Har börjat bli så jävla elak

Okej. Då var det ganska bra gissat av mig. Har du börjat med någon medicin eller bytt?

Tex så gillar jag att finta folk i samtal. Virra till det för dom så att det ser ut som dom gör bort sig så att jag kan dumförklara dom och kanske få nån annan att skratta åt dom. Alltid optimalt om nån annan är i närheten och hör.
Jag kan också överraska helt random mitt i en konversation med att bara säga nånting drygt som inte hör till ämnet. Tex står och har ett trevligt samtal med nån, och när personen står och ler som mest så släpper jag typ "När sov du sist? Du ser riktigt sjuk ut!" Bara för att det ger mig en kick att se reaktionen. Och en sån sak skulle jag säga till nån som för tillfället ser riktigt fräsch och snygg ut! För det förvirrar på bästa sätt.

Aahh nu vet du vilket svin jag är. Har du nån diagnos?

Yes det var det 🙂
Nej har ingen medicin för det. Har vägrat.

Tycker det är intressant med en 30+man som beter sig som en bitchig fjortisbrud. Eller så är jag själv någon som tycker det är roligt att retas med mina medmänniskor

Okej jag är intressant. Men vad vill du tillföra min tråd? Bara berätta hur värdelös jag är är både onödigt (för det vet jag redan) och offtopic.

Ofta är det ett tecken på att man inte mår bra, och tar ut det på andra.
Är du frustrerad över hur ditt liv har artat sig?
Känner du dig instängd, nästan fången under externa omständigheter?

Från början så gav jag ett förslag på hur du enkelt kan säga mindre elaka saker. Prata mindre. Men det var tydligen inte ett alternativ så jag vet inte. Kanske börja umgås med folk som inte tolererar respektlöshet och ser till att det på något sätt gör ont i dig när du håller på? Vilken typ av smärta som krävs beror på dig.

Du är inte värdelös, bara lite smådryg och dramatisk.

Haha!
Jag har en vän som beter sig på liknande sätt, så jag förstår precis vad du menar. Han själv ser det som att han skämtar för stunden, något han helt enkelt inte kan stoppa. Sen skäms han som fan efteråt när han får allas reaktioner emot sig. När han är full så kan det spåra ur ordentligt, då kan han säga riktigt taskiga saker. Jag som känner honom är väl den enda som brukar brista ut i gapskratt av ren chock för vad han kan häva ur sig.

Minns en middag när vi var flera som satt tillsammans och han hade blivit ganska full. Med riktigt allvarlig min sa han åt en tjock kvinna vid bordet att "Du ska väl ändå inte ha mer mat eller?" när hon sträckte sig för att fylla på sin tallrik. Efteråt kan han sitta kvar med samma allvarliga blick tills en reaktion kommer, men då är det försent att säga att han skämtade.

Han beskriver det själv som att han inte kan hejda sig. Vad jag vet så har han inte någon diagnos, i så fall är det nåt han inte vill att vi andra ska känna till.

Nej, jag har själv ingen diagnos.

Klart vi kommunicerar om våra känslor, man är väl en modern man.
Men skulle jag ge uttryck för min surpuppighet hela tiden skulle ingen av oss tjäna på det.

Bättre att jag svär lite mer vid bilkörning och tänker att förbipasserande på stan är dumma i huvudet i en månad än att ta ut det på någon.

Inget fel med att vara lite busig

Herren är min herde
Hört den? Jag försöker bli starkare i min identitet så tack för hjälpen.

Det är angeläget för dig att börja om från början.

Har du fått skuldkänslor och ångest kan jag tänka mig. Efteråt när du tänker vad du sagt.

Sån har jag med vart. Lite som en åsna med skygglappar.

Jag kunde vara hänsynslös. För att jag var pressad. Hade ju ingenting haft. Man måste börja med sig själv. Acceptera vissa saker.

Jag förstår att du har bördor.

Han ger nytt liv. Det är sanning.
Jag fattade absolut ingenting i början för jag har fel på mitt öga. Roten till det onda. I mig.

Jag fattade att det var nåt jag inte fattade. När jag tittade på Jesus. Det sade inte klick precis

Nu säger det klick klick klick. Tack Jesus. Vad har vi gjort? Vad har det blivit av oss.

Vad var det som hände?