Vad innebär antisocial personlighetsstörning/Psykopati? [Stora tråden om psykopati]

Lagomlagom.

Väldigt mycket personliga teorier och antaganden, dock är det ju så att bara för att något låter bra betyder det inte att det är så, du har faktist ett och annat bra skrivet i dina inlägg också det måste jag säga.

Nej du är dock ABSOLUT inte en psykopat eller speciellt grovr antisocial, det vore omöjligt att förstå och tolka känslor man aldrig upplever som aspd, du visar täcken på stor förståelse och empati, asperger med narcissistiska drag är ingen ovanlig kombo...att bortse från kännslor och styras av logik är inte desamma som aspd, vi har alla förmåga att göra det kolla bara på fenomenet " abtrubbad" som.sker allt ifrån i krig till att leva hårt och sitta på kåken, det dyker ofta upp och sparkar en i arslet senare i livet när man "kopplar av" tro mig jag vet ptsd är inte ovanligt, du verkar bara vara avtrubbad pga brist på social interaktion,är du väldigt ensam?

Mvh

[quote=premeditation]
Ok. Idag går 50% av giftermålen till skilsmässa läste jag någonstans, så singel har inte kvar den "gamla" stämpeln av misslyckande som det var "förr". Så ur "neurotypisk" synpunkt har du inga svårigheter att smälta in där och som du säkert märkt så går tjejer på den inre trygghet en man utstrålar, i sociala sammanhang merparten litar inte på sin egna bedömningsförmåga utan tar gruppen till hjälp, så du lär inte ha några problem på den fronten nä

Jakten av tjejerna har varit det viktiga för mig, själva sexakten är sekundär, och olika "sorters" tjejer hela tiden. Men jag har ett extremt intresse för själva beteendet, att "hitta nyckeln/formeln" till att öppna olika tjejers dörr/hjärtan/pärleport I yngre dagar pratar ju om nu (är strax över 40). Så det är en blandad kompott av att bekräfta min manlighet och bara ren nyfikenhet. Jag har dock alltid gillat sex under förutsättning att det fortfarande finns ett mått av "mysterium/nyhet" för mig att utforska i tjejens personlighet. Ju mer upprepning desto mindre intressant och jag tror, vad jag kommer på nu, dragit mig ur innan jag blivit "äcklad". Utveckla gärna det här med "äcklad", äcklad av upprepning? Eller äcklad redan "vid erövringen"?

[quote=premeditation]
Haha.. jag skrattar banne mig av ren lycka, här är ytterligare en punkt vi är lika på. Detta är även kärnpunkten till varför jag tror ingen "normal" tror på mig när jag lite försiktigt försöker berätta för någon jag vet att jag kommer ha en relation till en längre tid (tex förälder till någon av barnens kamrater) att de aldrig behöver oroa sig för mina reaktioner på vad tusan det kan tänkas säga, göra eller inte göra. Det här med att uttrycka "känslor/känsloutbrott" är så vanligt accepterat i normen att ingen tror på det personen säger. Det kallas för omtanke har jag lärt..hehe

Folk pratar en massa goja, det är just meningen och man ska inte lyssna (där gör vi naturligt rätt ) men man måste se ut som om man lyssnar Det här kommer du säkert känna igen. En hel del gånger under uppväxten har "tongivande personer i gänget" pratat om att "om de där jäklarna kommer då ska vi visa dem, komma hit och "ta" våra brudar och ditten, datten osv; för att när "vi" sedan råkade stöta på gänget ute så "vips" var plötsligt gänget borta. Kvar stod jag flertalet gånger som ett frågetecken med gapandes mun, skulle inte vi "minsann visa dem" nu? Det här är komik för mig nu, då var det mer irriterande. Inte faktumet att de lämnade mig själva, jag klarade mig helskinnad alla gångerna då det andra gängets "motion" försvann lika snabbt som mitt gäng; de blev perplexa helt enkelt, inte f-n ska en dåre stå kvar och inte verka/bli ett dugg rädd helt enkelt. Däremot blev det för mig ganska tydligt att jag skulle vara med det andra gänget, vilket jag också blev i ett fall då ledargåsen i det gänget antagligen såg min potential

Hittills enligt min samlade erfarenhet, eller samlade inbillning, så har jag kommit till ro med att ingen kan ”se” eller ”känna” hur okänslig man är. Paradoxalt nog, då jag reagerar med ilska när jag känner mig hotad/blir rädd, så tar ”normmänniskan” det som bevis för att jag är just känslig inte okänslig; så det finns inget att oroa sig för, denna devisen har stärkts i mig allt eftersom de senaste åren. Ännu mer paradoxalt och ytterst humoristiskt är att just de som är ”rädda” för psykopater tillhör till exempel de ca 30% människor som inte ”orkar” läsa igenom så här mycket text, så inte ens här finns en risk för att exponera sig och behöva spendera tid på onödiga efterspel;p De som är mest lika mig, som jag hittills bara sett tecken på att du är, känner jag ingen rädsla för alls då jag inte är rädd för att du missuppfattar mig.


Det där lät precis som hur det gick för mig och min första ”riktiga” kärlek. En serie riktigt tråkiga händelser hände på kort tid i hennes liv, slog ner som en bomb och som i sin tur fick en negativ snöbollseffekt i hennes familj/släkt. Det blottlade pinsamt tydligt min likgiltighet som hon uppfattade, eller oförmåga att förstå hur hon upplevde detta och vad jag behöver göra/visa för att hon skulle förstå att jag visst brydde mig. Tjejen var speciell, jag tror hon förstod en hel del, men hon behövde mer än vad jag kunde ge så jag gjorde slut; för hennes skull. Hon ringde och grät ett par dagar senare och frågade om vi kunde försöka igen, jag sa nej (jag ville ha henne sexuellt) men jag hade bestämt mig. Jag tyckte om denna tjejen för mycket, jag ville bespara henne mig, jag såg hur min okänslighet bröt ner henne och jag ville/vill inte vara hemsk. Min logik i hennes ögon är bara ett ytterligare ett ”bevis” på att jag inte brydde mig, så 2tim senare hoppar hon i säng med en av mina bekanta och ringer och berättar det för mig. Min spontana tanke var, kommer ihåg det här som om det hände igår, jag avspisade henne nyss så jag har ingen rätt att döma henne och svarade.”Va, med xxxxxx?”, hon svarade ja och jag på det ”jaha, där ser man” följt av inget och hon slängde på luren. Jag var i chock, inte över faktumet att hon hade sex med min ”tillräckligt nära vän” utan att jag inte föresåg detta hända, min hjärna arbetade i högvarv på att försöka förstå hur jag missförstått situationen och hur jag skulle hantera ”min vän”. Hon hade rätt till hälften, jag var okänslig men jag brydde mig om henne för mycket då jag tog bort mig själv ur ekvationen. Jag kom över henne på 4sek men mitt ego tog längre tid att acceptera att jag inte klarade att kontrollera situationen innan den spårade ur. Den här historien ser inte direkt fördelaktig ut från min synpunkt jag vet, men vill få fram att det inte är helt lätt att lära sig förstå känslomänniskor med en logiskt arbetande hjärna.
Hon hade förresten testat mig innan, mitt unga nöt, och kommit hem en kväll glatt berättande att en kollega på hennes jobb frågat om han fick ta med henne på bio. Jag min dåre svarade efter några sekunders överläggning; ”toppen vad roligt klart du ska gå”, jag tyckte nämligen att det var ett lysande sätt för mig att visa att det inte fanns i min sinnesvärld att hon skulle vara otrogen mot mig. I min värld är det jag trodde jag gjorde = med att jag visade att jag litade på henne.. Fel svar, hon gav mig årets utskällning för att jag inte brydde mig om henne och bla bla bla.


Ok. Den handlar ju om schizofreni. Är nyfiken på om du intresserat dig för området eller har erfarenheter av personer med schizofreni från uppväxt eller dylikt. Jag har ett ovanligt stort intresse för psykologi/psykiatri, fiskar efter andra med lika starkt intresse.
Mvh,

LL

Absolut, väldigt mycket av den psykologiska kunskap/erfarenhet/teorier jag besitter och skriver om försöker jag förankra i mitt verkliga liv. Detta är mycket medvetet och av två anledningar. Den första är att väldigt få "orkar/är villiga" att traggla sig igenom psykiatriskt fikonspråk, jag har läst ett fåtal kurser i psykologi och sociologi på universitet för ca 20 år sedan, men efter dess har jag av eget intresse plöjt igenom så många böcker, undersökningar, dokumentärer jag kunnat så jag kan föra mig "hyfsat bra" även på fackspråk. Den andra anledningen är ju att psykiatrin ÄR subjektiv, det är just personliga åsikter och uppfattningar av vad psykiatrikerna har upplevt som ligger till grunden för psykiatrins manualer. Så det finns ju inga rätt, det finns bara vår subjektiva uppfattning av människor. Vi kan vara hyfsat lika i vad vi ser men det finns inte två människor av alla 9 miljarder eller så som är överens på ens 3 punkter

Tack förresten för att du är tillräckligt "lik" mig för att tycka "hyfsat" mycket av mina erfarenheter tankar känns vettiga Jag är glad för det för hela meningen/poängen med min öppenhet är att hitta likasinnade för att kunna lära mig mer.


Håller med jag är absolut ingen psykopat i ordets hårdaste bemärkelse, inte ens i dess svagaste (nu utgår jag ifrån diagnoskriterierna, de "söker av och fångar in" den typiske fängelsekundspsykopaten som jag ser det). Jag, precis som Ts sa tidigare, är inte impulsiv jag är "sjukligt" förutseende/planerande/analyserande, ej heller straffad eller haft historia av fysisk misshandel. Jag var i yngre dagar "medelsvår-till lätt" antisocialt "störd/skadad", det var inte "värre" pga hög självinsikt är min tolkning. Samtidigt har jag, i princip, så länge jag kan minnas haft "mänskligt beteende" som mitt specialintresse (medveten aspergerterminologi). Utan detta vete tusan, tänker då på min "kärna". Jag har verkligen genom livet försökt utsätta mig för olika situationer för att förstå mig själv och söka mina gränser. När blir jag rädd, omgivningen blir det ofta men inte jag. När blir jag otrygg, omgivningen blir det osv. Jag blir verkligen inte rädd, jag blir verkligen inte otrygg; ju farligare ju mer upprymd blir jag bara. Vissa situationer har jag inte utsatt mig för för jag vill verkligen inte ta risken att flytta gränsen; tex "slåss med fotbollsfirmorna". Jag tror du förstår.

Numera ser jag mig själv som en "nykter antisocial", dvs jag gör att jag kan för att anpassa mig till normens sociala regler. Nykter för att det krävs inte mycket provokation/upplevelse av att jag blir trängd för att väcka min antisociala sida. Nykter för att jag behöver konstant påminna mig om att jag "inte" är normal utan måste hela tiden "scanna" av min omgivning och mitt eget beteende för att inte "skada" andra enbart av anledningen att jag då skadar mina egna barns förutsättningar i livet. Allt jag gör ibland människor, all interaktion med människor gör jag pga mina tre barn; mitt ego är sekundärt deras väl. Utan dem hade min närvaro bland normen varit avsevärt mindre, men mitt agerande färgar deras liv, de blir dömda eller prisade i förväg av känslomänniskor pga mitt agerande. Fördomar kallas det, något jag lärt är väldigt närvarande i känslomänniskors liv. Tragiskt men sant.


Håller med dig till fullo även här, avtrubbad är något neurotypiska blir och lider av när de vaknar upp. Jag har varit med om situationer som skulle stressad de flesta enormt och jag kände mig enbart upprymd, jag känner mig nedstämd och stressad av att inte utsätta mig för sådant som 98% blir stressade/nedstämda av. Jag har "det i mig" som får folk att knata upp på mount everest topp i jakt på inre lugn, jag har den idiotin i mig som fick Breivik (superextremfall) att göra det han gjorde. De jagar sitt eget spöke och det enda som får dem att må bra är adrenalin, med endorfiner eller amfetaminer som "näst bästa" bästa må bra alternativ. Detta i brist på "riktiga" känslor. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag inte är känslolös, för det är ett funktionshinder som ger mig vissa tydliga fördelar men en jäkla massa bekymmer också om jag söker något så enkelt som ett bra förhållande, barn och "lyxen" att kunna vara mig själv utan att omgivningen ska reagera på mig som om jag var från Mars typ. Jag vill vara ute i samhället på samma villkor som alla andra utan förminska mig själv. Tragikomiskt fungerar jag bäst ibland samhällets toppar och i ibland samhällets ytterskikt/avvikare än i "normen". Genierna och "dårarna" (positiv benämning i min värld) är mina bästa vänner

Jag är omringad av människor, jag har en hustru och tre barn som bor med mig som jag älskar på mitt vis och så gott jag kan, jag har väldigt många bekanta, jag känner mig exakt lika hemma hos en uteliggare under bron som jag gör hos den adlige. Jag kan ringa på dörren hos någon som inte sett mig på 10år och känna mig exakt lika hemma där. Jag känner mig lika oberörd av att leva i ett kollektiv på 20 människor som jag gör i min ensamhet. Jag kan utan att bli det minsta berörd vistas en vecka i ett hem med 10 personer som avskyr mig, det hade jag tyckt var riktigt intressant och humoristiskt. Känsloutbrott är något jag verkligen tycker ser så roligt ut för jag "förstår dem fullt ut (empati) men jag förstår inte riktigt hur "normala" känner dem (sympati). Ja jag är sorgligt frånkopplad ifrån andra människor och ja du har helt rätt; jag känner mig väldigt ensam så fort jag funderar på det

Ingen hemlighet bakom min här och "ack så tydliga" upprymdhet över något jag länge sökt efter, "känslan av samhörighet" med någon. Något jag är övertygad om alla har ett behov av på något plan, i mitt fall det intellektuella.

Hur ser du på dig själv? Var kommer du ifrån? Vad har format dig? Alla tankar, reflexioner, associationer emottages tacksamt

Mvh,

LL

Hej.

Sjunger..*It's not unusual to be loved by anyone*.. Tom Jones aka tjuren från Wales, den mannen är bara så jäkla rätt

Förstår vad du syftar mot och tror här ligger en vanlig missuppfattning mellan skillnaden mellan empati och sympati, dessutom är det ganska stor skillnad mellan en "psykopat" och en antisocial.

Empati är att jag förstår att du känner dig rädd om jag visar mig riktigt aggressiv (under förutsättning av du inte är Mike Tyson och jag inte är Art Garfunkel, då spricker just detta exemplet grovt ), att jag förstår att du känner dig övergiven/ om jag säger att jag kommer ta emot dig när du faller bakåt, men låter dig slå i golvet, att du känner dig oviktig om jag säger att träffa mig där kl 20 och 20.30 på vägen hem ser du mig fika med en annan person och tittar på dig när du går förbi men "ser" dig inte. Jag förstår exakt, det är knappast subtila signaler "gråt, skrik, förtvivlan, ömhet, sorg osv" som visas. Du får titta ibland autistiska/gränsfall asperger/autism för att hitta människor som inte förstår sådant. Tänker på den klassiska frågan en autistisk pojke frågande sin mamma som höll sin nyss avlidna hund i händerna, ett dödsfall även pojken såg; "mamma, varför rinner det vatten ifrån dina ögon?"

Sympati, det är om dessa händelser väcker samma känslor i mig som det gör i dig. Hemskt nog måste jag erkänna att det gör det inte hos mig och tyvärr kan jag inte längre projicera min brist hos dig, det kunde jag under uppväxten. Som tur är har jag (gud eller fan) på något sätt väckt självinsikten hos mig, inte litegrann utan fullt ut. Jag har på djupet förstått att bristen ligger hos mig, jag bär det osynliga handikappet (enbart synligt om jag agerar ut på hot/kränkningar jag felaktigt läser fram/tolkar ur min omgivningen, jag ska inte mentalisera andra som jag ser mig själv utan hur jag lärt mig att normens känsloliv fungerar).

Men, är det inte alltid ett men. Det här tror jag kommer komma som en överraskning. Ovan stereotypiska "psykopatiska känsloliv" känner många till och igen, det här är det färre som fått höra utanför psykiatrikretsar. Dvs aftonbladets reportrar är för oinsatta för att förstå nyhetsvärdet i vetskapen, samt faktumet att positiva/mänskliga tecken hos "psykopatstämplade (ett liiitet urval ur sfären antisociala)" inte säljer lösnummer lika bra som "monstriga"

Jo, jag som "känslolös" har aldrig känt sympati med "normalt känslosamma människor", ni är waaayyy of för mig i hur ni reagerar för sånt jag inte ens reflekterar över. Däremot känner jag verkligen sympati med "en annan riktigt utsatt" avvikare som tex ovan nämnda aspergare. Detta väcker ett känslominne hos mig som jag inte känt sedan 6-7 års åldern någon gång och det är ett starkt känslominne som överumplar mig varje gång det händer. Det är ett ett halmstrå, nej det är faktiskt det enda halmstrå jag håller mig fast vid i min bestämda tro att jag ska någon gång kunna känna med andra på ett "normalt vis", att jag ska kunna väcka det som ju bevisligen har funnits där en gång i tiden. Efter 10 års helhjärtat aktivt (plus 5 halvhjärtade) arbete med mig själv på alla möjliga sätt inbillar jag mig ibland att jag känner, men nope I dont. Det som blir förstört under barnaåren är INTE lätt att återväcka. Därför jag är mycket dedikerad till mina barn.

Det är en mycket konstig värld att inse felen men samtidigt inte belastas känslomässigt av insikten. På något jäkla konstigt sätt är jag känslomässigt frikopplad inte bara ifrån andras agerande/åsikter mot mig utan även mitt eget inre negativa tänkande om mig själv belastar inte/kostar mig ingen energi. En ganska "ovanlig" uppväxt för att aktivera en så stark försvarsmekanism hos ett barn om man så säger, så ser jag på saken, även om man har "fallenhet/gener" som förenklar. Jag har ingen rädsla för min egen person pga detta "faktum", inget (utöver det medvetet valda faktumet att finnas där för att värna mina barn) skulle hindra mig att från att spela tex russian roulette, en intressant utmaning. Det enda sättet jag egentligen känner mig levande av är adrenalinkickar, vilket de flesta är utom "användning" för en ansvarsfull familjefader; familjen har ingen nytta av mig död. Jag gör det jag kan och som ligger inom räckhåll ekonomiskt, tidsmässigt osv; tex klättring ligger mig varmt om hjärtat, djupdykning utan tuber och grottdykning upplevde jag som för lockande. Jag upplevde faktiskt det som att "dånet" från underjorden kallade "hem mig", det enda jag upplevt faktiskt som jag erfarit/upplevt som farligt för mig. På något konstigt sätt är just grottdykning med sitt mässande underjordsdån, i alla fall vad jag upplevt, och har tex testat LSD för att se om det skulle öppna dörrar till mitt undermedvetna men icke, det som kunnat locka fram en depressionskänsla i mig, inte under dyket, utan efteråt. Mycket märkligt, men också anledningen till varför jag inte tänker ge mig upp på mount everest topp. Mikael Reuterswärd tog livet av sig efter att ha varit där, inte ens tanken hans barn kunde tydligen "hålla honom kvar" på jordelivet efter det.

Svävade iväg i associationer som vanligt Dina tankar, reflexioner, associationer?

Mvh,

LL

Citat:
Har du psykopatögon?


Det här är en intressant fråga som jag återkommit till många gånger under årens lopp. Numera sitter jag med lyxen att kunna jämföra mina iakttagelser/funderingar och slutsatser i åldrarna 18 - 40+. Jag har aldrig sett något speciellt i ögonen hos kända/dömda s.k "psykopater" eller misstänkt "känsloskadade" som jag inte kunnat hitta motsvarande hos "vanliga" gubbar i normen; varken då eller nu. Tänker och scannar min erfarenhetsbank för fullt nu medans jag skriver, men nix.

Hittar man en bild på Ted Bundy tex där han tittar in i bilden och vet att han är iakttagen så "ser" han på "fotografen" med en medveten "jag vet att du (alla du i denna texten riktar sig till genomsnittsläsaren) tittar på mig blick". Det är inte ett bevis på när han avslöjar sin "riktiga" psykopatblick. Samma blick ger vilken average-svensson som helst när han dragit hem storpotten i grabbgängets pokerkväll på de andras bekostnad; det är "utrycket" vem som helst har som känner sig j-vligt belåten just då! Samma blick hade Robin Williams på nya Ullevi precis efter att han högt och ljudligt inför 56000pers lämnat ut sitt hotell och rumsnummer medans han fixerade blicken på en speciell tjej i publiken Jag menar kom igen, så kan ju för tusan vilken average-Cromagnondåre som helst se ut efter han precis vrålat "doooommmaaarrrjäääveeel" på vilken fotbollsmatch som helst se ut.

Premeditation, visst älskar du dessa välartade män? Den fete, striphårige, otvättade, ölstinkande, "lite-för-gammal-för-att-magen-ska-hänga-ut-nedanför-t-shirten-under-jeansjackan", "ser-ut-som-och-uppför-sig-som-om-en-jubelidiot-utan-att-till-synes-inse-eller-förstå-att-13000-andra -på-arenan-just-nu-idiotförklarat-honom-för-resten-av-livet-och-som-2tim-senare-däckar-och-vaknar-up p-med-åretsjävlahuvudvärk-och-förbannar-idioten-som-bestämt-att-a´kassekorten-ska-va-inlämnade-på-en -måndag" som skriker till "yrkesmannen-domaren-som-ägnat-de-senaste-15-åren-till-att-bli-en-bra-domare-och-som-eftermatchen-åke r-hem-till-sin-familj-barn-och-börjar-förbereda-för-nästa-arbetsdag-som-polischef/försäljningschef/liknande" att han är en "domarjävel". Erkänn nu, visst älskar du dessa och tycker att de är VÄL värd sin existens i vårt samhälle

Åter till frågan/fenomenet "psykopatblicken". Nej det finns ingen chans att se i ögonen ifall någon är riktigt förbannad eller "Behring-Breivik" förbannad. På samma sätt som du inte heller kan se om en person är nyfrälst i pingstkyrkan och jättelycklig eller om personen är "Luriflaxflux-jättelycklig" (må han funnit den frid och välmående han sökte) och sen hänger sig. Båda har "blicken" av en person som just insett vägen till "sitt" paradis; ett genuint lugn och harmoni.

Vad jag insett och slutit mig till är att det människor hakar upp "blicken" på, ger "blicken" skulden för är vad vårt sjätte sinne intuitiviteten säger omhelhetsintrycket (ögon, kroppspråk, lukt, tempot i rörelser, vissa ordval, osv) vi får av vissa människor. Denna intuition är det som gett oss försprång före de andra "djuren" i evolutionen. Intuitionen påminner/varnar oss om sådant vi upplevt som obehagligt ifrån vår uppväxt/tidigare erfarenheter för att vi inte ska begå samma misstag igen, helt enkelt lära av det förflutna. Detta säger mer om dina obearbetade rädslor än personen du för tillfället projicerar dem på. Bara för "något" i dig påminner dig om att denna personen framför dig påminner i vissa avseenden om "BarnpassarBosse-som-tryckte-upp-en-tumme-i röven-på-dig-när-du-var-5år" eller "BistreTrötteLärarenTråkÅke-som-hade-vett-nog-att-ge-dig-en-riktig-skrapa-då-du-fällde-Lisa-precis-in nan-en-38´stegstrappa-för-du-behövde-ett-riktigt-wakeupcall-dina-curlandefeministföräldrar-inte-förm år-ge-dig-innan-du-skadar-någon-på-riktigt" betyder INTE att personen är "psykopat". Det innebär endast att du är förvirrad och inte förstår hur du ska tolka din egen intuition

Livet har lärt mig att ingen tror ens på mig som är öppen med min "känsloskada". 99% är helt säkra på att jag vill inbilla mig själv det, det är jag som vill göra mig själv cool; detta faktum är för mer humoristiskt än något annat. Jag kan faktiskt på rak arm inte komma på någonting roligare än när jag är brutalt ärlig och vågar erkänna det jag varit som mest rädd för att erkänna i hela mitt liv, min känslokyla och att ingen skulle våga lita på mig; då blir jag inte trodd, roligare än så kan det fan inte bli Ja jag vet du kan inte mentalisera/förstå det och därför inte tror på det; för du vågar inte tro mer på det jag säger än vad du själv tror är möjligt. Det "utrymmet" tackar jag för, för precis det utrymmet är det som möjliggör manipulation För precis som Premeditation sa i en tidigare tråd så dels säger "medelsvensson" detta hela tiden i affekt; "jävla Bosse-chef, jag ska döööööda den jävelen, hur faen kan han minska mina timmar; det är baara för att jäääävlas med mig" Va? Har företagets omsättning minskat med 40% på ett år? Omsättning, vad faen e det; är du jude och omskuren eller va faen betyder det? Sedan är jag övertygad om att normen i sin känslovärld helt enkelt saknar referensmallen för att förstå att följande ironiska uttalande egentligen bottnar i en mycket självmedveten känslokyla, tex "Ingen fara, bekymra dig inte över hur jag ska reagera; det är det du behöver bekymra dig minst om" följt av "jättesjävbelåtna blicken enligt ovan" i 3 sekunder följt av ett gapskratt och att jag lägger handen på din axel när du försöker, med förvånat/bekymrat/oroligt uttryck, processa vad jag precis sade och går vidare till nästa samtalsämne som o jag nyss inte sagt något speciellt alls.

Vad jag egentligen gjorde var testade var jag har dig, norm eller icke-norm. Har många liknande skämt alla baserade på humor och i olika "ärlighetsgrader". Om du, som jag är "hittills tillräckligt" säker på att Premeditation hade gjort (kanske även du Awfullsins men du har visat mindre av dig själv hittills), intuitivt/ryggmärgsmässigt svarat något i stil med: "det tror du", eller kanske inte svarat alls utan någon som helst förändring i uttrycket. Vi båda fattar lika snabbt att den andra är "lik" oss själva, men inte hur lik och vad det betyder. Han, precis som jag, och alla andra i "kategorin" antisociala är nämligen alltid på sin vakt och beredda och detta är ett "tecken" som är förväntat

LL

Har nyligen blivit "diagnostiserad" för antisocial personlighetsstörning av mina psykologer/psykiatriker.

Vi talade även om psykopatiska drag men jag är INTE en psykopat och det är heller inget jag vill vara. Den största anledningen till att jag inte skulle vara en psykopat är att jag själv berättade för dem att jag inte trodde jag var helt "kall i hjärtat" sen barndom, utan att jag har för mig att det utvecklades väldigt tidigt.

Kan säga att vi inte är som på film, ingen vanlig människa har någonsin listat ut att kalla mig antisocial/psykopat och det är heller inget vanliga människor kan. Detta säger jag för att jag ser hur många på FB som försöker peka ut vilka som ska vara psykopater eller inte, så lägg ner, det ser bara idiotiskt ut.

Har varit hos min psykiatriska öppenvårdsmottagning i över 7 månader och det är först NU jag diagnostiseras med antisocial personlighetsstörning, så lyssna aldrig på vad en jävel på FB ska komma och säga när han ska ge sin internet diagnos.

Samma här, väldigt lite "förmåga" att lära mig fungera i det sociala normspelet; men som tur är har jag ändå förstått att mina föräldrar älskat mig. Med en gnutta fysiskt och psykisk misshandel (samt kanske fosterskada ifrån missbrukande förälder) och jag hade varit "psykopat for life" istället för "före detta antisocial"


100% agreed. Oftast är det djupt deprimerade som inte "bryr" sig för de "orkar" inte. Jag har alltid "brytt" mig för jag har varit alldeles för rädd för att bli avslöjad och utfryst pga andras rädsla för mig. Den första vill bli sedd och räddad, den andre vill absolut inte bli sedd. Eftersom det man är mest rädd för är just att bli "sedd" är att "bli" deprimerad" det sista en antisocial blir för då får man halva sveriges "normalt empatiska" människors fokus/uppmärksamhet då de "känner igen sig" och vill hjälpa. jag röjer "oss" här nu, hoppas du inte blir arg på mig här nu Även vi/jag ville bli sedd, men inte genom att "spela" svag/deppig; men vågade länge inte tro på att någon skulle förstå/lita på att jag inte var ond; för så hade jag tolkat reaktionerna på mig varenda gång jag råkat tappa självkontrollen och visat ett "gnutta" av mitt riktiga jag


Håller 100% med här också och det gäller alla diagnoser. Om ni känner igen er gå till en professionell diagnostiker/team om lyssna på dem. Vi på flashback kan ge "indikationer" som kan vara rätt, men de kan lika gärna vara fel då vi saknar massor med information. Bla annat en anamnes, dvs en uppväxtanalys ifrån föräldrar, lärare eller andra vuxna som sett en sedan liten. En djupt deprimerad ser sig som dålig/ond och har tappat objektiviteten över att se sitt goda jag.

Mvh,

LL

Vänta nu!

Lyckades jag ta död på tråden genom att visa för stor glädje/passion för ämnet i sig??? Då blir det ju sant att kärlek tar död på "ondhet"!!

Så jäkla lätt tänker ni väl inte ge upp det "antisociala valet"?

Att ens söka uppmärksamhet på nätet tyder i sig på ett bristfälligt socialt liv i verklgheten, en manipulativ aspd får tillräkligt med utspel i vardagen och har därför INGET behov av det här, ungefär där dog tråden.

nej inte alls vi tänker olika och du kommer aldrig att tänka så.

Har känt en antisocial kille i 20 år, 6 ungar han skiter i men han gör det mesta om han tjänar på det, fängelse på fängelse men alltid andras fel!

Kastade ut tjejen naken i snön o tittade på TV helt ostört.

Ofattbart artig men drar sej snabbt iväg om han ej har nåt att vinna, ingen skulle kunna märka det på han heller hur han är.

Tomma ögon och diagnosticerad sen många år!

Samma ovänner som jag så det är fint!

Det jag undrar är:
Det verkar som att de flesta psykopater eller APS har haft en "svår barndom" vad gäller omhändertagande. Är det så att det krävs denna barndom för att skapa en psykopatisk person som begår fruktansvärda handlingar själv?
Eller är det helt enkelt så att pskykopati och antisocial personlighetsstörning är starkt biologiskt nedärvt och därför har de flesta psykopater som begår våldsbrott också föräldrar som begår våldsbrott eller i alla fall misshandlar sina barn?
(Tänker osökt på Ulf Olssons mamma som verkar ha varit sadistiska mot honom. Ärvde han sin störning åv henne, eller förstörde hon honom med misshandel? [Ja, ja. Jag vet att han ansågs ha autismspektrumproblematik, inte psykopati i sig. Men ändå.]
Mao, arv eller miljö?