Citat:
Ursprungligen postat av
Woodwardbernstein
Jo, visst påminner den här beskrivningen om en hel del hyllad och prisbelönt svensk litteratur:
https://www.gp.se/kultur/kommentar/a...b-ad149c51f826
Jag kan inte avgöra om det här är bra eller dåligt, ärligt talat. Det är nog en smaksak. Brukar ha problem med litteratur jag uppfattar som behagsjuk. Stridsberg. Kanske är det lättare att såga en utländsk författare och låta henne klä skott för den dominerande trenden i prosan, för att slippa stöta sig med storheter på nära håll.
Men jag har svårt för det här enkla sättet att knipa poäng. Det är så många just i nobelpristider som helt plötsligt är så pålästa att de kan såga ett författarskap

Kan inte mer än att instämma i allt du säger, tyvärr. Trist att för en gångs skull inte bli åtminstone lite irriterad på responsen.
Ett försök att åtminstone bidra med något: jag förstår inte idén om att "bevisa" eller "belägga" svepande omdömen om en författare med hjälp av korta citat. Det är extremt kontextberoende huruvida enskilda formuleringar (också återkommande typer av formuleringar) fungerar eller inte. Så, istället för att säga att det är en smaksak säger jag att det inte går att säga så mycket om det utan att faktiskt läsa tantens böcker.
Spinner vidare på grund av extrem huvudvärk och ett visst prokastrineringsbehov:
Det största problemet med samtidslitteraturen är, antagligen, inte enskilda ambitioner, utan bristen på gynnsamma objektiva förutsättningar. Är man (som jag) en supporter av (ofta teoretiskt drivna) försök att estetiskt svara på den historiska utvecklingens resultat (snarare än är någon som tror på invarianta estetiska värden och ett behov av att upprepat tillbe dem på nya sätt) kommer man inte ifrån följande deprimerande omständigheter:
a.) Svensk, kanske skandinavisk, humaniora saknar kreativitet och drar inte till sig en tillräcklig mängd talang. Jänkarna kan bekosta sju miljoner akademiska poster i modernistisk poetik, vi klarar av att nära en handfull avdankade gubbar och deras hyfsat nepotistiskt tillsatta efterträdare. Nästan samtliga är rätt konservativa, och i för stor kontakt med skadliga institutioner (media, Nobel, förlag, etc).
b.) Nästan allting drivs av Stockholm, och Stockholm skiljer sig kulturellt ifrån andra kulturstäder på avgörande sätt. Det är, kort och gott, en extremt insulär bekvämlighetszon för övre medelklass till direkt överklass (och det smittar av sig på den yngre kulturproduktionen).
c.) Vi lever i en historisk fas som i sig själv är karakteriserad av kulturell utarmning, och det är tyvärr en form av utarmning som inte hittills genererat sina egna estetiska representationer/uttryckssätt i en svensk kontext. Antagligen kräver representationen av tomhet och utarmning teoretiska resurser som liksom levs, snarare än bara betraktas som diskreta teser, och det kräver i sin tur antingen en förbättring med avseende på 1, eller något slags vagt politiskt orienterad subkultur (och vad det senare alternativet skulle kräva har jag ingen aning om).