Har jag verkligen autism?

Jag har jobbat inom psykiatri och socialpsykiatri innan jag bytte bana.
Håller med om programmerare. Fast det är inte att de är så engagerade inom vården, utan bara att de är dömande och fel gäng för Ts.
Fysiker, programmerare, ingenjörer, kemister, men också konstnärer, skådespelare, komiker osv. Alla kreativa och intelligenta människor.

Min erfarenhet är från den somatiska vården. Jag kan tänka mig att det skiljer sig rätt rejält mellan psykiatrin och den vanliga vården! Jag kanske är fördomsfull, men har fått för mig att det inte är helt ovanligt att folk som har egna ouppklarade saker i bagaget söker sig till psykiatrin...

Hahaha. Ok, så då är alla psykiatriker som ger diagnoser för störda själva för att utföra jobbet? Samma med psykiatrisjuksköterskor och skötare?
Med gubbarna som sitter och bestämmer DSM-kriterierna och gaslightar offer för grova brott i barndomen?

När det gäller ADHD så är det säkert så att överdiagnosticering är vanligt men när det gäller Autism är numera diagnoserna rätt solida. Sannolikheten att du inte har Autism är nog låg. När du genomförde NPF utredningen så har du ju fått svara på över 150 frågor i din barnanames och eventuellt har det även talats med anhörig om uppväxten. Sen brukar det vara ca 3 intervjutillfällen hos psykolog och ett 10tal olika tester bla WAIS III och IV. Som testar olika aspekter av din hjärna's funktion.

Det finns en anledning till att man övergav de styltiga benämningarna Asperger, Högfungerande autism Atypisk autism etc. Det var helt enkelt så att många inte kände igen sig inom de snäva diagnoserna så nu talar man hellre om AST dvs Autism Spektrum Tillstånd för att bättre beskriva enskilda varianter. Autister trodde man ju förr var väldigt specifika till sättet men nu vet man att personer med autism är lika varierande som befolkningen i övrigt. Men de alla har gemensamt är att en eller flera delar av hjärnan har en underfunktion och sammantaget ger ett Neuro Psykiatriskt Funktionsnedsättning (NPF) vilket påverkar livet och hur man uppfattar världen.

Om du fått en NPF diagnos så borde du sen fått en remiss till Vuxenhabilliteringen där det finns ett Autismteam. Där kunde du få lära dig mer om din diagnos i olika kurser. Även eventuellt LSS teamet i din kommun kanske hade kontaktat dig för att ta reda på om du skulle behöva nån LSS insats vilket din diagnos nu ger dig rätt att få. Men allt detta är naturligtvis helt frivilligt.

"Det finns en anledning till att man övergav de styltiga benämningarna Asperger, Högfungerande autism Atypisk autism etc. "

Har dessa olika benämningarna övergivits?!
Lite utanför topic textförfattaren verkar kunnig, så är det lite förvånande att denna kallar sig Pornking

Hade en ADHD diagnos sedan tidigare, men gick igenom en utredning förra året och fick då diagnosen autism.

Det märks i sociala sammanhang, speciellt på jobbet, att hur mycket människor jag än är omkring så känns det lika svårt varje gång att bry mig om att småsnacka och vara trevlig och hålla ett glatt humör hela tiden. Det verkar som falla naturligt för andra (till synes) men för mig är det en pina och jag rycker nästan till av obehag av att behöva klistra på uttryck och komma med snabba svar och frågor i en konversation.

Vet dock inte om jag bara hamnat i fel bransch bland fel folk? Måste det vara mig det är fel på? Är det så jävla ovanligt att inte vilja eller orka ha förmågan att vara trevlig? Eller tänker jag nu precis som en högfunktionell autist skulle tänka?

”Normala” människor är ju sjukt tråkiga. Jag fattar inte hur folk är, hur dem tänker, vad som får deras mage att pirra eller deras humor. Begriper inte. Jag är lite av en outsider och i vissa sammanhang är jag stolt över det. Men jag jobbar inom vården där alla ska vara som alla och alla har en sån enorm moralkompass och är otroligt friska och svenniga, och ändå otroligt falska i min mening. Så måste det vara autism liksom, fel på mig, för att jag ser igenom det och ryser av att behöva vara omkring det? Är jag helt enkelt empatistörd som inte hänger med? Eller är det dem som är empatistörda?

Oavsett om ni har autism på papper eller inte, berätta gärna om era tankar och erfarenheter. Helst om det finns någon här som genuint tycker om den sociala biten som kan bekräfta att ni är på riktigt och förklara varför. Vad är det med det normala som är så lockande? Och är folk verkligen såhär naturligt sociala och pigga eller är det kanske mer en förmåga som vissa blir bättre på? Jag är genuint nyfiken och får gärna inblick.