Har jag verkligen autism?

Ibland ja. Kan bli distraherande, lite väl påtagligt. Kollar bort för att hålla fokus. Men det är så flytande från interaktion till interaktion så man vet liksom inte. Har du själv autism?

I exemplet i denna tråden, varför använder man inte bara extrovert och introvert? Känns som att man missbrukar ord som autism och skapar/löser ett problem när det inte är det egentligen.

Ja det låter som att du har det. Allt du skrivit tyder på det. Många tycker genuint att det är trevligt att prata med andra, de känner sig underhållna och vill att andra lyssnar när de berättar om sig själva, hur de mår, sin åsikt om något osv. Moral är starkt hos många och jag tror inte att de spelar eller är falska.

Instämmer. Varför är det så viktigt med en diagnos om man anser sig vara annorlunda jämfört med andra? För att man ska få amfetaminliknande medicin som ska lösa alla problem? Eller för att kunna skylla på en diagnos om man inte beter sig som andra? Varför är det inte bara att konstatera att vi är olika personligheter? Eller att vi har blivit uppfostrade på olika sätt?

Man får inte amfetaminliknande medicin av att ha autism.

Mja, nja. De flesta har nog sett gladare ut än de egentligen känt sig eller låsats vara intresserade för att vara artiga. Jag kan nog gå så långt som att alla har gjort det, och mer därtill. Men du kanske skojade.

Du har helt rätt, jag tänkte väl på ADHD.

Jag märker att ibland så börjar någon prata på om helt ointressanta saker och då får man vara aktiv och styra bort från detta. Det funkar för det mesta att byta ämne till något mer intressant, men visst finns där en del personer som är okänsliga och pratar på fast de andra inte är intressade.

På något sätt kan man nog även se autism/extrover som yttrar sig tvärtemot autism/introvert. Det som kännetecknar är ett handikapp i social samverkan och en förståelse för vad båda parter gillar att prata om.

Mja, nja. De flesta har nog sett gladare ut än de egentligen känt sig eller låsats vara intresserade för att vara artiga. Jag kan nog gå så långt som att alla har gjort det, och mer därtill. Men du kanske skojade.

Jag har inte frågat eller bett om tips.

Hade en ADHD diagnos sedan tidigare, men gick igenom en utredning förra året och fick då diagnosen autism.

Det märks i sociala sammanhang, speciellt på jobbet, att hur mycket människor jag än är omkring så känns det lika svårt varje gång att bry mig om att småsnacka och vara trevlig och hålla ett glatt humör hela tiden. Det verkar som falla naturligt för andra (till synes) men för mig är det en pina och jag rycker nästan till av obehag av att behöva klistra på uttryck och komma med snabba svar och frågor i en konversation.

Vet dock inte om jag bara hamnat i fel bransch bland fel folk? Måste det vara mig det är fel på? Är det så jävla ovanligt att inte vilja eller orka ha förmågan att vara trevlig? Eller tänker jag nu precis som en högfunktionell autist skulle tänka?

”Normala” människor är ju sjukt tråkiga. Jag fattar inte hur folk är, hur dem tänker, vad som får deras mage att pirra eller deras humor. Begriper inte. Jag är lite av en outsider och i vissa sammanhang är jag stolt över det. Men jag jobbar inom vården där alla ska vara som alla och alla har en sån enorm moralkompass och är otroligt friska och svenniga, och ändå otroligt falska i min mening. Så måste det vara autism liksom, fel på mig, för att jag ser igenom det och ryser av att behöva vara omkring det? Är jag helt enkelt empatistörd som inte hänger med? Eller är det dem som är empatistörda?

Oavsett om ni har autism på papper eller inte, berätta gärna om era tankar och erfarenheter. Helst om det finns någon här som genuint tycker om den sociala biten som kan bekräfta att ni är på riktigt och förklara varför. Vad är det med det normala som är så lockande? Och är folk verkligen såhär naturligt sociala och pigga eller är det kanske mer en förmåga som vissa blir bättre på? Jag är genuint nyfiken och får gärna inblick.