer barnen sannolikt växa upp och bli helt normala vuxna, lite skrik ibland har ingen dött av. Det är om det går till överdrift, blir en vana, eller att man som förälder saknar insikten om att det faktiskt är en svaghet och ett fel man gör varje gång man skriker, då kan det bli ett stort problem och sätta djupa spår i barnen tror jag.
Men jag är ingen expert. Kanske bara försöker rationalisera min egen svaghet.