Vad innebär antisocial personlighetsstörning/Psykopati? [Stora tråden om psykopati]

Dessutom är det väldigt sällan psykopater blir utsatta för mobbning då dom i regel är vansinnigt duktiga på att manipulera folk och nyansera situationer. Psykopater är i regel väldigt charmiga och därför är sannolikheten liten att dom blir utsatta för mobbning.

Du har nog en aning romantisk syn på psykopater.

Snarare brukar man säga att när den narcissistiska bubblan spricker och de drabbas av depressioner och liknande så är de oerhört sårbara och har väldigt svårt att ta sig tillbaka. Just för deras minimala känslorepertoire.

Deprimerade "psykopater"?

Snälla utveckla!

Håller inte med. Snarare som ringmuskeln skrev så tror jag att de ofta är väldigt lättsårade. Det finns ofta en märklig kluvenhet mellan en uppblåst självbild och osäkerhet i psykopaten.

Man måste också göra en viktig distinktion: Psykopaten saknar förmåga att (åtminstone i sin mest extrema form, det är naturligtvis en förenkling när det kommer till verkliga personer) att känna empati och därmed bry sig om andra människors känslor. Det betyder inte att psykopaten själv saknar känslor. Psykopater kan definitivt drabbas av både starka negativa och positiva känslor. De är dock i princip endast relaterade till psykopaten själv.

Psykopater brukar känna ilska så denne skulle väll hämnas

Tror att psykopaten om denne hade förutsättningar skulle bli våldsam vid sådan kränkning. Psykopater är lättkränkta och njuter av att banka skiten ur vem som än kommer i dess väg, saknas muskler tar han bara med sig en kniv så är den saken ordnad.
Lite ot men min bild;
Hade en chef som är psykopat, en gång när jag sa nej till övertid blev han asförbannad, började skaka och saliven sprutade när jag fick höra vilket as jag var som inte tog order av den felfria och allvetande chefen. Sen började han slå i luften mot mig, tillslut stod han 5 cm från mitt ansikte och skrek, som om han var gud.

Psykopater kan vara våldsbenägna och hatar när det inte går deras väg. Sen flera år senare kramar samma sinnesjuka chef mig på en begravning, jag blev perplex och hoppas inte möta mannen igen. Vet att han misshandlade sin fru, när hon anmälde fixade hans suparkompis som var polis att det inte blev något åtal. Bevis fanns det då han dunkat sin frus huvud i en kakelvägg flera ggr, men han kom undan genom att hävda att frun var full och ramlade ner för en trappa.
En sådan person är dominant, egenkär, lågt självförtroende, empatilös, har grandios självbild, manipulativ, kan framstå som jättetrevlig för att få sin vilja fram, vriden sexualitet eller ha problem med prestationer gällande det sexuella vilket överkompenseras med dominans och sjukligt kontrollbehov(han åt viagra), måste hävda sig, långsint, framgångsrik i sitt chefsyrke då han med smicker eller hotfullhet styr och ställer som han önskar. Tom blick som en robot, ser sigsjälv som ofelbar då det alltid är andras fel.

En sådan person kan inte greppa att andra personer har känslor, omgivningen ses som brickor i spelet som kan behandlas som skit utan dåligt samvete eller ånger, de rationaliserar sitt agerande genom efterkonstruktioner som snickras ihop för att styra omgivningen. Bra på att ljuga var han med, var en jävel på affärer tack vare sin skickliga förmåga att framstå som en hyvens tills han fick som han ville, när målet var nått kunde han släppa fasaden och härska i sitt lilla fabrikslokal som var hans spelplan.

Jävlas inte med en psykopat, bästa är att hålla distansen och låta denne leva sitt tomma liv utan att komma i blickfånget. Jag sa bara nej, men det räckte för att väcka våldstendenserna till liv, mobbar du en sådan person förvänta dig 1000-ggr värre vedergällning, han snackade skit om mig flera år efter det, lättföragad och långsint som fan men jag kom undan med blotta förskräckelsen.

Tråd sammanfogad med stor, klistrad tråd.

/mod

Om du menar en psykopat i psykiatrins mening (diagnosen bestämd/studerad på kriminella i fängelserna) kommer du antagligen få ett svar ganska snabbt, dessa tenderar att vara både impulsiva, fysiskt och psykiskt misshandlande. De vet vem som är ledaren i "mobbinggänget" direkt, det kan en gurka räkna ut och att konfrontera går direkt till rotens kärna. Det finns en anledning till varför dessa sitter i fängelse, de har nolltolerans mot människor som behandlar dem dåligt och det folk vägrar förstå är att det grundar sig i att de inte förstår "norm-människans" känsloliv; de förstår inte hur en kränkt människa känner sig så det kopplar inte den passiva agressiviteten emot dem utan de ser bara att någon utmanar dem. Dessa känner bara ilska ingen annan känsla.

Om du menar en "psykopat" i aftonbladets mening, dvs det antisociala spektrumet (här finns folk ifrån diagnoserna adhd, asperger, schizofrena, autismspektrumet och även vanliga "low-lifes"). I olika gradskillnad är dessa känslokalla pga uppväxten och har också svårt/eller omöjligt att förstå känslor.

Jag "är/kommer ifrån" adhd/asperger-hållet med en antisocial störning och känner endast sorg, ilska och en "tvistad" form av glädje (en form av skadeglädje). Jag har spenderat en oerhörd massa tid på att försöka förstå hur en kränkt människa känner sig, hur en rädd människa känner sig, hur det känns att ha ett trygghetsbehov utan att riktigt förstå. Intellektuellt förstår jag men jag kan inte påminna ens en gång jag känt dessa känslor. Min "skada" tros komma ifrån 1-2års åldern där jag i avsaknad av att bli bekräftad av mina föräldrar utvecklad en genuint stark tro till mig själv och jag följer inte något som jag inte logiskt förstår och känsloargument är bara att glömma


"Riktiga psykopaten" kommer vara helt obekymrad inombords av ert "mobbningspåhitt", men kommer ganska snabbt svara fysiskt/verbalt på utmaningen. han känner absolut noll samhörighet med er andra på arbetsplatsen och kunde inte bry sig mindre om att förlora arbetet. Dessa finns ytterst sällan arbetande i "vanliga" världen. Ta och kolla på dokumentären om "Ice man" på youtube så förstår du mer.

"Aftonbladet-psykopaten", däribland jag, kommer också vara helt oberörd inombords och kommer svara men tänker stanna kvar på arbetsplatsen. Att förstå vem som ligger bakom är simpelt, detta är löjligt enkelt när man spenderat ett liv studerandes "tuppsprättandet" om alfa-hanne rollen mellan känslomänniskor i skola, arbetsliv, föreningsliv etc. Jag har aldrig ens varit i närheten av att känna ett behov av att verbalt försöka kränka någon (förutom när jag var yngre och inte förstod att en människa kunde känna sig kränkt), vilket känslomänniskor gör konstant då de känner sig kränkta mer eller mindre varje dag verkar det som. Det första jag kommer göra är att vara löjligt vänlig, intresserad och inkännande mot "följeslagarna", dig som ledare hade jag ignorerat totalt då jag VET att det endast är en tidsfråga innan detta börjar äta på ditt psyke. Uppkomsten av grundiden kan endast vara sprunget ur känslan av att känna sig kränkt. Och nej, mer än så behövs inte i 99% av fallen för känslomänniskor har inget skydd mot känslorna än olika lugnande medel och betablockerare. Om du blir sårad eller narkoman är inget jag bekymrar mig om, det var du som ville utmana mig. Tja, som variant två hade jag kunnat börja invadera din "psykiska space" för att snabba upp nerbrytandet av ditt psyke. Gå för nära för ofta, prata om saker du mår dåligt av, sprida ut små subtila rykten och allt med ett leende och alltid i vänlig/leendes ton.

Ilska är inte en sårbar känsla, det är en noradrenalin/adrenalin effekt, när signalsubstansen lägger sig finns inget jobbigt kvar (vi män är jägare av naturen). Det jag har nolltolerans emot är utmaningar/dumheter och det är garanterat något jag missat att förstå som gjort dig ledsen i från första början; det ÄR väldigt lätt att missa när någon känner sig kränkt, ledsen orespekterad då jag inte kan känna dessa känslor. Hade du sagt något direkt hade jag sagt sorry. Jag arbetar för min familj eller vissa mål, samhörigheten med andra känslomänniskor på arbetsplatsen är = noll.

LL

Hej.

Är nyfiken på vad du vet om hans tidigaste år, även innan han var född. Var någon eller båda av hans föräldrar missbrukare? Förekom det fysisk misshandel av mamman under graviditeten? Allvarlig fysisk misshandel av honom under hans första levnadsår? Ja överhuvudtaget något som kan ha orsakat honom en permanent hjärnskada?

LL

Vad är din definition på en "psykopat"? Har du någon gång läst psykiatrins definition över vad en psykopat "är"? Undrar då det ofta föreligger rent fåniga missuppfattningar mellan en person med "psykopatiska störningar" och "antisociala störningar".


I kortaste möjligaste version av förklarande min "antisociala skada/defekt/störning (pick a choice) är att ett trauma i 1-2års åldern medfört att efter detta så inga andra känslor "utvecklats" i mig. Jag kan känna sorg (förmodligen enorm sorg=trauma=aktiverande av en överlevnadsmekanism i form av förträngning av känslolivet) och ilska. Sorgligt nog, jag hade hellre utvecklats normalt; trots den "coola" mystiken kring fenomenet överväger nackdelarna definitivt fördelarna. Nu över till ämnet.

Empati för mig är/innebär: jag förstår exakt vad folk upplever i form av glädje, rädsla, oro, trygghetskänslor, etc etc då jag studerat människor i absurdum hela livet. Jag plockar det intuitivt på kroppspråket och "energin". Vad jag däremot har svårare att förstå är gradskillnaden, det måste jag aktivt undersöka för att ta reda på; jag helt enkelt "bryr" mig genom frågor, fysisk närhet och lyssnande om jag känner mig osäker. Min kognitiva (analytiska/logiska) empati är således intakt.

Min affektiva empati är däremot i princip helt outvecklad och jag har inga minnen ifrån yngre dagar att jag någonsin känt med någon oavsett vad som hänt. De senaste 15 åren av mitt liv har jag aktivt försökt "väcka" den förmågan hos mig själv och jag skulle väl i bästa fall kunna påstå att jag numera kan känna med kanske 1-3% av människorna jag möter. Det sammanfaller med de jag, i princip, logiskt/analytisk "ser/förstår" genom att jag aktivt letar upp tillräckligt med "likheter" hos dessa personer på att de delar förståelsen för hur ovanligt jag ser på/upplever världen. Kort och gott utanförskapet. Det räcker med (vad för mig är) lite irritation för att den lilla biten jag lyckats träna fram ska försvinna.

Sympati, ja den biten är jag oförmögen till.

Så nu till det intressanta, anser du att jag är förmögen till förmågan "empati"?

Det besynnerliga för mig är att, och det här förstår jag knappt själv, är att jag väcker empatin/sympatin i andra människor vilket för mig är otroligt humoristiskt; jag har helt enkelt svårt att hålla mig för skratt när jag märker att någon plötsligt behandlar mig som "känslig". Samtidigt är det betryggande för mig, då det är "beviset" för mig att "ingen är mig på spåren". Dessutom, detta är också "beviset" för mig att ingen "normalt tränad" känslomässig person är kapabel till att "förstå" hur jag är funtad; det ligger helt enkelt utanför deras "referensmöjlighet". Denna insikten (många herrans år sedan) raderade den sista rädslan/hämningen som överhuvudtaget funnits i mig på det sociala planet.

Men hur/varför väcks empatin/sympatin hos normen, även utanför i en hel del fall, enbart av att jag kopierar kroppspråket? "Känner" ni verkligen med varandra eller har ni bara blivit inbillade det? Kan säga att det sista alternativet är min erfarenhet. Många är sorglöst hämmade av sina föräldrar och omgivning och lider uppenbart av det.

LL

Haha, awfull jag beundrar din förmåga att "hålla dig kort" och ändå få fram poängen. Men jag är "rädd för" att jag är en av få som "ser" poängen

Kundalini, du är sorgligt felinformerad. Jag är inte ens en "riktig" psykopat, bara en "svårdefinierbar" (för psykiatrins experter) känslokall person någonstans i områdena "asperger, narcissism, adhd och diverse "-patier" och inte ens jag har någonsin varit ens i närheten av att ha varit varken deprimerad eller "känt" mig "mobbad" av normens sprättuppar oavsett ordval, kroppspråk eller beteende. Snarare tvärtom, har många gånger blivit uppryckt ur tristessens enformighet när någon velat utmana mig

LL

Ok, ponera det här då. Det finns definitivt personer som vill inbilla sig att jag är en "psykopat", för varje år som gått ju fler konstiga subjektiva tolkningar av vad en "psykopat" är för något har jag sett, läst och erfarit De har fel, enligt mig själv, men de har ju sin fria tolkningsrätt och som sådan så "ska" jag ju säga att de har fel; alltså är jag då psykopat. Humorn för mig i "fellogiken" är oemotståndlig och eftersom inget är känsligt för mig håller jag med och skrattar ännu mer åt det "fåniga ansiktsuttrycket" hos en som just lyckats inbilla sig själv en felaktig kunskap. Jag tycker om att diskutera livet, världsuppfattningar osv med schizofrena. Om nu plötsligt den schizofrene får för sig att mörda någon, låt säga vi pratat om Usa's möjlighet att "i verkligheten" inplantera microchips i personens hjärna och försöka förstöra dennes psyke. Jag är fascinerad av logiken i deras ögon i detta sammanhang, precis som jag är intresserad av alla människors uppfattning av deras verklighet.

Om nu den schizofrene, som ju lever i gränslandet mellan verklighet och overklighet, plötsligt skjuter någon och säger att det var jag och Usa som fick han att göra det. Vem ligger mest risigt till, jag eller Usa? Nu råkar jag vara såpass förankrad i samhället och såpass respekterad i samhället att ingen polisman skulle tro på den schizofrene före mig, så jag vågar prata med en sådan person. Men om en tidigare "dömd" psykopat hamnar i samma situation pga av att denne delar samma fascination för logiskt resonemang? Hur ska denne göra för att bevisa sin oskuld? Dömd på förhand pga merparten av mänskligheten är oupplysta och fördomsfulla?

LL