Vad innebär antisocial personlighetsstörning/Psykopati? [Stora tråden om psykopati]

Även jag har alltid "hamnat i centrum" automatiskt utan att jag varken bett om det eller försökt. Förstått i efterhand att min enbart analytiska/rationella hjärna medför att mitt agerande samt ordval omedvetet påminner människor om "den auktoritära fadern eller modern". Det enda som inte stämmer helt överens med mig av det du nämner är att jag upplevde inte att "många tjejer" trånade efter mig, men jag fick de tjejer jag ville ha utan problem.


Det här är nästan lustigt, även jag KB efter höga testvärden. Hade ansvar för en pluton och blev en gång inkallad till högsta chefen som frågade mig: "Varför är du rent genialisk ena dagen och andra dagen väldigt återhållsam", jag svarade "motivationsbrist" Bara ett komiskt minne, däremot var det en kille av oss KB som passar nästan exakt in i din beskrivning av vad som hände dig. Du vet "för exakt" för att jag ska avfärda det som enbart ett lustigt sammanträffande. Det får vi reda ut via pm, hade ju varit fantastiskt roligt om vi "kände" varandra

Måste iväg, återkommer så fort jag kan.

LL

De smått irriterande känslosamma narcissisterna ja. Spelade en golfrunda med en person som det "skrek ut" (egentligen små subtila tecken många missar) i ansiktsspråket att han ville fråga vad jag tjänade; till slut kunde han inte hålla sig utan frågade varpå en nära vän till mig sekunden efter svarade: "Vadå då, behöver du låna pengar?". Hans ansiktsuttryck gav upphov till den veckans bästa gapskratt


Vi är mycket lika förutom på ett par punkter:

1) Även jag är "ovanligt" vältränad för min ålder (behöver endorfinkickens mentala rensning) men du är sannolikt snyggare än jag då du nämner estetik/modellande. Jag förstod tidigt i livet att tjejerna blev "avväpnade/hypnotiserade" av min "aura/energi/inre psykiska styrka" samtidigt som jag är/var lång och muskulös.

2) Jag har aldrig varit föremål för andras idoliserande som jag uppfattar din situation, men har haft tre nära bekanta (två i övre medelklass och en i "riktig" överklass) som alltid "blivit" satta på piedestal av sin omgivning. De har alltid hanterat situationen bra men jag har tydligt sett att de helst varit utan denna "konstiga" situation. De har tydligt uppfattat att jag aldrig skulle rangordna mig själv under någon annan och vi har haft en "silent understanding" och ömsesidig respekt. Dessa har varit klassiska alfa-hannar av olika sort och bra människor, till vilken grupp jag redan tror mig våga påstå att du också är. En "epitet-lek" för att du ska se "mig"; "jag är den svartklädde juristen på julfesten som så smidigt socialiserar men inte riktigt tillhör, du märker det men ingen annan för jag låter dem inte se mig." Jag har så långt det varit möjligt hållit mig utanför rampljuset då det enbart slösar min tid.

Angående manipulation. Manipulation för mig handlar om antalet logiska "schack-drag" jag kan förutse i en given situation. Vissa känsliga människor känner sig konstant lurade, mer eller mindre, och undermedvetet letar upp tecken på att de blivit manipulerade för att befästa sin misstanke. Älskar när någon försöker studera/förutse hur jag ska agera när jag tex spelar poker, utmaningen triggar mig och det finns inget roligare än när någon försöker leta efter känsliga punkter hos mig. Skulle någon överlista mig så är det bara att tacka för lärdomen. I affärslivet ska känslor inte styra besluten, är en person affektivt påverkbar skulle inte jag vilja ha den personen i beslutande befattning.

Forts. följer

Du kom till samma slutsats som jag. En chock är jag inte kapabel till att frambringa är jag rädd för, men glatt överraskad kan jag erkänna. Jag hoppade av "tåget" tidigare då jag insåg att pengar, status och makt gör absolut inget för mig samtidigt som jag har en extrem tävlingsinstinkt. Jag skulle spendera en oändlig massa tid på en karriär i jakt på frihet, via pengar, och behöva stå ut med alla själlösa människor i jakt på sin egen förlorade självbild. Jag insåg att jag fick hitta en egen affärside och bygga upp ett eget företag som innebär att jag har maximal frihet och kontroll över min egen tid.


Jag bara ler, du skriver exakt vad jag många gånger försökt få fram men i princip ingen ser vad jag menar. Min erfarenhet av studier på juridicum, kommer ifrån en juristsläkt, är att även där har merparten av studenterna större förmåga till inlärning "utantill" än genom förståelse. Jag upplevde juridiken extremt logisk och behövde knappt studera. Hela lagboken och dess förarbeten är så logiskt uppbyggd att förstår "man" bara vilken lag som är tillämplig så är det i princip att bara läsa innantill och ge ett svar. Samtidigt ger de svenska straffen varken avskräckande effekt eller vedergällande effekt, inte i min värld. 3års faktiskt fängelsestraff för att våldta min dotter och därmed tillföra henne ett livslångt ärr är ett skämt; jag förstår inte hur någon kan ens ta det på allvar. Skulle detta inträffa, mot alla mina ansträngningar och mot förmodan, finns det bara en sak som hindrar mig och det är dna-bevis.

Forts. följer

I'm with you like a motherfu-ker! Jag är ärligt fortfarande till viss del i ett "är det här sant" stadie, det du hittills skrivit stämmer mer överens med mina tankar, hur jag fungerar, hur jag ser och upplever människorna omkring mig och de mig än vad jag någonsin vågat hoppats på. Samtidigt förstår jag att jag kan inte vara så unik, det är ologiskt, men jag har sökt på fel ställen och på fel sätt. Detta då det är först på senare år, efter snart 20års av och till introspektion, som jag förstått så mycket av mig själv att jag kunnat kommunicera mig själv såhär tydligt.


Jag har aldrig heller förlorat kontrollen över mig själv oavsett hur farlig situationen varit, men jag har varit rädd för att göra det då jag inte upplevt någon gräns för min ilska. Det hände vid ett par tillfällen när jag var yngre att jag blev så arg vid plötsliga fysiskaprovokationer att jag blev uppriktigt "skakad eller kanske chockad" över min egen reaktion. Givetvis ute på krogen där vissa killar vill försöka imponera på polarna. Jag har inte kunnat se mig själv, såklart, och den egna uppfattningen av situationen blir gravt avskärmad av adrenalinets påverkan; men utav motståndarens och dennes reaktion (även min egen omgivnings reaktion) så ger jag definitivt uttryck för "besinningslöst våld", så mycket har jag förstått. Detta är inget jag gör själv, jag automatiskt svarar och trappar upp vartefter motståndaren trappar upp; det är ren medfödd instinkt, jag hinner inte tänka själv innan jag reagerar och påpekar än en gång att det handlar om när någon fysiskt ger sig på mig. Så länge det handlar om psykiska påhopp, ord och yttringar, så möter du ett "stoneface" även om noradrenalinet inom mig ökar vakenheten och handlingsberedskapen på en millisekund. I detta läget kan jag spela ut vilket ansiktsuttryck och kroppspråk jag vill för att domptera motparten om jag vill eller behöver.

Sen har jag medvetet undanhållit mig ifrån att tex "springa med fotbollsfirmorna" och liknande "utmaningar" även om spänningen och adrenalinrushen lockat, pockat och kallat på mig många många gånger. Jag har helt enkelt inte vågat för vad skulle hända om jag möter en exakt likadan i motståndarlaget? Alldeles för osäker på om jag klarar hålla kontrollen över min egen ilska och det är inte gällande aggressionerna mot mig själv jag är mest rädd för, det är om någon tex får för sig att stå och hoppa/sparka på en av mina vänners huvud som redan ligger ner. Jag reagerar starkare i sådana situationer, när meningslöshet drabbar de jag bryr mig om.


Jag har så länge jag kan komma ihåg, ända sedan jag första gången tänkte på detta, stått fast vid slutsatsen att den naturliga ledaren i gruppen (aka Alfa-hannen) är den som gruppen själva utser; där kvinnorna bestämmer vem alfa-hannen är. Precis som de bekanta jag nämnt tidigare och du tillhör den gruppen definitivt. Jag gör det inte gällande "normens grupper", men jag är en naturlig ledare i "outsider-gruppen", i de ca 10-15% som inte ser sig själva tillhöra "normen". Där händer det ofta att "kvinnorna" ger mig ledarrollen i olika situationer och där upplever jag inget inre motstånd, för i den världen kan jag vara mig själv. De gånger jag fått "ledarrollen" av kvinnorna i "normsituationer" har jag aldrig känt mig tillfreds inombords, detta då jag ju "lurat dem"; jag är inte den jag visar utan anpassar mig för att bli tillfälligt accepterad och kan utföra mitt "ärende för tillfället". Är nyfiken på hur du ser på dig själv här? Upplever du tillhörighet med normen?


Inga av mina "narcissist-varningsklockor" har börjat ringa Det finns inte en gnutta jantelag kvar i mig sedan många herrans år tillbaka, lyckades tvätta bort de sista spåren under ett par ungdomsår då jag bodde i USA.


Mycket väl formulerat. Jag har under hela mitt liv haft en naturlig förmåga att dras till likasinnade, dvs känslokalla av olika slag. Vanliga psykopaten average joe, företagspsykopaten, aristokratpsykopaten, professorspsykopaten och även tex den utvecklingsstörde autistiske psykopaten av båda könen. Alla "psykopater" i hänseendet känslokyla, men samtidigt enormt olika gällande personligheter och uppväxtmiljöer. Inga av dessa jag träffat har varit onda, men de flesta har haft små eller stora svårigheter med att kommunicera med "känslomässigt normala" människor. Missförstånd är vardagsmat och jag har tolkat i många situationer och kommer få fortsätta så. En djupt känslomässigt sårad tjej av utåtagerande sort är ingen bra kombination med en djupt kränkt ADHD-impulsiv kille som blivit slagen i sin uppväxt. Men ingen av dem är onda för det. Men ju mer media och känslomänniskor runt omkring behandlar dem som onda, ju större är risken att ni får exakt vad ni är rädda för. Eller kanske exakt vad dessa förtjänar, då de verkar i princip oförmögna till att låta bli att skyffla rädsla på människor i tid och otid.

Den dagen normen förstår hur mycket skada deras egna stora behov av att omge sig med likaformade och uteslutande/utfrysande av de som inte assimilerar (utan att någonsin inse/tänka på att de kanske inte kan, för det finns ju bara fysiska handikapp) skapar; den dagen kommer jag dö av hjärtattacken som följer efter chocken av att det hände

LL

sitter och läser Without conscience, och jag måste säga att hittils så är era lyckade liv långt ifrån hur en psykopat beter sig. Iaf du eftertenksam, lagomlagom vet jag inte om han har pratat om sitt liv.

Det är skillnad på en psykopat och en kall opportunist.

En person utan samvete. punkt. Dom är inte likadana på pricken men det är nåt dom har gemensamt och det är ungefär det psyokpat betyder - person utan samvete.

Affektiv = att känna. Kognitiv = att förtså.

Ja kalla mig WT om du vill. Jag är i alla fall ingen låtsas psykopat efter att ha kollat på för mycket film eller för att jag läst i aftonbladet att dom är toppchefer med skumpa och sommarhus i Karibien.

Nå, har du samvete eller inte? Om ja så stick från tråden för du är helt OT. Nej dom kan nog inte bli en bra människa någonsin, dom borde skjutas vid första brottet.

Underbart, kunde inte sagt det bättre själv. I det tillståndet han uppvisar idag hade han fått diagnosen ADHD utan impulsivitet samt utifall han blivit traumatiserad/sönderstressad tillräckligt för att låta paranoian styra hans värld hade diagnosen blivit åt "sociopat-hållet". Sociopat är egentligen en äldre diagnos som användes mest för att skilja den impulsive fysiskt misshandlande psykopaten av enklare börd ifrån den mer kontrollerade och ej fysiskt impulsive sociopaten ifrån mer välbärgade hem.


Exakt, du träffar så rätt gällande även mig här. Behandlar någon mig med mycket omtanke ger jag tillbaka på samma vis. Försöker någon känslomänniska jävlas så kommer de förlora. Det krävs väldigt lite för att slita ner en känslomässigt styrd person. Det räcker med att komma för nära och agera subtilt irrationellt väl innanför den personliga sfären (lustigt nog ca 74cm ifrån ansiktet, finns studier på detta. Random medelhavsmänniska ca 55cm) för att påverka/stressa en sådan person, att göra det ofta men slumpmässigt över en längre tid. Är människan känslomässigt präglad, vilket minst 80-85% är, har personen inget "neurobiologiskt" försvar utan då beteendet uppfattas som "fel" kommer kroppen sända ut stresshormonet kortisol. Detta stresshormon är ansvarigt för alla utmattningsdepressioner (gå in i väggen) främst kvinnor råkar ut för, men även många män med lägre testosteronhalt.

Sen har jag aldrig träffat en normal känslig människa som betett sig otrevligt mot mig i vuxen ålder och det finns inte en enda logisk anledning till varför jag ska jävlas med någon som inte jävlas med mig. Det är enbart slöseri med min tid, vilket är mitt enda egentliga problem; i kombination med att min kropp inte orkar med vad mitt psyke klarar Däremot narcissister är roligare att jävlas med då de själva agerar långt utöver vad som är acceptabelt gentemot känsliga personer. De har så mycket känslor och rädsla investerade i att lyckas nå sina mål att de är beredda att gå över lik, förvisso pga att de missförstår personerna de reagerar mot, men ändå destruktiva. Dessa gaphalsar är beredda att kämpa men likväl känslomänniskor och således lika sårbara; om man nu inte går på deras högljudda bluffande och tuppsprättande vill säga

Nämen ett stycke ärlighet, vad uppfräschande. Varför kläckte du inte ur dig detta tidigare till mig?

Att jag tror på det själv det bör framgå tydligt ja. Men din post väckte min nyfikenhet och jag har förstått så mycket om dig så att jag förstår att du sitter på mer kunskap än vad du ger uttryck för. Samtidigt är jag väl medveten om att du ogillar, vad du uppfattar som överdriven mängd av ord, så ska försöka hålla mig kort:

1) Vad är din definition av en "psykopat" och är alla "psykopater" likadana? Samt vilken erfarenhet har du av en sådan? Du hade inte reagerat så här starkt om du inte hade haft negativa erfarenheter. Fader som slog dig?

(Jag har en nära vän vars fader enligt honom själv var psykopat och som uppfostrade barnen fysiskt, där min väns bror plockade upp faderns fysiskt misshandlande psykopatbeteende, även gentemot min vän)

2) 99% av alla psykiatriska studier om psykopater är gjorda på de som sitter i fängelse. Jag sitter inte i fängelse alltså kan jag inte vara psykopat, är det så du tänker? För i så fall har du rätt enligt psykiatrins terminologi; det är därför jag sätter epitet "sociopat" på mig själv, för det är den diagnosen som kommer närmast i beskrivningen hur jag var i yngre dagar. Nu i äldre klokare form, mindre arg, mindre paranoid och mycket klokare är jag en person med en gränslös ADHD-hjärna. Men om jag skulle påstå att sociopaten inom mig är helt försvunnen skulle jag ljuga. Kränk min sfär så kommer den sidan av mig fram fortare än vad jag skulle önska. Att ha varit "förstörd" en period av mitt liv är inget coolt, inget jag kan skryta med utan snarare tvärtom. Är du med på det?

LL

Är du medveten om att de psykopaterna du läser om är studerade och exemplifierade på de som sitter i fängelserna?

Så ja det är stor skillnad på de psykopaterna och de som inte sitter i fängelserna, det är väl 6:e gången detta påtalas i tråden.

Var går gränsen för dig? Är en människa som med berått mod förskingrar 100 miljoner kronor ifrån ett företag utan en gnutta dåligt samvete för dig en kall opportunist? Men om samma person slår dig sönder och samman för att du kallade hans dotter för hora, blir han då en psykopat?

Exakt så roligt upplevde jag den dagen då jag på djupet insåg/förstod hur jag är skapt. Det var allt annat än en rolig upplevelse och det tog ett bra tag innan jag förmådde att acceptera det och börja bearbeta mig själv. Det hade varit ENORMT mycket lättare att fortsätta projicera mina brister på de "svaga idioterna" som jag då såg människorna runt omkring mig som. Jag tog exakt vad jag ville ha och jag brydde mig inte en sekund om någon kände sig sårad. Att behöva INSE och ta ansvar för att det var JAG som var svinet och ta på mig skulden för allt egoistiskt jag gjort...

Ja att inbilla sig detta är riktigt positivt för mig (allmänna uppfattningen om mig här?), att jag inte förstod det innan. Jag menar gud vad cool jag måste framstå som, alla 15-åringarna på Flashback kommer tycka jag är asfräck ju; med min inbillade känslokyla och allt. Eller? Hur går tankegången, vilken vinst finns det i att säga rätt ut att man har ett handikapp? Ett handikapp = avsaknad av funktion en normal människa har.

Läste om en bra jämförelse i den här boken där han säger följande:

Det finns personer som har många drag utav den psykopatiska personligheten på exakt samma sätt som att en schizoid människa kan ses som schizofren, men har inte alls samma sjukdom.

Hur relaterar ni till det?

Ok.


Jag skrev att när du var känslomässigt påverkad, under affekt, väljer du ord som får dig att framstå som en WT. Det är du som kallar dig själv WT i den posten, ingen annan, du formligen skriker ut det till allas påseende. Hittills i denna posten är du enbart arg i dina ordval, således uppfattas du också mer samlad.


Nog, det var det ärligaste icke affektiva påstående du producerat hittills. Om du inte är en "låtsas-psykopat" hur berättigar du då din egen närvaro här i denna tråden? Är du en "riktig" psykopat som "nog" inte kan bli bättre?

När Bill Clinton blev tagen med brallorna nere och med Monika Lewinsky bokstavligen runt skinnspiken skrek senatens talesman Newt Gingrich (religiös och konservativ) allra högst om att han skulle avgå, att det var totalt oacceptabelt/oetiskt att stanna kvar på sin post. Han raljerade så högt med moralens fana att Hustlers ägare Larry Flynt satte in en annons på första sidan i en av de största amerikanska tidningarna där han utlyste en belöning på 100 000 dollar till den som kom med moralisk graverande historier om Newt och efter endast ett par dagar hade en älskarinna som han hade tvingat till abort trätt fram (ja Newt var religiös abortmoståndare och gift). Då plötsligt hette det att han åtminstone tog sitt ansvar och avgick och samtidigt, lite mer likt en skolpojke som fastnat med handen i kakburken, försökte även nu hosta något om att Bill borde göra detsamma. Var det någon som lyssnade tror du?

Tror du i din vildaste fantasi att jag skulle försvinna ifrån tråden pga av dina oförskämdheter? Hur naiv är du egentligen? Bara för att du är arg och uppriven väljer jag trots det inte att tro att du är dum på något sätt; du vet mycket väl hur belastad av ett samvete jag påstår mig vara.