Vad innebär antisocial personlighetsstörning/Psykopati? [Stora tråden om psykopati]

Det är ju bäst att ljuga eller ändra sanningen i många fall för att skona någon. Sen kan kanske "brutal sanning" ibland vara det rätta. Felet är att den helt enkelt fördärvar ens relationer till folk. Jag ser ju ofta konsekvenser av att berätta saker och inser det inte är värt det. Det är dessutom inte att ljuga att låta bli att säga något.

Det finns redan en stor tråd om detta, läs länksamlingen.

Psykisk hälsa → Psykiatri och psykofarmaka
Tråd sammanfogad

/mod

Jag uppfattade dessa som skilda i form och väsen, dvs den ena tycktes avhandla innebörden i psykopati ("Vad innebär antisocial personlighetsstörning/Psykopati?" ) emedan min trådstart rörde aspekter upplevda ur psykopaters egna ögon samt tankar däromkring.

Är den "stora tråden" menad att avhandla alla psykopati-relaterade ämnen?

Gällande alltid-i-blasvader så tror jag inte att du är psykopat. Jag har träffat ett par personer som varit lika mig, nu senast en ung mamma som jag finner väldigt intressant (då hon och andra som känner henne alla tycks väldigt klara på att hon är psykopat), men alla dessa är väldigt rationella i sitt sätt att tänka, skriva eller formulera sig. Det är såklart bara ett antagande jag gör baserat på vad du skriver men hos mig ringer inga "igenkänningsklockor" i vad du beskriver och hur jag upplever det eller i form av den gängse information som finns kring psykopati. Jag kan såklart ha fel, men det får nog en psykolog konstatera i sådana fall.

Gameplayer Jag känner väldigt mycket igen mig i den där biten kring allmänbildningen och förmågan att kunna prata med vem som helst om vad som helst. Själv är jag inte det minsta sportintresserad (i alla fall inte i lagsporter) men kan ändå föra en diskussion med inbitna fotbollsälskare eller tennisspelare eller vad som helst, givet att jag först kan lirka ur dem vissa allmänna informationsbitar och känna av hur de ställer sig i vissa frågor, deras humör etc. Att analysera hur jag utan att egentligen passa in i en krets med konstnärsintresserade plötsligt, som om jag varit kunnig, kan stå och diskutera penseldrag och humör i post-konstruktionalism gällande specifika konstnärer jag aldrig ens hört talas om är inget jag gjort till fullo. Det sker naturligt. Jag är bra på det helt enkelt. Det betyder å andra sidan inte att det alltid är något jag vill göra. Jag nog inte lika social som du skulle jag tro.

Ändå kan jag ha svårt att sitta med en person och behöva tänka på alla de små sakerna i vår interaktion. Leenden är svårt ibland, inte för att jag inte kan le, falskt eller annars (jag är nästan alltid glad, eller egentligen känner jag inte så mycket, men "nöjd" kanske är mer rätt ord) utan för att det inte kommer lika naturligt.

Oki... Jag kan faktiskt inte prata om ämnen jag är helt ointresserad av. Jag kan göra det men...jag är så pass själv-centrerad att jag väljer ämnen både jag och personen är intresserade av. På något sätt är jag nog motsatsen till en aspergare då jag inte har några särskilda specialintressen utan väldigt många intressen som i perioder intresserar mig lika mycket. Därför behöver jag inte fejka intresse. Har även sysslat med en himla massa saker som kampsport, skytte, tennis, filosofi, etc. Har haft jobb (kortvariga) i vitt skilda branscher och drömt om många olika yrken. Sen inte för att skryta men jag är bra på många saker vilket ger mig en fördel när jag umgås med folk.

Sen de personer irl jag fått höra är lika mig (och som även till viss del är det) är typ charmiga, intelligenta, lite burdusa med grov humor. Pratar gärna om vad som helst oavsett om det är PK/acceptabelt eller inte. Gillar att ibland chocka omgivningen och pratar mycket. Tycker att lite "sjuka", skruvade och perversa saker är roliga. Även ofta intresserade av mörka och hemska saker inom konst, litteratur och film.

Detta med att le ja... Det är inget direkt problem för mig vad jag vet. Ler ofta hjärtligt när jag interagerar med någon. Enda gången det blivit lite problem är när jag provat fota mig själv. Jag märker själv leendet är falskt och även annat som är "creepy" med bilden. Blir bättre när jag låter andra ta bilder. Kan ju vara så att alla har problem att le naturligt när de fotar sig själv. Finns ju inte så stor anledning att le då.

En sak till med detta är att jag fått höra jag liknar vissa personer antingen irl eller på bilder av mig. Tyvärr är alla dessa personer serie- eller massmördare. I ett fall kan jag själv se likheten. Det är kanske en aning skumt. Senast fick jag dock höra jag liknar en annan mer vanlig person. Han är i för sig på flykt undan "rättvisan" men är åtminstone ingen mördare och ses som en hjälte av vissa.

Jag har ingen aning om ditt fall men i mitt tror jag inte något är kopplat till någon diagnos (eller borde vara det). Jag är helt enkelt bättre på vissa saker än de flesta vilket är en fördel ibland.

Ja diagnoser är något som bara psykologer kan ställa. Personligen ser jag inte mina egenheter som en sjukdom, snarare långt från det. Ens egenheter är vad man gör dem till som jag ser det. Men samtidigt råder en samhällsinställning där de styrkor individer likt oss uppvisar fördöms och där alla som inte är blödhjärtade utmålas som monster.

När jag ler är det vanligtvis inga problem, det är nog mer att jag har blivit rätt självmedveten när det kommer till bilder och reagerat likt du på att något inte stämmer, det är inte något jag fått höra av andra så jag vet inte om de ens märkt det.

Hela grejen är den att jag aldrig ens reflekterat över att jag kanske är psykopat förrän relativt nyligen och då börjat så smått titta tillbaka på mitt liv och de egenheter jag har. Jag har aldrig sett mig som "sjuk" utan snarare starkare än omgivningen. Det är alltså inte ett problem jag vill bli av med, utan snarare så vill jag kunna försöka bättra mig på vissa punkter, lära mig av andra med liknande tankar och erfarenheter, allt med en relativt stor grad av anonymitet.

Ja, du är inte och behöver inte vara en på något sätt sämre person än någon annan. Som du skriver faktiskt tvärtom när det gäller vissa saker. Det viktiga är inte vad man är utan gör enligt mig.

Jag har ju själv också vissa drag som ligger i linje med en del "diagnoser". Det är därför jag började studera ämnet. Jag har dock inte trott och tror ännu inte att jag verkligen är en sociopat (jag föredrar det ordet). Det som fått mig att ana att jag kanske är det ändå, är just detta att jag sägs vara lik vissa personer. Detta är ju väldigt underligt..

Om man antar att "psykopati" egentligen är något annat än vad psykiatrin tror. Det är en speciella människor (viss personlighetstyp) och det beror främst på genetiska faktorer. Inget annat kan ju förklara yttre likheter. Det är i mitt fall inte hur jag ler, för mig etc som ger likheten. Det är i vissa fall ansiktsdrag m.m. som jag själv sett när jag tittat på bilder men även sett mig själv i spegeln. Så det är kanske gener (mer än en) som på något sätt besläktar vissa människor.

En annan något skruvad förklaring kan ha att göra med att det folk ser egentligen inte är det man är utan den bild man projicerar. Man har en "aura" kring sig som är ungefär som man vill bli sedd som mycket få kan se igenom. Jag vet inte.. Kanske tolkar jag in för mycket i att folk sagt jag är lik vissa personer.

Något annat är saker som bara kommer till mig utan att jag vet riktigt var det kommer ifrån. Inte bara det att jag på något sätt vet hur jag ska göra vissa saker (som jag senare kollat upp) stämmer med vissa tekniker. En del måste (om det tycker de behöver det) lära sig dessa tekniker genom att läsa om det etc. Andra har det naturligt. Det är även saker om mig själv jag "bara vet" och har sagt men även direkta råd i form av fraser. En av dessa är: Sluta bry dig om saker.

Vad betyder detta? Jag är inte säker.. Från början antog jag det betyder man ska sluta bry sig om allt onödigt. Att bara repetera denna frasen i huvudet hjälper faktiskt mig. En annan tolkning som kom till mig nyligen är att jag ska sluta bry mig om saker för jag inte behöver det. Att för personer som mig så löser sig allt till slut ändå.

Så helt klart är jag kanske lite annorlunda. Inget jag egentligen ser som ett problem eller något sjukligt. Så länge livet går som jag vill och folk inte är emot mig är det inget problem heller. Inte för mig och inte för någon annan.

Jag tycker i alla fall att du har en högst sund inställning till det hela. Kanske ett litet för stort fokus på att du liknar andra människor (utan ett direkt släktskap är dessa likheter antagligen mest troliga pga att ni helt enkelt tillhör samma etnicitet eller etnicitetskluster) som har specifika egenskaper. Men vi är alla våra egna i det och inte att förglömma: även om freneologi i stort idag är ansett att vara en felaktigt applicerad vetenskap har den rent logiskt en grunduppbyggnad som bygger på samma genetiska och biologiska premisser som övriga moderna vetenskaper inom samma ämnen. Vårt utseende är baserat på vår genetiska struktur. Vårt psyke är (i vilken grad tvistas det om) även baserat på vår genetiska struktur. Det kan med andra ord finnas något där när du finner likheter mellan dig och kända psykopater etc. (Många säger att psykopaters ögon ser annorlunda ut, t.ex.)

Sociopat tycker jag låter "värre" än psykopat. "Antisocial personlighetstörning" låter alldeles för negativt i mitt tycke. Att det inte råder någon fullständig konsensus kring begreppen gör det hela än mer komplicerat. Jag ser mig som en "eventuell psykopat" eftersom jag inte fått en diagnos och nog inte heller kommer att få en. Jag har haft kontakt med psykologer under min barndom men manipulerade dessa medvetet för att uppnå de resultat jag ville ha, vilket inte direkt stärkt min tilltro till deras kapacitet eller kunnande.

Ok, väldigt bra svar. Själv tror jag dock det är en svaghet att stämpla sig själv som något alls. Jag litar på mig själv och på mina förmågor men jag vill vara flexibel. Att sätta mig själv i ett fack eller identifiera för starkt med något tror jag är dumt. Läste ett citat: "be like water". Det är så jag tror man ska vara för att lyckas. Alltid flyta, alltid vara föränderlig och ta sig förbi alla hinder.

Intressant att ni två även tog upp allmänbildning och intressen.

Jag ser mig själv som en person som är väldigt allmänbildad, men det har nog att göra med att mina intressen är så många. Ett ämne som jag inte klarar av är nog sport dock, spelar ingen roll vad det är för någon sorts sport utan jag bara drar parallellerna mellan idioter och sport. Tyvärr är det få personer som brinner för en sport och samtidigt är väldigt smarta. Stefan Holm är väl ett undantag.

Det spelar mindre roll vilket sorts intresse den andre har (såvida det inte är sport) så kan jag läsa av vad situationen kräver av mig för att jag så få ut så mycket av situationen som möjligt. Jag ger och säger det personen vill höra och ställer in mitt humör efter det. Brukar få som jag vill så jag klagar inte direkt, det är lite av byteshandel. Tex. Kvinnor hör det de vill höra, jag får ligga. Kanske inte är så utberäknat ifrån någon annan än mig själv, men bryr mig inte så mycket om det.

Det finns dock en nackdel över att vara väldigt allmänbildad, det är att man inser hur många idioter man har i sin omgivning. Men samtidigt är man så otroligt kunskapstörstig att det aldrig går att mätta. Kan mer eller mindre slösa bort hela min fritid genom att kolla på diverse dokumentärer som handlar om precis allt möjligt. Lite sjukligt beteende, men kan inte riktigt rå för det.

Men det bottnar nog i att all sorts kunskap är till min fördel, ökar jag min fördel i diverse situationer och kan "prata ned" någon i en diskussion pga tidigare inlärd kunskap så är jag nöjd. Det bättrar även på mina chanser att finna något intressant att prata om samt kunna sätta mig in i diskussioner som rör precis allt. Det gör mig samtidigt till en mer social person.

När det kommer till leenden så är det något som bara känns fel. Jag kan inte le överhuvudtaget, när jag väl försöker så ser det bara konstigt ut. Måste börja öva framför spegeln tror jag. Dock försöker jag le när jag interagerar med människor, men det har blivit lite av en vana. Det måste mer eller mindre bli det. Vet inte hur många gånger folk har påpekat att jag ser arg ut när jag är nollställd i vanlig ordning, då blir det att man få dra på le-knappen igen.

En del av mig skulle vilja vara "normal" eller som alla andra, för det skulle göra livet så mycket lättare, men samtidigt vet jag inte om jag hade varit lika smart och rationell. Jag tror det är lite av en byteshandel även detta även om en balansgång mellan känslor och rationalitet hade varit det mest sunda. Jag är dock en väldigt rationell person, det får duga.

Något jag aldrig har förstått eller någonsin antagligen kommer förstå är att politik ska involvera känslor. Det verkar lite som om politiken enbart styrs av känslor, hur synd det är om människor och att man ska ta in en massa invandrare bara för att det är "synd" om dessa. Jag hade svalt det om man istället hade sagt att dessa ska bära upp ekonomin i framtiden, men det finns inga som helst tecken på att detta kommer att fungera när man inte ens har en integrationspolitik som fungerar.

Dock inte rasist på något sätt, bara det att muslimer och annat löst folk har större risk för att vara idioter så brukar undvika dessa till att börja med. För att när man fiskar efter människor så väljer man ju inte en sjö som är utfiskad så att säga.

Jag hade en period då jag mer eller mindre var besatt av blod. Jag vet inte riktigt varför, men det gick över när jag började titta på MGB och dylikt. Var några år sen nu, men kunde sitta på bussen och fundera på hur det skulle kännas att döda någon. Tex luta sig framåt och skära av halspulsådern på någon. Se blodet spruta ut, känna det mellan fingrarna, det varma, kladdiga blodet. Medan jag ser folks reaktioner.

Gjorde det naturligtvis aldrig och verkar kunna tygla den delen av mig. Som tidigare helt ostraffad så vill man inte direkt smutsa ned den, särskilt inte med "mord".

Jag gjorde ett stort misstag i gymnasiet som jag ångrar grovt.

Vi skulle skriva en novell (vilket jag hade glömt bort helt) så jag skrev den natten innan. Trött och stressad som jag var så skrev jag ihop den, visste inte riktigt vad det skulle handla om men det hade varit en skolmassaker dagen innan i Finland så tänkte att detta skulle vara ett intressant ämne.

Jag läste kriterierna för Mycket Väl Godkänt och det stod "ska beröra läsaren", tror jag misstolkade den biten lite. För när jag väl började skriva novellen så skrev jag den mer eller mindre i jag-form och skolan jag beskrev i novellen påminde väldigt mycket om skolan jag gick på.

Gick mer eller mindre in i detalj på hur många personen sköt, var personen sköt samt skrev att det var blod överallt. "Fnissade", "skrattade" och "skrek" samtidigt som personen utförde detta.

Tidigare lärare har påpekat att jag har varit väldigt bra på att uttrycka mig i text och borde skriva en bok. Hur som helst så lämnade jag in novellen kommande dag och gick hem.

Dagen efter så kom jag lite sent, typ 10min eller något i den stilen. När jag väl kliver in i klassrummet så är det knäpptyst, läraren såg ut att ha gråtit och övriga elever i klassrummet bara stirrade på mig när jag satte mig ned. Några sekunder senare hör jag någon som knackar på dörren och frågar efter mig (sade bara efternamn).

Jag följde med personen ifråga till ett mindre konferensrum och där inne satt ett tiotal andra personer, de började presentera sig. Det var först då jag insåg att jag satt mig i en riktigt jobbig sits.

Två ifrån säkerhetspolisen (säpo?), ett par vanliga poliser, någon psykolog, socialtanter, rektor etc.

Blev mer eller mindre förhörd i 10min. Under denna tid så frågade de mig bl.a. om jag hade tillgång till vapen, jag försökte göra situationen mindre spänd så svarade;

- Njae, det har har jag inte. Men jag har tillgång till luftgevär, räknas det?

Det skulle jag nog inte ha gjort, det gjorde situationen bara än mer allvarlig. Så berättade att jag tänkte gå därifrån och att de inte hade något att oroa sig för. "Det är bara en novell, ta det lugnt".

Efter det var kravet för mig att gå kvar på skolan att prata med skolkuratorn en gång i veckan. Svenskläraren ville inte ens sätta betyg på novellen då hon "inte ville göra det". Hon verkade dessutom rädd för mig och verkade undvika mig resten av skoltiden.