Nobelpriset i litteratur 2024

Jo, visst påminner den här beskrivningen om en hel del hyllad och prisbelönt svensk litteratur:


https://www.gp.se/kultur/kommentar/a...b-ad149c51f826

Jag kan inte avgöra om det här är bra eller dåligt, ärligt talat. Det är nog en smaksak. Brukar ha problem med litteratur jag uppfattar som behagsjuk. Stridsberg. Kanske är det lättare att såga en utländsk författare och låta henne klä skott för den dominerande trenden i prosan, för att slippa stöta sig med storheter på nära håll.
Men jag har svårt för det här enkla sättet att knipa poäng. Det är så många just i nobelpristider som helt plötsligt är så pålästa att de kan såga ett författarskap

Kan inte mer än att instämma i allt du säger, tyvärr. Trist att för en gångs skull inte bli åtminstone lite irriterad på responsen.

Ett försök att åtminstone bidra med något: jag förstår inte idén om att "bevisa" eller "belägga" svepande omdömen om en författare med hjälp av korta citat. Det är extremt kontextberoende huruvida enskilda formuleringar (också återkommande typer av formuleringar) fungerar eller inte. Så, istället för att säga att det är en smaksak säger jag att det inte går att säga så mycket om det utan att faktiskt läsa tantens böcker.


Spinner vidare på grund av extrem huvudvärk och ett visst prokastrineringsbehov:

Det största problemet med samtidslitteraturen är, antagligen, inte enskilda ambitioner, utan bristen på gynnsamma objektiva förutsättningar. Är man (som jag) en supporter av (ofta teoretiskt drivna) försök att estetiskt svara på den historiska utvecklingens resultat (snarare än är någon som tror på invarianta estetiska värden och ett behov av att upprepat tillbe dem på nya sätt) kommer man inte ifrån följande deprimerande omständigheter:

a.) Svensk, kanske skandinavisk, humaniora saknar kreativitet och drar inte till sig en tillräcklig mängd talang. Jänkarna kan bekosta sju miljoner akademiska poster i modernistisk poetik, vi klarar av att nära en handfull avdankade gubbar och deras hyfsat nepotistiskt tillsatta efterträdare. Nästan samtliga är rätt konservativa, och i för stor kontakt med skadliga institutioner (media, Nobel, förlag, etc).

b.) Nästan allting drivs av Stockholm, och Stockholm skiljer sig kulturellt ifrån andra kulturstäder på avgörande sätt. Det är, kort och gott, en extremt insulär bekvämlighetszon för övre medelklass till direkt överklass (och det smittar av sig på den yngre kulturproduktionen).

c.) Vi lever i en historisk fas som i sig själv är karakteriserad av kulturell utarmning, och det är tyvärr en form av utarmning som inte hittills genererat sina egna estetiska representationer/uttryckssätt i en svensk kontext. Antagligen kräver representationen av tomhet och utarmning teoretiska resurser som liksom levs, snarare än bara betraktas som diskreta teser, och det kräver i sin tur antingen en förbättring med avseende på 1, eller något slags vagt politiskt orienterad subkultur (och vad det senare alternativet skulle kräva har jag ingen aning om).

Jag har bara läst Vegetarianen men älskade den. Gav den en 5 på Good Reads (av 5) men tog faktiskt bort en stjärna sen… kommer inte ihåg varför.
Det är som en mörk saga, välskriven utan att vara svår, vardaglig men surrealistisk känsla, mycket suggestiva bilder (samt explicita sexscener vill jag minnas?). (Med bilder menar jag de bilder man själv får i huvudet, den är alltså inte illustrerad.)
Givande och intressant bok men samtidigt lättillgänglig!

Har läst 3 böcker; Levande och döda, Vegetarianen och The White Book (på engelska). Tycker samtliga varit en annorlunda men uppskattad läsupplevelse. Litteraturens motsvarighet till när man såg den första sydkoreanska filmen och blev glatt överraskad även där (se; Parasit, Shoplifters)

Btw, intressant hur många som inte hade läst henne eller ”dissar” henne.

https://www.svd.se/a/KMWMjo/experter...s-i-litteratur

Lite kul citat:

Intressant att han kan säga att valet är tråkigt när han inte ens har hört talas om henne…

Förhoppningsvis ett skämt?

Mmm, aningen nedlåtande att säga den här personen i stället för författaren.
Man kan nog räkna med att bara ett fåtal av de som uttalar sig har läst särskilt mycket av författaren i fråga.

Dn:s rubrik på kultursidan med lång artikel

" Gestaltar döden mer levande än någon annan "


" Mer levande" ?

Tack, men nej tack. Allt jag behövde veta, bläddrade vidare. Jag har redan läst otaliga författare beskriva döden och intet i otaliga format. Och här kommer en till. Pallar inte en till författare som gått vilse i sitt eget navelludd och en liten nation nära polarcirkeln lämnar ut ett pris

" för hennes intensiva poetiska prosa, som konfronterar historiens trauman och blottlägger människans sårbarhet"

Vill du utveckla det där med 7 miljoner, för för mig låter det som om GU skulle ha 20 000+ som jobbar med sådant. Det är för mig svårt att tro att det skulle kunna vara fallet i USA.

Med det andra tror jag att det är så överallt. Han Kang hade inte fått nobelpris om hon bara hade kunnat gråta över saker som att Jessica lämnade k-popgruppen SNSD. Därför tror jag att Koreas lite udda kultur och smärtsamma historia under 1900-talet har varit till stor hjälp för henne.

Vilken smärta kan man finna i Sverige? Skatter och att X sade Y på jobbet... förresten har X en haka som en isbrytare. Det blir inte intressant, och det är väl därför flera drar till med enklast möjliga lösning, nämligen nazister. Det är som om de simmar i en ankdamm och inte känner till några andra hemskingar, eller direkt någon annan historia alls än 2vk och nassar.

Angående det första och enklaste: jag överdrev såklart, en form av slentrianmässig ironi ej avsedd att vara kul öht. Min svenska är ett slags kombination av styltig akademiska och Åsa-Nisse eller något. Det är bara så jag är, skriver och (delvis) pratar.

Angående det andra: jag skulle inte säga att jag menade avsaknad av hemskhet, världskrig eller något sådant. Återkommer med ett svar i dagarna.

Ah, och jag borde kanske ha förstått det. På fredagskvällen är det inte så lätt att tänka klart

Mm, det blir för enkelt och bara fikonspråk. Människan borde lyfta fram motsatt litteratur som är bättre.

Och vad är det Ersatz för, mellankrigslitteratur, ett tomt eget liv, eller något freudianskt som att ingen har tapped your ass?

Nej, det där känns som ersatzord för att man egentligen inte har något att säga.