Har libertarianismen spelat ut sin roll?

Javier Milei i Argentina är aktuell och ett levande projekt.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Javier_Milei

Grejen är den att det finns fler åsikter i ett samhälle än bara en.
När arbetarklassen gör uppror mot sämre löner och välfärd, så blir nattväktarstaten till en militärdiktatur för att slå ner på dem.

Det är där det alltid skaver gällande denna "frihetliga" ideologi som aldrig ger en generell frihet annat för en liten klick som kan dra fördel då de är redan väldigt rika, eller berikare sig som politiker.

Som sagt. Jag rekommenderar att man tittar på inslaget med Keith Woods om frihetsbegreppet. Det moderna liberala frihetsbegreppet är en illusion, fejk helt enkelt.

Gick in och kollade, den länkade till Nordfront. Hittade det inte.

Fri vilja är en illusion. Att tro att vi kan styra över våra val. Man har bara så mycket "frihet" som man blir tilldelad.

Vad är det för slags frihet?

Frågan är om libertarianismen ens någonsin hade en egentlig roll? Libertarianismen blev som begrepp populärt under Ron Pauls sensationella presidentvalskampanjer 2008 och 2012. Han var den första kandidaten som blev ett internetfenomen och så lyckades han bygga en allmän proteströrelse under finanskrisen som lockade dissidenter från olika politiska läger även oavsett om de var just libertarianer eller ej. När polariseringen sedan ökade och insatserna höjdes, återvände alla till sina egna läger och nationalisterna i sina olika former dominerade.

Märkligt. Filmen med Keith Woods återfinns i NF-artikeln nedan.

https://nordfront.se/keith-woods-om-frihet

Fri vilja existerar inte heller men det har psykologiska rön bevisat för länge sen. Människor styrs till största del av tidigare tagna beslut, flockens uppfattningar och biologiskt betingade instinkter.

Just att libertarianismen kunde suga upp en proteströrelse är väl den roll den faktiskt har. Och anledningen till att den inte kan räknas ut. Nu när censuren är så hård på Internet tycker jag återigen att man ser hur unga människor som i grunden reagerar sunt på vansinnet omkring dem sugs in i det där.

Det kanske aldrig kan bli som Ron Paul-rörelsen igen, men det är ett av det sätt som etablissemanget kan stävja utmaningen från "populism". Alla segrar som har skett inom högern, där libertarianska positioner har fått göra reträtt gällande invandring, woke-kapitalism och annat, riskerar hela tiden att gå förlorade, så att allt faller ner i nån sorts navelskådande libertarianism.

När "högerns" offentligt sanktionerade debattörer à la Henrik Jönsson eller Ivar Arpi, med internationella motsvarigheter, kritiserar libertarianska synsätt är det under press från en publik som annars skulle svika. Samtidigt finns en press från etablissemanget att utnyttja varje möjlighet att dra lyssnarna närmare libertarianska positioner. T.ex. att rikta protester emot libertarianismens fiendebilder, som staten, sossarna eller kinesiska kommunistpartiet.

(Det kanske är lite missvisande att kalla det libertarianism, eftersom det handlar om mer allmänt liberala tendenser, inte att man utgår från en fullfjädrad ideologi. Libertarianism har dock fungerat som slutstation för en kontrollerad höger. Ordet går att använda som en sinnebild för vartåt högermänniskor rör sig när de lockas in på liberala spår.)

Märkligt. Filmen med Keith Woods återfinns i NF-artikeln nedan.

https://nordfront.se/keith-woods-om-frihet

Fri vilja existerar inte heller men det har psykologiska rön bevisat för länge sen. Människor styrs till största del av tidigare tagna beslut, flockens uppfattningar och biologiskt betingade instinkter.

Det jag vill diskutera är mer nyliberalism och libertarianism, och om dessa ideologier egentligen spelat ut sin roll, eller till och med varit sina egna största fiender. Att sämhället i väst går mot ett mer libertarianskt (eller anarkokapitalistiskt) tankesätt på ytan är för mig tydligt. Vi går även mot ett kraft individualistiskt tänk där alla ska få agera och leva i sin egen sanning. Ironiskt nog har detta lett till en värld som är mer likritad än någonsin tidigare, och till en mer polariserad värld än någonsin tidigare. Är man inte på ett visst sätt så är man föremål för hat, tvångsåtgärder, utfrysning, m.m - vilket ju är precis motpolen till en mer libertariansk ansats (sedan kan man så klart hävda att som libertarian tycker man det är ok att hata hur som helst, och det är ok om stora grupper hatar varandra, men det ska i sådana fall ställas mot konfliktlösandet, för det lär bli konflikter då).

Det verkar alltså som att mer frihet har lett till mindre frihet och mindre lycka (som ett sidospår kan man titta på hur kvinnor mår idag; de är på alla enkla sätt man kan mäta det friare än någonsin, men mår i självuppskattningar sämre än någonsin).

En annan sak som jag vill lägga till tänkandet är vår sammansmältning genom teknologi, reglering, gränsdragningar, skuldbeläggande m.m. En del av detta är naturliga fenomen som alltid funnits men som vi blivit mer varse om nu (ex. miljögifter vid produktion av varor, kunskapen om hur avverkning påverkar ekosystem och andra människors liv, m.m.). Ett exempel är hur man hittat mikroplaster på den sista platsen på jorden där man kunde undkomma detta för inte så länge sen (vi behöver inte gräva i om detta är sant eller ej, det kanske var falsk information som så mycket annat, men låt oss anta att det är sant här). När jag agerar som en fri individ idag, särskilt på internet, så händer något med någon annan som tar del av det jag producerar. Dvs, om jag skriver en text på internet så känner personen som läser texten något. Hur mycket ansvar behöver jag ta för det? Något händer med personens verklighetsupplevelse.

När jag tänker kring detta så verkar det som att mer frihet har lett till bättre teknologi, mer kunskap och individualisering, vilket i sig har lett till mindre frihet och att de mer libertarianska ansatserna dras med mer problem än någonsin. Hur tänker ni som fortfarande är inbitna libertarianer kring detta? Jag tror inte att detta är en fråga som definitivt ska lösas, men jag tycker det är värt att tänka kring den - och idag, 20 år senare från när jag själv titulerade mig som anarkokapitalist m. fl., så har jag svårt att se att libertarianismen egentligen lyckas lösa många frågor bättre än andra politiska ideologier, kanske inkluderat etatism (en teoretisk sådan, vänligen jämför inte med det trasiga system vi implementerat idag, det blir orättvisande att jämföra teoretisk libertarianism med en praktisk implementation av etatism).

Om du fokuserar mer på att formulera frågeställningen och mindre på att försöka verka smart, så blir det lättare att få till en diskussion. Du ställer ett antal frågor utifrån ett rätt brett och fundamentalt plan, och då blir det svårt att fokusera svaren. Du vill inte ”reducera frågeställningarna till trivialiteter” men ändå våfflar du om din egen bakgrund och personliga åskådning, samtidigt som du ägnar dig åt att argumentera med dig själv om dina egna frågor. Inte direkt en klockren ansats.

Som man frågar får man svar. Kom med en eller max två tydligt definierade frågeställningar så ska du få se att Flashback levererar.

Vad säger vi då om innehåll på nätet? Jag tycker inte gränsdragningen är så enkel, och i ett samhälle där man implicit kräver nätnärvaro för att vara en fungerande medborgare så blir frågan ännu svårare.

Kanske svaret ligger i att det behövs ett sammanhang, nyliberalismen är helt identitetslös. Det finns inget sammanhang, ingen identitet, ingen grund att förankra sig i. Svaret kanske ligger i (FB) Nationalliberalism för liberalismens del.

Jag tycker det är en bra trådstart med många tankar som antagligen maler för de som är lite mer renläriga som du tidigare varit. Det finns riktigt stora problem med politik som är idédriven istället för att vara driven av materiella förutsättningar och några allmängiltiga sanningar om vad rätt och fel är. I det postmoderna samhället anses det vara ok att inte bli förälder eller att på något vis vara ledare utan att ha investerat i landets framtid (skaffat barn). Ofta har jag funderat på ifall de partners som ledarna har, har varit skägg (alltså ett förkläde för att verka heterosexuell och inte leva som en öppet homosexuell politiker). Likväl har dessa politiker inte investerat en rutten kopek i vår gemensamma framtid men ska ändå få lov att ha massa åsikter om den? Det blev ett stickspår men tänkte att du kanske uppskattar ett sådant svar på din egna ganska långa men viktiga text.

För att punktmässigt besvära din text är jag absolut med dig om att nyliberalismen har alltid varit en jävligt ihålig ideologi som inte stått på stadig grund. Även om den fick ganska rejäla segrar under 80tal och tidigt 90tal har notan kommit inte bara en gång, utan två gånger (2001 och 2008-9). Dessutom är det en fruktansvärt identitetsmässigt andefattig politisk riktning. Att du kan ersätta en människa i ett land med en människor från ett helt annat land är en väldigt modern och fruktansvärt barock föreställning. Du kanske kan trivas som en svensk i en skotsk by, men första året kanske du inte sjunger med i den lokala puben även om dina skotska grannar manar på att så ska man göra. För du är trots allt annorlunda och speciell jämfört med de som av hävd har bott där sedan William Wallace. Att tro på allas likhet är en fruktansvärt falsk gud. Något som är extremt uppenbart för alla som har IQ över 100 och reagerar på hur Sverige skitit på sig av politisk korrekthet.

Varför måste man ha en nätnärvaro? Snarare är de som håller sig borta från nätet, snabba dopaminfixar och annat småknarkande via teknik som mår allra sämst eller blir som passiviserade pavlovska hundar. De som är friskast i dagens samhälle är nog snarare de som bor på landsbygden och rör sig mycket i naturen eller läser böcker istället för att titta på blinkande skärmar och se likes på fejjan som något bestående värde. Jag är öppen för motstående argument och du får jättegärna berätta för mig var ovanstående är felaktigt.

Det centrala:

Är libertarianism mindre relevant idag eller svårare idag?