Har jag verkligen autism?

Hade en ADHD diagnos sedan tidigare, men gick igenom en utredning förra året och fick då diagnosen autism.

Det märks i sociala sammanhang, speciellt på jobbet, att hur mycket människor jag än är omkring så känns det lika svårt varje gång att bry mig om att småsnacka och vara trevlig och hålla ett glatt humör hela tiden. Det verkar som falla naturligt för andra (till synes) men för mig är det en pina och jag rycker nästan till av obehag av att behöva klistra på uttryck och komma med snabba svar och frågor i en konversation.

Vet dock inte om jag bara hamnat i fel bransch bland fel folk? Måste det vara mig det är fel på? Är det så jävla ovanligt att inte vilja eller orka ha förmågan att vara trevlig? Eller tänker jag nu precis som en högfunktionell autist skulle tänka?

”Normala” människor är ju sjukt tråkiga. Jag fattar inte hur folk är, hur dem tänker, vad som får deras mage att pirra eller deras humor. Begriper inte. Jag är lite av en outsider och i vissa sammanhang är jag stolt över det. Men jag jobbar inom vården där alla ska vara som alla och alla har en sån enorm moralkompass och är otroligt friska och svenniga, och ändå otroligt falska i min mening. Så måste det vara autism liksom, fel på mig, för att jag ser igenom det och ryser av att behöva vara omkring det? Är jag helt enkelt empatistörd som inte hänger med? Eller är det dem som är empatistörda?

Oavsett om ni har autism på papper eller inte, berätta gärna om era tankar och erfarenheter. Helst om det finns någon här som genuint tycker om den sociala biten som kan bekräfta att ni är på riktigt och förklara varför. Vad är det med det normala som är så lockande? Och är folk verkligen såhär naturligt sociala och pigga eller är det kanske mer en förmåga som vissa blir bättre på? Jag är genuint nyfiken och får gärna inblick.

Jag är introvert utan diagnoser. Är inte så snacksalig och blivit ännu mindre på sätt och vis. Det som förändrat sig för mig är att jag har blivit totalt utled på alla som berättar en massa om vad som hände i förfluten tid. Jag är nästan bara intresserad av vad som händer i nutid och lite planering framåt. Kan i och för sig bero på jag har många järn i elden. Men nej, jag är inte intresserad av hur Tobbe grillade i helgen, inte vad som var på grillen, vad som dracks, hur nåt barn fick en sticka i foten på gräsmattan och hur svärfar somna i hammocken. Kul för de närmsta inblandade men håll det där. Vet inte om det är den typen av samtal du ogillar. Men så är det för mig i vart fall. Tycker det är helt normalt jag inte bryr mig. Likväl som det är helt normalt för vissa att nästan tvångsmässigt låta munnen gå.
Har tyvärr en nära släkting som definitivt har nån form av diagnos troligen ADHD, som kan berätta 30 minuter utan avbrott om grannar och dittan datten som hänt. Ytterst vardagliga ointressanta saker.Tungt lyssna som17. Ser att du har en ADHD diagnos. Så det kanske är olika. Har alltid ansett att min släkting imiterar vanliga människors sätt att vara. Nu när släktingen är riktigt gammal är det som det inte riktigt funkar längre. Vilket gör att det är svårt lyssna mer än tidigare. Man får knappt chansen säga något. Så låter lite konstigt du har ADHD. Är det inte mer ADD utan hyperaktivitet? Min släktings tankar verkar snurra runt som en virvelvind.

Ibland ja. Kan bli distraherande, lite väl påtagligt. Kollar bort för att hålla fokus. Men det är så flytande från interaktion till interaktion så man vet liksom inte. Har du själv autism?

Det kan vara befriande att få berätta hur du är som person, för din omgivning.
Det hjälper dem också att betrakta dig med rätt måttstock.
Vi är de vi är, och bästa samarbetet får vi när vi som grupp förstår detta och anpassar oss så gott var och en kan.

Nej man är inte utvecklingsstörd bara för man inte tycker om ytligt småprat med tråkiga kollegor som man har noll gemensamt med. Den här diagnosfixeringen och navelskådade av varenda liten bit av mänskligt beteende man har och att sjukdomsstämpla dessa - stjälper mer än det hjälper.

.
Istället för att vara den skumma i ett sammanhang kan man kanske våga berätta att man har autism så folk fattar att är man tyst mår man inte nödvändigtvis dåligt eller tycker illa om någon i rummet. Utan man bara trivs så.

Precis som de flesta gör, beskriver sig själva och sina behov på olika sätt, skulle det väl vara hjälpsamt för folk att veta om man har autism.. om man nu har det.

1: "ADHD" är ett påhitt och ingen riktig diagnos.

Folk är misstänksamma mot sådant man inte förstår.
En lösning är att få dom att förstå.
Jag är helt övertygad om att autister av olika grad (även gränsfall) varit en extremt viktig del i människans utveckling.
Det är liksom inte bara en kliché att man får vara som man är: det är en förutsättning, och ett villkor för att kunna göra något meningsfullt tillsammans, att man förstår hur varje individ fungerar och inte fungerar i en grupp.
Min signatur beskriver ett undantag.