Har jag verkligen autism?

Hade en ADHD diagnos sedan tidigare, men gick igenom en utredning förra året och fick då diagnosen autism.

Det märks i sociala sammanhang, speciellt på jobbet, att hur mycket människor jag än är omkring så känns det lika svårt varje gång att bry mig om att småsnacka och vara trevlig och hålla ett glatt humör hela tiden. Det verkar som falla naturligt för andra (till synes) men för mig är det en pina och jag rycker nästan till av obehag av att behöva klistra på uttryck och komma med snabba svar och frågor i en konversation.

Vet dock inte om jag bara hamnat i fel bransch bland fel folk? Måste det vara mig det är fel på? Är det så jävla ovanligt att inte vilja eller orka ha förmågan att vara trevlig? Eller tänker jag nu precis som en högfunktionell autist skulle tänka?

”Normala” människor är ju sjukt tråkiga. Jag fattar inte hur folk är, hur dem tänker, vad som får deras mage att pirra eller deras humor. Begriper inte. Jag är lite av en outsider och i vissa sammanhang är jag stolt över det. Men jag jobbar inom vården där alla ska vara som alla och alla har en sån enorm moralkompass och är otroligt friska och svenniga, och ändå otroligt falska i min mening. Så måste det vara autism liksom, fel på mig, för att jag ser igenom det och ryser av att behöva vara omkring det? Är jag helt enkelt empatistörd som inte hänger med? Eller är det dem som är empatistörda?

Oavsett om ni har autism på papper eller inte, berätta gärna om era tankar och erfarenheter. Helst om det finns någon här som genuint tycker om den sociala biten som kan bekräfta att ni är på riktigt och förklara varför. Vad är det med det normala som är så lockande? Och är folk verkligen såhär naturligt sociala och pigga eller är det kanske mer en förmåga som vissa blir bättre på? Jag är genuint nyfiken och får gärna inblick.

Ja det låter som att du har det. Allt du skrivit tyder på det. Många tycker genuint att det är trevligt att prata med andra, de känner sig underhållna och vill att andra lyssnar när de berättar om sig själva, hur de mår, sin åsikt om något osv. Moral är starkt hos många och jag tror inte att de spelar eller är falska.

Utveckla? Funderingen är lite oklar kanske men främst funderar jag väl om det verkligen är fel på mig eller om det är sammanhanget som inte passar.

Redigerade bort en massa svammel.

1: "ADHD" är ett påhitt och ingen riktig diagnos.

2: Varför bryr du dig? Även om jag så var den värsta sortens psykopat så hade jag inte brytt mig om att få det bekräftat. Jag förstår verkligen inte varför det är så trendigt att samla på diagnoser numera.

Ja min fråga är ganska enkel, vad är syftet med att fundera över dessa saker?

Hmm. Okej. Tack för inblicken då det är något jag inte förstår. Samtidigt kan jag ibland träffa människor jag klickar riktigt bra med och då kan vi sitta i timmar och ha världens bästa snack, och intresset och känslan finns där. Frågan är ju om det är autism eller om vissa människor bara inte trivs där de flesta gör? Jag tänker bara på hur det överdiagnosticeras så otroligt nu för tiden, och om man fallit för det, som fått diagnos på diagnos men ändå känner att man är funktionell och med i matchen så fort man träffar någon likasinnad.

Har du svårt med ögonkontakt?

Varför inte? Vad skadar lite nyfikenhet? Om du läser mitt inlägg så är det väl uppenbart att jag är förvirrad över hur folk har det, varför saker ser ut som dem gör.

Det är troligen lite fel på oss alla.. man får lära sig leva med det!

Jag tror att det i sig kan vara ett tecken på autism alltså att man trivs med ett fåtal personer som man kan prata med om ämnen man gillar. Spektrat är ju väldigt brett så bara för att du inte identifierar dig med andra med autism så betyder det inte att du inte har det. För det var väl där det skavde, att du inte verkar vara som de?

Mitt inlägg här är lite i samma anda, då jag börjat gå i tankarna att dessa diagnoser antingen är gravt överdiagnosticerade eller rent av inte finns i verkligheten. Om något att många som är psykiskt sjuka egentligen har något underliggande fysiskt problem som ger uttryck för ångest, depression och hjärndimma.

Jag funderar på detta då jag ibland kan känna ett behov av att berätta för närstående och andra att jag har autism, därför är jag såhär, och inte för att jag tycker illa om dem som jag är otrevlig eller nåt. Det skulle gjort saker enklare då människor generellt utgår ifrån sociala cues som jag själv inte hänger med på ibland.

Tänker i dessa banor med.