Citat:
Jag gjorde ett stort misstag i gymnasiet som jag ångrar grovt.
Vi skulle skriva en novell (vilket jag hade glömt bort helt) så jag skrev den natten innan. Trött och stressad som jag var så skrev jag ihop den, visste inte riktigt vad det skulle handla om men det hade varit en skolmassaker dagen innan i Finland så tänkte att detta skulle vara ett intressant ämne.
Jag läste kriterierna för Mycket Väl Godkänt och det stod "ska beröra läsaren", tror jag misstolkade den biten lite. För när jag väl började skriva novellen så skrev jag den mer eller mindre i jag-form och skolan jag beskrev i novellen påminde väldigt mycket om skolan jag gick på.
Gick mer eller mindre in i detalj på hur många personen sköt, var personen sköt samt skrev att det var blod överallt. "Fnissade", "skrattade" och "skrek" samtidigt som personen utförde detta.
Tidigare lärare har påpekat att jag har varit väldigt bra på att uttrycka mig i text och borde skriva en bok. Hur som helst så lämnade jag in novellen kommande dag och gick hem.
Dagen efter så kom jag lite sent, typ 10min eller något i den stilen. När jag väl kliver in i klassrummet så är det knäpptyst, läraren såg ut att ha gråtit och övriga elever i klassrummet bara stirrade på mig när jag satte mig ned. Några sekunder senare hör jag någon som knackar på dörren och frågar efter mig (sade bara efternamn).
Jag följde med personen ifråga till ett mindre konferensrum och där inne satt ett tiotal andra personer, de började presentera sig. Det var först då jag insåg att jag satt mig i en riktigt jobbig sits.
Två ifrån säkerhetspolisen (säpo?), ett par vanliga poliser, någon psykolog, socialtanter, rektor etc.
Blev mer eller mindre förhörd i 10min. Under denna tid så frågade de mig bl.a. om jag hade tillgång till vapen, jag försökte göra situationen mindre spänd så svarade;
- Njae, det har har jag inte. Men jag har tillgång till luftgevär, räknas det?
Det skulle jag nog inte ha gjort, det gjorde situationen bara än mer allvarlig. Så berättade att jag tänkte gå därifrån och att de inte hade något att oroa sig för. "Det är bara en novell, ta det lugnt".
Efter det var kravet för mig att gå kvar på skolan att prata med skolkuratorn en gång i veckan. Svenskläraren ville inte ens sätta betyg på novellen då hon "inte ville göra det". Hon verkade dessutom rädd för mig och verkade undvika mig resten av skoltiden.
Vi skulle skriva en novell (vilket jag hade glömt bort helt) så jag skrev den natten innan. Trött och stressad som jag var så skrev jag ihop den, visste inte riktigt vad det skulle handla om men det hade varit en skolmassaker dagen innan i Finland så tänkte att detta skulle vara ett intressant ämne.
Jag läste kriterierna för Mycket Väl Godkänt och det stod "ska beröra läsaren", tror jag misstolkade den biten lite. För när jag väl började skriva novellen så skrev jag den mer eller mindre i jag-form och skolan jag beskrev i novellen påminde väldigt mycket om skolan jag gick på.
Gick mer eller mindre in i detalj på hur många personen sköt, var personen sköt samt skrev att det var blod överallt. "Fnissade", "skrattade" och "skrek" samtidigt som personen utförde detta.
Tidigare lärare har påpekat att jag har varit väldigt bra på att uttrycka mig i text och borde skriva en bok. Hur som helst så lämnade jag in novellen kommande dag och gick hem.
Dagen efter så kom jag lite sent, typ 10min eller något i den stilen. När jag väl kliver in i klassrummet så är det knäpptyst, läraren såg ut att ha gråtit och övriga elever i klassrummet bara stirrade på mig när jag satte mig ned. Några sekunder senare hör jag någon som knackar på dörren och frågar efter mig (sade bara efternamn).
Jag följde med personen ifråga till ett mindre konferensrum och där inne satt ett tiotal andra personer, de började presentera sig. Det var först då jag insåg att jag satt mig i en riktigt jobbig sits.
Två ifrån säkerhetspolisen (säpo?), ett par vanliga poliser, någon psykolog, socialtanter, rektor etc.
Blev mer eller mindre förhörd i 10min. Under denna tid så frågade de mig bl.a. om jag hade tillgång till vapen, jag försökte göra situationen mindre spänd så svarade;
- Njae, det har har jag inte. Men jag har tillgång till luftgevär, räknas det?
Det skulle jag nog inte ha gjort, det gjorde situationen bara än mer allvarlig. Så berättade att jag tänkte gå därifrån och att de inte hade något att oroa sig för. "Det är bara en novell, ta det lugnt".
Efter det var kravet för mig att gå kvar på skolan att prata med skolkuratorn en gång i veckan. Svenskläraren ville inte ens sätta betyg på novellen då hon "inte ville göra det". Hon verkade dessutom rädd för mig och verkade undvika mig resten av skoltiden.
Fyfaaaaan vad överdrivet av din skola. För att tex Stephen king skriver sina skräckböcker i jag-form, ska alla då bara ta till med värsta säkerhetsåtgärderna och tvinga honom prata med en psykolog och döma ut honom för att vara en mördare?
Att alla tittade på dig visar ju på att läraren berättat för dina klasskamrater = bäddning för att du ska bli utfryst. Dina klasskamrater har väll inte med din novell att göra? Onödig reaktion.
__________________
Senast redigerad av Faxmo 2013-08-12 kl. 21:57.
Senast redigerad av Faxmo 2013-08-12 kl. 21:57.
