Har börjat bli så jävla elak

Jag menar nog inte att du måste ta reda på trauman osv. Men du skriver ju själv att du blir besviken på dig igen och igen. Det verkar som en typ spiral där du blir elak mot andra, sen besviken på dig själv, ledsen och så fortsätter det... Något måste du ju hitta på för att få stopp på det... du trivs ju inte med elakheten själv. Och fram tills du kommit underfund med grejer så börjar du be om ursäkt, för om du börjar förlora folk runt dig på grund av din vassa tunga så kommer du bli än mer besviken, än mer elak osv.

Och du... försök säga åtminstone tack när folk vill dig väl även om det är svårt att ta till sig. De ljuger ju inte , de som säger att de älskar dig. Jag ljuger heller inte när jag skrev "Hoppas det ordnar sig" .

Det är många som sagt till mig att jag har ett sår inombords som jag måste ta reda på vad det är så det kan läka men jag vet faan inte vad det är.

Här slog du huvudet på spiken. När du mådde dåligt så hade du dig själv som fokus och gjorde allt för att bli bättre. Gott så. Nu när du mår bättre så riktar du dig utåt. Du är elak för att någon som är dig känslomässigt nära har varit elak mot dig. Det är det du lever ut och försöker rättfärdiga.

Okej... men borde jag inte va elak tillbaka mot just den personen då istället för andra?

Kan det vara så enkelt att du beter dig som ett rövhål för att du är ett rövhål? Det första steget är att erkänna att det är ett problem att du är ett rövhål.

Annars kan det antingen vara knark eller latent homosexualitet.

Du sa det, mycket riktigt, homosexualitet.

Nej inte om det är någon nära. Då uppstår en inre konflikt. Du borde känna ingen dig i detta, annars snackar du skit.

Finns ingen som gjort mig illa just nu..

Jag har börjat bli så dryg och elak mot folk. Får bita ihop för att inte gå för långt ibland men det funkar absolut inte alltid för jag är en person som pratar innnan jag tänker.
Jag var såhär när jag va barn också men tror att det berodde på att jag var den "stackars lilla lillebrorsan" som bara ville härma dom tuffa storebröderna. Efter barndomen och fram till nu (31) har jag ändå haft många snälla år. Känt mig såhär nåt halvår nu. Blev värre nyligen när jag tog mig ur en helvetesdepression och mår bra igen.
Fattar att många har det här beteende i sin personlighet, men att det är nåt nytt jag börjat med som jag inte kan hejda helt plötsligt. Varför??

I stunden går jag igång på det, får en kick. Men sen kan jag ångra mig snabbt efteråt och får dåligt samvete. Känner mig som en idiot. Beror på om det är nån jag bryr mig om eller inte.
Det är som ett jävla toruettes.
Det går bättre om jag skriver för då kan jag tänka efter innan jag skickar men är jag i ett flow finns ingen hejd. Dålig impulskontroll som fan.

Varför är jag så störd? Varför?
Sitter bara här och är ledsen på mig själv just nu.

Nej men kolla på usual suspects, mamma, pappa, eventuellt syskon eller någon du anförtrott dig till som svikit dig.

Okej jag erkänner. Det finns en person. Tänkte inte på det innan du tjata.

Case solved. Glöm inte gyllene regeln: var mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig.