Citat:
Ursprungligen postat av Bonzo666
Jag är fortfarande inte riktigt oense med dig. Det handlar väl om tre saker som gör mig till en motvallskärring (inga kommentarer om könsstereotypa värdeladdade ord, tack) :
1. Att jag uppfattar gemena man och kvinna (tihi) som ofta märkligt omedvetna om sig själva. Har själv diskuterat i ett seminarium angående feminism där en 35(?)-årig man pratade om den fantastiska aha-upplevelsen om sitt eget beteende efter att ha läst den bok vi diskuterade (kommer tyvärr inte ihåg författarinnans namn, boken hette endast Feminism, och berörde bla könsroller). Å ena sidan tänkte jag "bra för pojken att han har fått igång hjärnan", å andra sidan tänkte jag "var i helvete har pojkens hjärna befunnit sig innan denna veckan då?" samt "hur snabbt kan en människa ta till sig en omvälvande verklighetsbeskrivning egentligen? Finns det inget motstånd? Övertygelse eller ytlig hjärntvätt och pk-grupptryck". Man blir kluven. Jag blir tyvärr riktigt oangenäm i mitt förakt över att folk är så benägna att ledas. Inte minst då man visst gärna vill se könsroller som ett (på individnivå) kollektivt omedvetet och fåraktigt och okritiskt anammande av socialt påtvingade dogmer. Jag menar inte att det inte finns kvinnor som gillar att vara tysta och virka, eller att det inte finns män som gillar öl, fotboll och boxning utan att man liksom anammar något utan att fundera kring huruvida detta faktiskt är något man egentligen GILLAR oavsett vem som finns runtomkring en. Att gå från apstadie-kille till övertygad feminist medveten om könsrollerna från ett teoretiskt perspektiv gör inte MIG glad. En fortsättning på rollen som får, men vallad av en ny herde.
2. Frågan om VAD i könsrollens stereotypa beteende som ska förkastas och vad som ska tillvaratas. Kan inte låta bli att tycka att metrosexualitet är något av det mest ironiska som finns. Eller skrikiga brudar som tycker att man ska fisa ikapp. Feminismen följs ju ofta av en värderelativism (kanske pgd av att detta behövs för att kunna ta till sig något nytt?), men resultatet blir ofta, i mina ögon, att man byter respektives negativa stereotypa beteende och utropar jämlikhet!
3. Värderelativismen pt. II. Är måttet på jämlikhet något som syns i karriär, hemmafru vs karriärist? Familj? "Min man är hemmapappa och jag ska sätta på honom när jag kommer hem". Kulturuppfattning? Studier?
Några av de starkaste kvinnor jag känner är av ingen speciell orsak konservativa. På pappret skulle säkert många beteckna dem som undergivna (hemmafruar, feminina etc).
Jag är lika mycket ense i många feministers resonemang som på fullständig kollisionskurs med deras värderingar och vad jag anser vara "offermentalitets"-tvång som man lägger på kvinnor som inte bryter alla frigörelse-attribut för könsrollerna.
1. Att jag uppfattar gemena man och kvinna (tihi) som ofta märkligt omedvetna om sig själva. Har själv diskuterat i ett seminarium angående feminism där en 35(?)-årig man pratade om den fantastiska aha-upplevelsen om sitt eget beteende efter att ha läst den bok vi diskuterade (kommer tyvärr inte ihåg författarinnans namn, boken hette endast Feminism, och berörde bla könsroller). Å ena sidan tänkte jag "bra för pojken att han har fått igång hjärnan", å andra sidan tänkte jag "var i helvete har pojkens hjärna befunnit sig innan denna veckan då?" samt "hur snabbt kan en människa ta till sig en omvälvande verklighetsbeskrivning egentligen? Finns det inget motstånd? Övertygelse eller ytlig hjärntvätt och pk-grupptryck". Man blir kluven. Jag blir tyvärr riktigt oangenäm i mitt förakt över att folk är så benägna att ledas. Inte minst då man visst gärna vill se könsroller som ett (på individnivå) kollektivt omedvetet och fåraktigt och okritiskt anammande av socialt påtvingade dogmer. Jag menar inte att det inte finns kvinnor som gillar att vara tysta och virka, eller att det inte finns män som gillar öl, fotboll och boxning utan att man liksom anammar något utan att fundera kring huruvida detta faktiskt är något man egentligen GILLAR oavsett vem som finns runtomkring en. Att gå från apstadie-kille till övertygad feminist medveten om könsrollerna från ett teoretiskt perspektiv gör inte MIG glad. En fortsättning på rollen som får, men vallad av en ny herde.
2. Frågan om VAD i könsrollens stereotypa beteende som ska förkastas och vad som ska tillvaratas. Kan inte låta bli att tycka att metrosexualitet är något av det mest ironiska som finns. Eller skrikiga brudar som tycker att man ska fisa ikapp. Feminismen följs ju ofta av en värderelativism (kanske pgd av att detta behövs för att kunna ta till sig något nytt?), men resultatet blir ofta, i mina ögon, att man byter respektives negativa stereotypa beteende och utropar jämlikhet!
3. Värderelativismen pt. II. Är måttet på jämlikhet något som syns i karriär, hemmafru vs karriärist? Familj? "Min man är hemmapappa och jag ska sätta på honom när jag kommer hem". Kulturuppfattning? Studier?
Några av de starkaste kvinnor jag känner är av ingen speciell orsak konservativa. På pappret skulle säkert många beteckna dem som undergivna (hemmafruar, feminina etc).
Jag är lika mycket ense i många feministers resonemang som på fullständig kollisionskurs med deras värderingar och vad jag anser vara "offermentalitets"-tvång som man lägger på kvinnor som inte bryter alla frigörelse-attribut för könsrollerna.
Bra iakttagelser måste jag säga och jag har funderat i liknande banor själv. Speciellt intressant blir det om man sätter den svenska feministdebatten i ett internationellt perspektiv där de svenska feministerna i 9 av fall 10 framstår som hysteriska moralväktare som gärna och ofta utmålar sig själva som offer.
Intressant
